Dagens Vetandets värld var ett riktigt gott exempel på god vetenskapsjournalistik av Sven Börjesson, och dessutom inom ett närmast tabubelagt ämne, nämligen den globala uppvärmningen dess orsaker.
Det innehåller alla inslag: ett politiskt laddat ämne där etablerade sanningar ifrågasätts på ett för lekmannen förståeligt sätt, ledande forskare som intervjuas, och vissa försvarar sina teorier lika självklart som andra säger att hoppsan vi skulle mycket väl kunna ha fel.
En rolig episod är när Erland Källén, professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms universitet får frågan om temperaturökningen under åren 1910-1940, som hade en lika kraftig temperaturökning under 1990-talet. På frågan om hur vi kan vara säkra på att det är växthuseffekten som är orsaken säger han att man har matat in data i modellen och kommit fram till att koldioxidhalterna under perioden i början av 1900-talet var för låga för att de skulle kunna orsaka temperaturökningen då! Men att vi däremot kan återskapa 90-talets temperaturökningar i modellen, som ett resultat av växthuseffekten.
Jag vet inte om detta kan tolkas på ett annat sätt, men för mig är det som om teorin för honom är det primära, och om vi kan matcha data mot modellen så att vi kan behålla teorin, så ska vi göra det. I många fall kan man kanske tillåta sig att vara teoridriven i sin vetenskap, för att slippa famla i blindo, men kanske inte i det här fallet när ämnet är så politiskt laddat och har stora ekonomiska konsekvenser. Då tycker jag att man ska ställa högre krav än så.
Sven Börjesson nöjer sig inte med detta, utan letar vidare i rapporterna från FNs klimatkommission, och hittar en alternativ tolkningsmodell som skulle kunna förklara mycket mer än växthusteorin, men vars mekanism är mindre väl förstådd, nämligen att temperaturökningen skulle bero på ökad instrålning från solen.
Det visar sig att instrålningen och dess påverkan beskrivs i kapitel 3 och 9 i rapporten, men att resultaten från det kapitlet inte sedan fått följa med till den summering som beslutsfattarna använt. Professor Joyce Penner vid University of Michigan som varit en av huvudförfattarna till kapitel 9 svarar på Börjessons frågor på ett mycket intressant (och intresserat) sätt.
Hon håller med om att det verkar som om instrålningen skulle kunna vara en viktigare orsak än växthusgaserna till temperaturökningen, men att orsaken till att instrålningen inte kommit med i rapportens sammanfattning är att vi bör begränsa sammanfattningen till de fenomen som är bättre förstådda!
Min slutsats blir att växthuseffekten är kanske helt enkelt för "bra", som teori betraktad.
Sammanfattningsvis en riktig lektion i politik, källkritik, modeller och vetenskap.
Och om någon tvivlar så har jag redan tidigare skrivit om att vi bör minska vår användning av exempelvis fossila bränslen, och vår allmänna energianvändning, men kanske av andra skäl.
/Simon
Vetenskapen är inte vetenskapligare än vetenskapsmännen. (En självklarhet som är betydelsefullare än vad man tror.)
Posted by: JÅ | 17 juni 2008 at 14:29
Nja, är det verkligen så? Min bild av vetenskapen är snarare att den här sortens felslut är rätt så sällsynta, att det finns ganska mycket mekanismer som hindrar vetenskapsmän (och -kvinnor) från att dra gravt felaktiga slutsatser. Men visst. Professor Källén uttalar sig i radio här -- det är ingen vetenskaplig artikel som granskas av oberoende granskare i det här fallet.
Men när det gäller det vetenskapliga "bygget" ser jag det mer som en "maskin" än som vetenskapsmän som kan vara mer eller mindre vetenskapliga beroende på sin dagsform eller annan godtycklig faktor.
Posted by: Simon | 19 juni 2008 at 13:15
Om man tömmer en myrstack på myror så är det inte längre någon myrstack och den som aldrig har hört talas om en myrstack förut kan inte begripa vad det är han har stött på. Tömmer man vetenskapsvärlden på vetenskapsmän inträffar samma sak. Liksom ett myrsamhälle inte går under för att några myror går vilse eller släpar hem undermåliga tallbarr går inte vetenskapsvärlden under för att ett litet antal vetenskapsmän slarvar eller faller för frestelsen att förenkla eller retuschera, men precis som i myrsamhällets fall är det de andra vetenskapsmännens noggrannhet och hederlighet (eller tröghet, försiktighet, närsynthet, fantasilöshet, osjälvständighet etc.) som är den mekanism som hindrar enstaka misstag från att få några mer dramatiska konsekvenser. Men som klimatdebatten visar krävs det ibland färre misstag än man kan tro för att den vetenskapliga orinteringsförmågan ska försvagas. (Den till synes även bland vetenskapsmän vitt spridda uppfattningen att ett fenomen som global uppvärmning kan ha EN orsak är helt enkelt inte vetenskaplig.) Och som framtiden förhoppningsvis kommer att visa skulle det ha krävts betydligt fler för att denna orienteringsförmåga skulle ha gått förlorad. Som din egen artikel antyder och kanske också exemplifierar är ett uppvaknande från förenklingarnas rus till verklighetens komplexitet redan på gång.
Posted by: JÅ | 24 juni 2008 at 10:47
Det är skillnad på om man å ena sidan använder "vetenskapen" som en beteckning på en idé eller ett ideal, eller å andra sidan ser den som ett praktiskt realiserat socialt fenomen bestående av vetenskapsmännen och deras teorier. Vetenskapen som socialt fenomen påverkas i sin tur av vetenskapen som idé, liksom den också påverkas av andra sociala fenomen och av vetenskapsmännens mänskliga förtjänster, fel och brister. Vetenskapen som idé påverkas däremot naturligtvis inte av vad vetenskapsmännen gör – om man inte räknar vetenskapsteorin förstås, som syftar till att definiera vad vetenskapen är.
Jag tycker inte att man ska avfärda någon av de båda betydelserna av ordet "vetenskapen". De är användbara i olika sammanhang. Jag tycker bara att det är viktigt att göra klart att det är två olika saker. Säger man "vetenskapen är inte vetenskapligare än vetenskapsmännen" använder man uppenbarligen den sociala definitionen, medan vetenskapen som "maskin" drar mer åt den förra.
Posted by: ctail | 24 juni 2008 at 12:53
Ctail -- bra förtydligande. Sen kanske det kommer an på hur man ser på de två komponenternas inbördes styrka och ömsesidiga beroenden. Jag trodde nog att "maskinen" vetenskapen inte lämnade så mycket utrymme för vetenskapsmännen.
En parallell kan vara en musiker i en symfoniorkester, där det känns för musikern som om hn bidrar med sitt eget konstnärliga uttryck, och känns som att det finns utrymme för det individuella uttrycket, men där spelandet i själva verket är extremt styrt av medmusikanter och dirigent.
Posted by: Simon | 24 juni 2008 at 14:20
Min poäng var naturligtvis att det finns en intim ömsesidig samverkan mellan de vetenskapliga idéerna och idealen å ena sidan och de enskilda vetenskapsmännen å den andra därför att de vetenskapliga idéerna och idealen existerar i de enskilda vetenskapsmännens nervsystem. Plockar man bort varje vetenskapligt skolat nervsystem ur vetenskapsvärlden finns det inte längre några vetenskapliga idéer eller ideal kvar. (Om vi förenklat förutsätter att det finns en avgränsbar vetenskapsvärld och att det bara är de individer som tillhör denna värld som har vetenskapliga idéer och ideal.) Tänk om det finns självständigt existerande idéer! Det vore ytterst fascinerande och av oerhört stor existentiell betydelse. Det är bara det att vi inte har någon grund för att tro att det gör det.
Posted by: JÅ | 24 juni 2008 at 15:03
Om det "finns" självständigt existerande idéer beror i sin tur på vad man väljer att beteckna med "finns" – ett begrepp som är mycket mer diversifierat och vagt än "vetenskap".
Posted by: ctail | 24 juni 2008 at 15:09
Jag tror emellanåt att idéer "finns" självständigt. Exempelvis tror jag att det vi känner som matematik är en del av ett sådant komplex.
Det finns berättelser om autistiska tvillingar (jag tror det är hos Luria) som bollade femsiffriga primtal till varandra, som en lek. Läkaren som undersökte dem förstod först inte vad de gjorde, men när han upptäckte mönstret letade han upp ett sexsiffrigt primtal som han serverade till tvillingarna. De tittade först förvånat på honom och började sedan oberört bolla sexsiffriga primtal mellan sig i stället.
Sådana exempel tyder på att det finns matematiska egenskaper som går att "plocka upp" på ett mycket enklare sätt än vi normalt gör med standardiserade matematiska metoder.
Jag såg ett reportage en gång från ett matematiskt forskningscenter utanför Paris en gång, där de betonade hur de först försökte få de forskarstuderande att "se" det "matematiska landskapet". Och det finns ett citat från Newton som jag skrivit om innan om hur han kände sig som om han hade gått vid stranden av sanningens ocean och bara plockat upp vackra stenar och snäckskal och visat för omgivningen.
http://infontology.typepad.com/infontology/2007/01/vad_r_du_optimi.html
Posted by: Simon | 24 juni 2008 at 15:40
Världens matematiska struktur… Och hur kan världen (av oss upplevas) ha en matematisk struktur? Kanske därför att de matematiska begreppen är de enklaste av de begrepp vi besitter. (Jag tänker primärt på talen. Det finns givetvis även ytterst komplexa matematiska begrepp och ytterst komplexa relationer mellan – ytterst komplexa – matematiska begrepp. Ju enklare basbegrepp, ju komplexare strukturer kan man skapa av dem.) Genom sin större enkelhet kan de matematiska begreppen lägga sig närmre den av oss oberoende världen än de andra begreppen, vilket i sin tur leder till att vi upplever dem och det de säger som mindre beroende av oss än de övriga begreppen; till att vi tror att de utgör världen djupstruktur, landskapet bortom landskapet som vi, om vi bara är tillräckligt uppmärksamma (och tillräckligt matematiskt begåvade), kan få att framträda för våra blickar. Detta är hur som helst en möjlig förklaring till dina och andras iakttagelser av matematikens självständighet. Dess värde bör kanske bedömas av någon som kan jonglera med mer än ensiffriga primtal.
Posted by: JÅ | 25 juni 2008 at 13:22
Intressant kommentar.
Själv är jag inte säker på att talbegreppen är några av de enklaste begreppen vi har, åtminstone inte de enklaste *för oss*, och det beror på att vi är "i grunden komplexa"...
Två exempel:
Vår visuella cortex är inte sådant att den tar de enklaste strukturerna som den ser och bygger upp mentala representationer utifrån dem. Titta på den här bilden:
http://infontology.typepad.com/infontology/images/tanaka_1993.png
Den är från en uppsats av Tanaka 1993. Den föreställer några av de stimuli som aktiverar individuella celler i visuella cortex. Min tolkning av det är att det är den här sortens representationer "i världen" som är de enklaste begreppen "för oss". Och att genom att kombinera sådana visuella aktiveringar kommer vi snabbt upp i en avsevärd komplexitet. Mycket snabbare än om vi skulle ha aktiveringar som svarade mot de enkla begrepp vi möter i geometrin, typ 90°-hörn, cirkelsegment, etc. En anledning till detta kan vara att vårt synsystem har utvecklats i en komplex värld. Synsystemet blir bra på att göra distinktioner i vår naturliga miljö som gör att vi kan överleva, men kanske ganska dåligt på att göra distinktioner i en miljö som består av geometriska primitiver.
Det andra exemplet är vårt naturliga språk. Traditionell språkteori beskriver språket som en mekanism för att rapportera om världens beskaffenhet. Det var en teori som passade bra som komplement till logiken när den analytiska filosofin började byggas upp. De språkliga begreppen bildades som primitiver som substantiv etc med enkla relationer (is-a, has-a) emellan.
Jag (och många med mig) tror i stället att den grundläggande funktionen är att prata om mycket mer komplexa saker, som sociala relationer. Människan i ett socialt sammanhang har en uppfattning av vilken kunskap man har gemensam med andra, och det som är gemensamt behöver man inte prata om. Språket blir ett medel att tala om det som kommer därutöver, det icke självklara, det icke förväntade.
Mer om detta i min avhandling, men jag diskuterar det också gärna här!
http://www.lucs.lu.se/simon.winter/Thesis/Sweintro/
Posted by: Simon | 26 juni 2008 at 11:49
Du har säkert rätt både i att talen inte är de enklaste begreppen – i bemärkelsen de ursprungligaste eller första vi bildar eller dem vi bygger upp våra sinnliga upplevelser av världen med – och i att språkets primära funktion är social. Forskare av olika slag har på ett som jag tycker övertygande sätt visat att det är överlevnadsfördelarna hos ett omfattande och komplext socialt samarbete som har varit den huvudsakliga drivkraften bakom den mänskliga hjärnans häpnadsväckande snabba biologiska evolution. D.v.s. att människohjärnan är ett väsentligen social instrument. Det ligger därför nära till hands att anta att detsamma gäller språket. D.v.s. att språket är ett av människans viktigaste sociala verktyg. (Däremot kan jag inte hålla med om att språket skulle ha uppstått som ett svar på det sociala livets svårförutsägbarhet. För så måste man väl se det om man som du hävdar att språkets huvudfunktion är att tala om sociala relationer men inte om det självklara och förväntade? En sådan svårförutsägbarhet vore inte så praktisk ur överlevnadssynpunkt och skulle snarare ha förhindrat språkets uppkomst. Skillnaden mellan våra sociala relationer och våra relationer till den fysiska omvärlden har snarare att göra med att de förstnämnda skapas av oss själva, av vad vi gör och säger, i långt större utsträckning än de sistnämnda.) Inte desto mindre framhärdar jag i min tro – för någon övertygelse är det inte – att det är den logiska enkelheten och klarheten hos de matematiska elementen och deras relationer som kan få oss – eller dem av oss som har lyckan att vara tillräckligt matematiskt begåvade – att uppfatta dem som representanter för en verklighet som är självständig såväl i förhållande till medvetandet som i förhållande till den fysiska världen och som därför tillhör en högre eller mer grundläggande nivå. (Jag har en känsla av att vi talar om litet olika saker här. Missförstånd kan intressant nog vara kreativa, bl.a. för att de förstärker slumpmomentet i en diskussion och för att de hjälper oss att se oss själva och våra uttalanden utifrån. Det man är överens om behöver man, som du själv skriver, inte tala om. Trots det gör det man det förbluffande ofta. Att tala om det allmänt kända, om det självklara och förväntade spelar enligt min uppfattning en central roll i människans sociala samvaro. Man kliar sig inte i förväg eller på ställen man inte känner till.)
Posted by: JÅ | 30 juni 2008 at 12:23