Hur tänker tingen?

Kommentarerna från Moland till Pers musik-inlägg kom mig att spinna loss lite på hur tingen tänker. Det är ju mycket som händer med teknologiseringen av samhället som gör att vi "bör" gå över från att se på tekniken som hjälpmedel eller verktyg, till att se den som "agenter", kanske som en sorts "djur"?

Det finns en spännande artikel från 1959 av Lettvin och andra (pdf), som heter What the frog's eye tells the frog's brain som handlar om vad grodor kan se. Vi föreställer oss som människor att vi kan se det i världen som finns där att se, och så läser vi i skolan om att vissa djur ser ultraviolett ljus. Jag tror att de flesta i skolan tänker sig att de djuren ser som vi och dessutom ser det ultravioletta spektrat. I själva verket har många djur primitiva synsystem, och även primitiva system som tar emot signalerna från ögonen och skapar de mentala modeller som djuret kan agera på.

Vad ser då grodor? Ja, i själva verket ser de fyra saker, som dessutom är lätta att (åtminstone hypotetiskt) mappa på den miljö som är viktig för grodor:

The output from the retina of the frog is a set of four distributed operations of the visual image. These operations are independent of the level of general illumination and express the image in terms of 1) local sharp edges and contrast, 2) the curvature of edge of a dark object, 3) the movement of edges, and 4) the local dimmings produced by movement or rapid general darkening. Each group of fibers serving one operation maps the retina continuously in a single sheet of endings in the frog's brain. There are four such sheets in the brain, corresponding to the four operations, and their maps are in registration.

De brukar tolkas ungefär såhär:

1. är andra grodor och deras skinn-mönster, för parning
2. beskriver författarna själva som "bug perceiver", för föda
3. är storkdetektionssystemet, för att kunna fly från fara
4. aktiveras när det skymmer, för att kunna söka nattlogi

Mer än så kan grodan inte se, och begränsningen sker väldigt tidigt i det visuella systemet. (Grodan kan exempelvis inte se vilket kön en tilltänkt parningspartner har, vilket syns i deras beteende...)

Inom interaktionsdesign vill jag göra en jämförelse mellan att designa "verktyg" och att designa "agenter". Jag stötte på diskussionen första gången 2000 i artikeln Interactive Toy Characters as Interfaces for Children av Erik Strommen. Om jag minns rätt är övergången mellan verktyg och agenter i princip en övergång i "synsätt". (Kanske kan jämföras med Daniel Dennetts "stances" för den som så önskar.) När den designade artefakten blir tillräckligt komplex börjar man se den som en agent i sin egen rätt. Det påverkar hela designprocessen, förstås, liksom att man accepterar att man inte längre "använder" den, utan att den agerar "självständigt".

Långt senare hittade jag den här artikeln från 1996 av Stan Franklin och Art Graesser som diskuterar hur man skiljer ett datorprogram från en agent. Enligt vissa synsätt är en termostat en agent. Termostaten har ett "sinne" som uppfattar värme (även om den inte "vet" att det är värme den uppfattar) och agerar på sin omgivning så att värmen förändras. Termostaten uppfattar förändringen och ändrar sitt beteende utifrån det.

Det som kan föra ihop diskussionen om grodor med diskussionen om termostater är Jakob von Uexkülls begrepp "Umwelt". Umwelt är ett begrepp som inte betecknar ett djurs verkliga omgivning, och inte heller dess mentala modell, utan någon stans däremellan, om jag förstått det rätt. Jag tror att Umwelt är myntat just i kontrast till den uppfattningen (som jag nämnde i början) att vi skulle se hela världen "som den är". Alla har en Umwelt som kanske kan liknas vid en "bubbla" som vi går omkring i -- den låter oss agera "tillräckligt adekvat för att vi ska överleva (eller inte)" kan man kanske säga -- vi har ju ingen uppfattning om vad som finns utanför bubblan!

I den här bemärkelsen har termostaten och den interaktiva leksaken också en Umwelt, liksom grodan. För att "studera" någon annans Umwelt måste vi anta att vår Umwelt "omfattar" deras, men vi kan förstås också helt enkelt anta att "den är som den är". Shit -- det är en massa tautologiska förhållanden här som är svåra att sätta ord på.

Kommentarer välkomna! /Simon

Technorati Tags: infontology, mentala modeller, perspektiv, verklighetsflykt

Comments

[Robert L]

Vi får i allt snabbare takt fler ting som "tänker"(mer och mer) omkring oss. Och agerar mer och mer på deras villkor.

Om vi vill behålla mänskligheten (i ena eller andra bemärkelsen) ökar kanske nödvändigheten av att TÄNKA som människor i precis samma tempo? I varjefall vill jag behålla min.

[ctail]

De sista styckena, om "Umwelt", ligger nära hur jag tänker. Jag vill dessutom (vilket jag inte tror står i konflikt med det du skriver) hävda att det inte "finns" någon "verklighet" utanför vår egen bubbla. Begrepp som "verklighet", "existens" osv. är nämligen definierade inom vår egen mentala modell. Talar man, som vissa gör, om en yttre verklighet som vi inte kan veta så mycket (om ens något) om, så gör man sig skyldig till ett rent logiskt fel: den hypotetiska yttre verkligheten finns uppenbarligen i vår föreställningsvärld, alltså INUTI bubblan – och vi har en motsägelse.

(Jag hoppas att jag ska hitta tid att bre ut mig om dessa idéer på min egen blogg inom kort.)

[Simon]

Robert -- ja, ibland blir man helt mörkrädd när man träffar människor som helt har integrerat maskinens sätt att tänka som sitt eget.

Ctail -- menar du att det inte finns någon "verklighet" utanför vår bubbla, eller menar du att det inte finns något alls? Per pratar ibland om verkligheten som "det som gör att det inte blir som vi vill". Det tycker jag är ett intressant sätt att se det.

[ctail]

Jag menar att existens är odefinierat utan för bubblan.

Verkligheten som viljans fiende är en helt annan användning av ordet verklighet än vad jag talar om.

[Simon]

Hm... "Viljans fiende" låter lite för värdeladdat eller intentionalt för mig... Det är bara det att om min bubbla inte avspeglar verkligheten tillräckligt bra så "slår jag i" den. Det kan hända att min bubbla inte ens är i närheten av "verklighetens" väggar, om jag är ett försiktigt djur, men det kan också hända att jag slår i hela tiden. Mer om detta i kapitel 4 av min avhandling. Vet inte hur läsbar den är, men det finns en introducerande text här och möjlighet att ladda ner en pdf.

http://www.lucs.lu.se/People/Simon.Winter/Thesis/p4.html

[ctail]

Får väl titta på avhandlingen någon gång men tills vidare tror jag att jag förstår ungefär vad du menar. Med detta synsätt verkar man kunna behålla verkligheten som ett begrepp definierat inuti bubblan (som jag anser är det enda rimliga) men samtidigt ge den egenskaper ungefär som om den vore något som fanns utanför. Inte så dumt.

För mig känns det dock som att det ligger mer i linje med den intuitiva betydelsen av "verklighet" att identifiera den med vår mentala modell än att se den som en korrigerande mekanism för den.