Lena Halldenius, numera vid Malmö högskola, är en klok kvinna med en ovanlig förmåga att uttrycka sig klart och rakt på sak. I en Sydsvenskanartikel idag, Här dör grundlagen, har hon åstadkommit det bästa och tydligaste jag hittills har läst om FRA-lagens innebörd, inte minst om man ser det i ett större historiskt perspektiv. Hon pekar på det chockerande lättvindiga sätt på vilket våra riksdagspolitiker nu har totalt struntat i grundlagen -- det enda skydd vi har mot statliga övergrepp i en parlamentarisk demokrati. "Själv har jag svårt att se en enklare gräns för en parlamentariker. Grundlagen är inte för er att tumma på; den är det fria folket som talar om för er vad som är rätt", skriver Halldenius.
Vad vi är vittne till är en otrolig oförmåga att under tryck verkligen stå för fundamentala principer, t o m en förfärande omedvetenhet om att det finns fundamentala principer, principer som ingen, som anser sig vara en ansvarig människa och medborgare i en demokrati, får bryta mot. Gör man det är man en fundamental svikare av det som är viktigast av allt i vårt politiska system. Man öppnar, antingen med berått mod eller av grotesk omedvetenhet, vägen för ett totalitärt styre utan motstycke. Man hjälper till att bekräfta Platons kontroversiella tes, att demokratin bäddar för tyranni.
Detta är särskilt allvarligt i ett samhälle som det svenska, vilket utmärks av vad Henrik Berggren och Lars Trägårdh i boken Är svensken människa? träffande kallar statsindividualism. Denna innebär att "svensken idag till stor del står i en direkt, oförmedlad relation till staten och är relativt befriad ifrån direkt beroende av sina medmänniskor" (s 52). Antagandet av FRA-lagen och andra liknande företeelser -- som det principlösa polisiära användandet av PKU-registret -- visar på den stora svagheten i denna "frihet".
/Per
Comments