Infontology

En rädd robot

Relationerna mellan människor och robotar blir allt märkligare. För att inte tala om relationer mellan robotar. Tyska Spiegel rapporterar om en robot, Phobot, som är rädd för större och otäckare "kollegor".

 

Men genom att "umgås" med dessa otäckingar i värre och värre former lär den sig att inte vara så rädd. Konstruktörerna menar att den lilla saken kan hjälpa barn med fobier...

/Per

 

Mina hjältar

På Etech var jag och lyssnade på Stefan Magdalinski och ett par av hans medarbetare. De killarna gör verkligen intressanta saker för samhället, som att göra offentlig information tillgänglig på ett vettigt sätt. Inte som de tjänster som finns i Sverige som uppmuntrar grannar att spionera på varann, utan information som kan stärka det demokratiska engagemanget.

Det är lite konstigt att de behöver kalla metoden för "theft-based activism", men de berättade också om hur det hela startade när de fick sig levererat en brun papperspåse på en pub i England. Påsen innehöll faxnummer till alla parlamentsledamöter i England. På den tiden fungerade inte epost-kommunikation med de folkvalda, så ett av de första projekten var att sätta upp Fax your MP, nu ersatt av Write To Them.

Här är metoden de använder:

Recipe for Theft-Based Activism: 



1. Identify broken civic institution 

2. Liberate data from said institution 

3. Build civic tools that are too useful to turn off

4. Leave for x years

5. Watch said institution adapt

Den mest kända sidan nu är They work for you, som tar alla protokoll, omröstningar, etc från det engelska parlamentet och gör om till en begriplig representation med länkar och kommentarmöjligheter. Jämför en debatt från förra veckan, med hur det ser ut på riksdagen.se!

Eller titta på hur en enskild ledamot presenteras, så att man tydligt ser hur de har röstat i olika frågor.

Från presentationssidan för They work for you:

For all its faults and foibles, our democracy is a profound gift from previous generations. Yet most people don't know the name of their MP, nor their constituency, let alone what their MP does or says in their name.

We aim to help bridge this growing democratic disconnect, in the belief that there is little wrong with Parliament that a healthy mixture of transparency and public engagement won't fix.

Det är såna här formuleringar tillsammans med deras opretentiösa just-do-it-attityd som nästan ger mig tårar i ögonen. Och sen när de presenterar de frivilliga som har ställt upp och arbetat inom projektet:

They did all this in their spare time, because they thought it was worth doing. And if it's worth doing, you might as well try to do it well.

Självklart borde vi ha sån här tillgång till Riksdagens data i Sverige också. Det finns inte så mycket skrivet av svenskar om de här projekten, om man söker lite. Det mest intressanta är kanske en motion från Tobias Billström, också omskriven här. Annars är det mest Infontologys "grannar": Peter Lindberg kommenterar hos Framtidstanken, och Gustav Holmberg skrev lite redan 2004. Lars Ilshammar och andra skrev kort om det i en slutrapport till ett utredningsuppdrag om IT i demokratiska beslutsprocesser (pdf).

Det finns redan nu ett par av deras andra projekt som är intressanta för svenskar:

Det första är Farm Subsidy som listar jordbruksstödet i EU. Här är Sveriges sida, och klickar man sig vidare lite ser man exempelvis att det 2006 betalades ut mer än 2,5 miljoner kronor för "konsumtionsstöd smör"!

Det andra är UN Democracy, som ger tillgång till protokoll från FN. Den sidan är under uppbyggnad. Motiveringen som de gav för det projektet var att FN som organ är ännu mer fjärmat från väljarkåren än de nationella parlamenten, och de vill visa upp hur de olika medlemsländerna ställer sig i olika konkreta frågor.

Presentationen från Etech (zip) är bara i Keynote-format för OSX. /Simon

infontology, kultur, samhällsbyggnad

Lite robothångel

Det är klart att människor kommer att vilja ha intima relationer med robotar. Här är ett fint fotoreportage av Johan Sandberg från senaste italienska Marie Claire.

Via BoingBoing. /Simon

ersättning av människor, infontology, robotar, sex

Är Google Gud?

Ja, kanske det. Kolla länkarna i detta blogginlägg:

Googling God

Åtminstone verkar Google vilja bete sig som (någon sorts) Gud:

The Googlization of Everything

Om du känner att du skulle vilja vänja dig av med Google så har du en frände här:

March away from Google

/Per

Dawkins contra Sheldrake

Apropå min halvhjärtade entusiasm för Richard Dawkins TV-serier i gårdagens inlägg, har jag funnit en utmärkt illustration både till Dawkins emellanåt föga klädsamma rigiditet och till vikten av att tillämpa lightvarianten av den metodik jag skildrar där:

Richard Dawkins comes to call

/Per

Att tänka fritt: svårt men fullt möjligt

Det här handlar om en metod för fritt tänkande som jag har tillämpat sedan mer än tjugo år tillbaka – ja egentligen tidigare också, men det var för drygt tjugo år sedan som jag blev medveten om vad jag gjorde och vad det innebar. Jag vill redan i förväg varna för att metoden är både riskabel och krävande, men att den i mildare form är något som borde komma varje gymnasieelev och högskolestuderande till del -- varje medborgare i vårt demokratiska land med andra ord..

På ett plan rör det sig om ett systematiskt tvivlande, inte olikt det som Descartes beskriver i sin Discours de la méthode från 1637. Men den bakomliggande verklighetsuppfattningen är för mig en helt annan än den hos Descartes. Det finns också en frändskap med Richard Dawkins offensiv i TV-programmen The Root of all Evil? och Enemies of Reason (alla kan ses på Google Video), dock utan hans emellanåt överdrivna tilltro till rationaliteten i sig. Dawkins är en välvillig man -- jag har skakat hand med honom -- men välvilja är inte rationell...

Många intellektuella berömmer sig av att vara fritänkare. Alltsomoftast är detta mest en pose. Att vara verkligt fri i sitt tänkande är nämligen -- och tyvärr -- ytterst krävande. Ty vad innebär det egentligen? I praktiken innebär det att man utvecklar en förmåga att frivilligt gå in i och sedan ut ur olika tankevärldar. Man behöver vistas i en tankevärld tillräckligt länge för att man ska börja förstå den på dess egna villkor -- så pass, att man kan tänka i dess termer; samtidigt måste man observera dess effekter på sig själv. Sedan behöver man lämna den igen och se den utifrån; man behöver något att jämföra med. Vad skulle då vara meningen med en sådan övning? I grund och botten en enda: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten, en uppfattning som inte är kollektivt vetenskaplig (det är en annan typ av sanning, som inte motsägs av den jag är ute efter här) utan personligt befäst.

Rent "metodologiskt" ligger det närmast till hands att börja med en idé som man gillar och känner sig dragen till. Det är lätt; det är ju vad vi alla spontant gör. Men det är i nästa steg som det fria tänkandet börjar på riktigt. Då gäller det nämligen att fråga sig: vilken tankevärld är emot den som jag först förenat mig med? Den verkliga utmaningen är att fördjupa sig lika grundligt i denna som i den man först gillade. (Jag förutsätter då att man är insatt i den tankevärld man gillar; erfarenhetsmässigt är detta dock sällan fallet; steg ett blir då förstås att sätta sig in i den.) Det kan naturligtvis finnas flera som är emot den man gillar mest; välj då först en av motståndarna, den som känns mest utmanande och genomtänkt.

Alltså: man måste i godan ro tränga in i något som man spontant, vid en första ytlig kontakt, inte gillar och stanna där tillräckligt länge. Vitsen med detta är inte att "byta åsikt". Målet är ju att tänka fritt, inte att byta ut en färdig form mot en annan. Om man lyckas med detta andra steg, så kommer man -- efter flera månader -- att kunna urskilja och bedöma det man först tänkte från en annan synpunkt, och omvänt. Man kan nu växla mellan de två synsätten och låta dem belysa varandra. Först då kan man på allvar börja värdera dem och ta preliminär ställning. Ett allra första steg på vägen till fritt tänkande har tagits.

Om man lyckas göra en sådan jämförande värdering på djupet, så kommer man att upptäcka de svaga punkterna på båda sidor. Man kommer också att upptäcka, att vad man bedömer som giltiga eller vettiga tankegångar finns på båda sidor. Hur kan det komma sig? Vad betyder det? Den mest uppenbara slutsatsen är att "det giltiga och vettiga" transcenderar (överskrider) de båda tankevärldarna, sedda var för sig. Och den förmåga i ens egen person som är kapabel att konstatera detta, är inte en del av de givna tankevärldarna. Det finns alltså i ens person två "nivåer": en som befinner sig i respektive tankevärld, när man lever sig in i dem, och en annan, som står vid sidan om. Detta är en viktig insikt. Det betyder att man (ja -- du!) egentligen inte är identisk med sin tankevärld, vilken denna än råkar vara för tillfället.

En risk man löper är att man efter ett tag inte känner igen "sitt eget" tänkande längre. Man blir tveksam, kanske förvirrad. Detta är ett symtom på att man inte har varit fri, på att man har identifierat sig med bestämda tankar och därmed varit avskuren från sin transcendenta dimension. Då gäller det att hålla fast vid meningen med detta sökande: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten. Man måste vara övertygad om att detta verkligen är möjligt och eftersträvansvärt. (Så om du hör till dem som inte tror detta, så bör din första övning vara att studera de som menar motsatsen till vad du tror.)

I stället för att ge upp fortsätter man sedan, i ett tredje "steg", med en tredje tankevärld. Den här gången gäller det att hitta -- att medvetet leta efter -- något som inte verkar ha med saken att göra, sett utifrån de två antiteser man började med. Detta fördjupar man sig i. När man sedan börjar förstå, kunna vistas i och använda detta tredje, så är det dags att ta ett steg tillbaka igen och utföra samma urskiljande värdering en andra gång, men nu med fler jämförelsepunkter än innan.

Nu, om inte förr, kommer en enda fråga att bli akut. Det handlar ju här inte bara om en rent intellektuell lek. Det handlar om ens eget faktiska förhållande till världen, till sig själv och till andra människor. Det handlar om verkligheten. Frågan är: på vilka grunder kan och bör urskillningsförmåga utövas? Svaret är egentligen givet och jag skulle vilja se den som på allvar, när allt är sagt och gjort, vill ifrågasätta det:

"Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt" (Matt. 7:18). Och god frukt är: "kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet" (Gal. 5:22). En annan formulering av samma sak lyder: "allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter" (Ef. 5:9). Dessa frukter måste vara varaktiga och tåla allt (jfr 1 Kor. 13). Först när de gör det vet man att man är på rätt spår. Och det handlar alltså inte bara om intellektuell sanning, utan också om ett sant liv. (Jag bör här uppmärksamma er på att detta är en praktisk-existentiell insikt, vilken inte nödvändigtvis är specifik för kristen tro.)

Metoden bygger på kontrastverkan. I princip kan man börja med vilken tankevärld som helst, med två förbehåll -- ett innehållsmässigt och ett personligt. Innehållsmässigt måste tankevärlden i fråga ge sig ut för att vara sann -- den måste ha övertyga(n)de, tänkande anhängare. Man kan också behöva konfrontera fler än tre olika tankevärldar med varandra, det beror på. Men sökandet, om det är allvarligt, slutar alltid på samma sätt. Dörren öppnas; dvs man öppnar den, i slutänden, inte själv, sådan man trodde att man var.

Och personligen måste man verkligen vilja finna sanningen. Detta måste vara ett oavvisligt och allt annat överskuggande behov. Om så inte är fallet kan man säkert finna annan sysselsättning för stunden.

Avslutningsvis kan jag säga att det är ett långvarigt och konsekvent tillämpande av denna metodik som ligger bakom dessa inlägg:

Rationalism -- ett missbruk av intelligensen

Slutet på samtalet?

I stället för sudoku

Allt är verkligt, men hur?

Evolution egentligen?

Julbetraktelse: Låt oss inte låta oss luras

/Per

Hur tänker tingen?

Kommentarerna från Moland till Pers musik-inlägg kom mig att spinna loss lite på hur tingen tänker. Det är ju mycket som händer med teknologiseringen av samhället som gör att vi "bör" gå över från att se på tekniken som hjälpmedel eller verktyg, till att se den som "agenter", kanske som en sorts "djur"?

Det finns en spännande artikel från 1959 av Lettvin och andra (pdf), som heter What the frog's eye tells the frog's brain som handlar om vad grodor kan se. Vi föreställer oss som människor att vi kan se det i världen som finns där att se, och så läser vi i skolan om att vissa djur ser ultraviolett ljus. Jag tror att de flesta i skolan tänker sig att de djuren ser som vi och dessutom ser det ultravioletta spektrat. I själva verket har många djur primitiva synsystem, och även primitiva system som tar emot signalerna från ögonen och skapar de mentala modeller som djuret kan agera på.

Vad ser då grodor? Ja, i själva verket ser de fyra saker, som dessutom är lätta att (åtminstone hypotetiskt) mappa på den miljö som är viktig för grodor:

The output from the retina of the frog is a set of four distributed operations of the visual image. These operations are independent of the level of general illumination and express the image in terms of 1) local sharp edges and contrast, 2) the curvature of edge of a dark object, 3) the movement of edges, and 4) the local dimmings produced by movement or rapid general darkening. Each group of fibers serving one operation maps the retina continuously in a single sheet of endings in the frog's brain. There are four such sheets in the brain, corresponding to the four operations, and their maps are in registration.

De brukar tolkas ungefär såhär:

1. är andra grodor och deras skinn-mönster, för parning
2. beskriver författarna själva som "bug perceiver", för föda
3. är storkdetektionssystemet, för att kunna fly från fara
4. aktiveras när det skymmer, för att kunna söka nattlogi

Mer än så kan grodan inte se, och begränsningen sker väldigt tidigt i det visuella systemet. (Grodan kan exempelvis inte se vilket kön en tilltänkt parningspartner har, vilket syns i deras beteende...)

Inom interaktionsdesign vill jag göra en jämförelse mellan att designa "verktyg" och att designa "agenter". Jag stötte på diskussionen första gången 2000 i artikeln Interactive Toy Characters as Interfaces for Children av Erik Strommen. Om jag minns rätt är övergången mellan verktyg och agenter i princip en övergång i "synsätt". (Kanske kan jämföras med Daniel Dennetts "stances" för den som så önskar.) När den designade artefakten blir tillräckligt komplex börjar man se den som en agent i sin egen rätt. Det påverkar hela designprocessen, förstås, liksom att man accepterar att man inte längre "använder" den, utan att den agerar "självständigt".

Långt senare hittade jag den här artikeln från 1996 av Stan Franklin och Art Graesser som diskuterar hur man skiljer ett datorprogram från en agent. Enligt vissa synsätt är en termostat en agent. Termostaten har ett "sinne" som uppfattar värme (även om den inte "vet" att det är värme den uppfattar) och agerar på sin omgivning så att värmen förändras. Termostaten uppfattar förändringen och ändrar sitt beteende utifrån det.

Det som kan föra ihop diskussionen om grodor med diskussionen om termostater är Jakob von Uexkülls begrepp "Umwelt". Umwelt är ett begrepp som inte betecknar ett djurs verkliga omgivning, och inte heller dess mentala modell, utan någon stans däremellan, om jag förstått det rätt. Jag tror att Umwelt är myntat just i kontrast till den uppfattningen (som jag nämnde i början) att vi skulle se hela världen "som den är". Alla har en Umwelt som kanske kan liknas vid en "bubbla" som vi går omkring i -- den låter oss agera "tillräckligt adekvat för att vi ska överleva (eller inte)" kan man kanske säga -- vi har ju ingen uppfattning om vad som finns utanför bubblan!

I den här bemärkelsen har termostaten och den interaktiva leksaken också en Umwelt, liksom grodan. För att "studera" någon annans Umwelt måste vi anta att vår Umwelt "omfattar" deras, men vi kan förstås också helt enkelt anta att "den är som den är". Shit -- det är en massa tautologiska förhållanden här som är svåra att sätta ord på.

Kommentarer välkomna! /Simon

Technorati Tags: infontology, mentala modeller, perspektiv, verklighetsflykt

Visualisering, på Etech

Jag är inte säker på att jag gillar konceptet med direktrapportering från konferenser, men här kommer en första rapport från Etech i San Diego, i alla fall. Just nu är det paus efter första delen om informationsvisualisering.

Två riktigt spännande koncept kom upp under presentationen som hölls av Tom Carden från Stamen. Det ena är Digg Stack, en realtidsvisualisering av vilka länkar som folk lägger upp på Digg. Det är fascinerande att se vad som händer "just nu" i olika delar av världen. Tänker man vidare på visualiseringarna kanske man kunde önska sig just det -- en annan graf med geo-data som visar var folk sitter, kanske baserat på att man oftast kan lokalisera folks IP-nummer.

Fast frågan kom upp här också -- vilket värde har animeringarna, bortsett från att det ser coolt ut? För mig är det kanske just "närvarokänslan" jag är ute efter när jag ser sånt här -- precis som i Flickrvision och Spinvision.

Det andra är grafen som visar huspriser i London + restider till TV-huset mappat på en karta, så att man kan värdesätta sin pendling korrekt. :-)

/Simon

Technorati Tags: infontology, etech, visualisering

Brutalt matematiskt

I fredags hade jag det stora nöjet att få bevittna och avnjuta Dillinger Escape Plan på KB i Malmö. Det var en kick som heter duga. Förutom att jag är synnerligen svag för denna typ av musik, så lyckas DEP också uttrycka något infontologiskt: känslan av att bli fysiskt och intellektuellt överkörd -- och njuta av det. I en intervju i Close-Up #97 tar bandets grundare Benjamin Weinman upp det högteknologiska samhällets påverkan på DEP:s musikskapande:

Vi lever i en tid då människan inte bara försöker få teknologin att bli mer mänsklig, utan också anpassar sig själv till teknikens förutsättningar. Allt fler omformar sina liv enligt de modeller som skapas med Myspace, Facebook och MSN -- teknologin skapar nya förutsättningar för hur vi lär oss bli sociala varelser.

Sedan beskriver han hur delar av senaste albumet Ire Works kom till, låten When Acting As A Wave till exempel:

Den började som ett enkelt trumbeat och en gitarrfigur i min dator. Sedan skapade jag en sequencer som genererade rytmer kring det jag hade spelat in själv, men rytmerna som uppstod var sådana som jag aldrig hade haft en tanke på att spela själv.

DEP:s musik beskrivs ofta som "matematisk" och att de platsar i, ja närmast definierar, musikkategorin mathcore finns det väl ingen anledning att betvivla. Men den verkliga poängen är hur de som band gjuter ett synnerligen våldsamt liv i det tekniska lirandet. DEP på scen är närmast obeskrivligt, kolla detta YouTube-klipp som en otillräcklig antydan. Sålunda kan man också göra något mänskligt av och i det högteknologiska samhället.

/Per