Det här handlar om en metod för fritt tänkande som jag har tillämpat sedan mer än tjugo år tillbaka – ja egentligen tidigare också, men det var för drygt tjugo år sedan som jag blev medveten om vad jag gjorde och vad det innebar. Jag vill redan i förväg varna för att metoden är både riskabel och krävande, men att den i mildare form är något som borde komma varje gymnasieelev och högskolestuderande till del -- varje medborgare i vårt demokratiska land med andra ord..
På ett plan rör det sig om ett systematiskt tvivlande, inte olikt det som Descartes beskriver i sin Discours de la méthode från 1637. Men den bakomliggande verklighetsuppfattningen är för mig en helt annan än den hos Descartes. Det finns också en frändskap med Richard Dawkins offensiv i TV-programmen The Root of all Evil? och Enemies of Reason (alla kan ses på Google Video), dock utan hans emellanåt överdrivna tilltro till rationaliteten i sig. Dawkins är en välvillig man -- jag har skakat hand med honom -- men välvilja är inte rationell...
Många intellektuella berömmer sig av att vara fritänkare. Alltsomoftast är detta mest en pose. Att vara verkligt fri i sitt tänkande är nämligen -- och tyvärr -- ytterst krävande. Ty vad innebär det egentligen? I praktiken innebär det att man utvecklar en förmåga att frivilligt gå in i och sedan ut ur olika tankevärldar. Man behöver vistas i en tankevärld tillräckligt länge för att man ska börja förstå den på dess egna villkor -- så pass, att man kan tänka i dess termer; samtidigt måste man observera dess effekter på sig själv. Sedan behöver man lämna den igen och se den utifrån; man behöver något att jämföra med. Vad skulle då vara meningen med en sådan övning? I grund och botten en enda: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten, en uppfattning som inte är kollektivt vetenskaplig (det är en annan typ av sanning, som inte motsägs av den jag är ute efter här) utan personligt befäst.
Rent "metodologiskt" ligger det närmast till hands att börja med en idé som man gillar och känner sig dragen till. Det är lätt; det är ju vad vi alla spontant gör. Men det är i nästa steg som det fria tänkandet börjar på riktigt. Då gäller det nämligen att fråga sig: vilken tankevärld är emot den som jag först förenat mig med? Den verkliga utmaningen är att fördjupa sig lika grundligt i denna som i den man först gillade. (Jag förutsätter då att man är insatt i den tankevärld man gillar; erfarenhetsmässigt är detta dock sällan fallet; steg ett blir då förstås att sätta sig in i den.) Det kan naturligtvis finnas flera som är emot den man gillar mest; välj då först en av motståndarna, den som känns mest utmanande och genomtänkt.
Alltså: man måste i godan ro tränga in i något som man spontant, vid en första ytlig kontakt, inte gillar och stanna där tillräckligt länge. Vitsen med detta är inte att "byta åsikt". Målet är ju att tänka fritt, inte att byta ut en färdig form mot en annan. Om man lyckas med detta andra steg, så kommer man -- efter flera månader -- att kunna urskilja och bedöma det man först tänkte från en annan synpunkt, och omvänt. Man kan nu växla mellan de två synsätten och låta dem belysa varandra. Först då kan man på allvar börja värdera dem och ta preliminär ställning. Ett allra första steg på vägen till fritt tänkande har tagits.
Om man lyckas göra en sådan jämförande värdering på djupet, så kommer man att upptäcka de svaga punkterna på båda sidor. Man kommer också att upptäcka, att vad man bedömer som giltiga eller vettiga tankegångar finns på båda sidor. Hur kan det komma sig? Vad betyder det? Den mest uppenbara slutsatsen är att "det giltiga och vettiga" transcenderar (överskrider) de båda tankevärldarna, sedda var för sig. Och den förmåga i ens egen person som är kapabel att konstatera detta, är inte en del av de givna tankevärldarna. Det finns alltså i ens person två "nivåer": en som befinner sig i respektive tankevärld, när man lever sig in i dem, och en annan, som står vid sidan om. Detta är en viktig insikt. Det betyder att man (ja -- du!) egentligen inte är identisk med sin tankevärld, vilken denna än råkar vara för tillfället.
En risk man löper är att man efter ett tag inte känner igen "sitt eget" tänkande längre. Man blir tveksam, kanske förvirrad. Detta är ett symtom på att man inte har varit fri, på att man har identifierat sig med bestämda tankar och därmed varit avskuren från sin transcendenta dimension. Då gäller det att hålla fast vid meningen med detta sökande: att närma sig en sannare uppfattning om och av verkligheten. Man måste vara övertygad om att detta verkligen är möjligt och eftersträvansvärt. (Så om du hör till dem som inte tror detta, så bör din första övning vara att studera de som menar motsatsen till vad du tror.)
I stället för att ge upp fortsätter man sedan, i ett tredje "steg", med en tredje tankevärld. Den här gången gäller det att hitta -- att medvetet leta efter -- något som inte verkar ha med saken att göra, sett utifrån de två antiteser man började med. Detta fördjupar man sig i. När man sedan börjar förstå, kunna vistas i och använda detta tredje, så är det dags att ta ett steg tillbaka igen och utföra samma urskiljande värdering en andra gång, men nu med fler jämförelsepunkter än innan.
Nu, om inte förr, kommer en enda fråga att bli akut. Det handlar ju här inte bara om en rent intellektuell lek. Det handlar om ens eget faktiska förhållande till världen, till sig själv och till andra människor. Det handlar om verkligheten. Frågan är: på vilka grunder kan och bör urskillningsförmåga utövas? Svaret är egentligen givet och jag skulle vilja se den som på allvar, när allt är sagt och gjort, vill ifrågasätta det:
"Ett gott träd kan inte bära dålig frukt, inte heller kan ett dåligt träd bära god frukt" (Matt. 7:18). Och god frukt är: "kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet" (Gal. 5:22). En annan formulering av samma sak lyder: "allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter" (Ef. 5:9). Dessa frukter måste vara varaktiga och tåla allt (jfr 1 Kor. 13). Först när de gör det vet man att man är på rätt spår. Och det handlar alltså inte bara om intellektuell sanning, utan också om ett sant liv. (Jag bör här uppmärksamma er på att detta är en praktisk-existentiell insikt, vilken inte nödvändigtvis är specifik för kristen tro.)
Metoden bygger på kontrastverkan. I princip kan man börja med vilken tankevärld som helst, med två förbehåll -- ett innehållsmässigt och ett personligt. Innehållsmässigt måste tankevärlden i fråga ge sig ut för att vara sann -- den måste ha övertyga(n)de, tänkande anhängare. Man kan också behöva konfrontera fler än tre olika tankevärldar med varandra, det beror på. Men sökandet, om det är allvarligt, slutar alltid på samma sätt. Dörren öppnas; dvs man öppnar den, i slutänden, inte själv, sådan man trodde att man var.
Och personligen måste man verkligen vilja finna sanningen. Detta måste vara ett oavvisligt och allt annat överskuggande behov. Om så inte är fallet kan man säkert finna annan sysselsättning för stunden.
Avslutningsvis kan jag säga att det är ett långvarigt och konsekvent tillämpande av denna metodik som ligger bakom dessa inlägg:
Rationalism -- ett missbruk av intelligensen
Julbetraktelse: Låt oss inte låta oss luras
/Per
Jag antar att detta sätt att "resonera" är institutionaliserat i vår vardagspraktik. Vi rör oss mellan motpoler, kontrasterar när vi talar, använder dikotomier för att söka forma vårat perspektiv på världen. Alternativa föreställningar och synsätt tränger in i vardagen genom rumsligt och temporalt frikopplade media och erbjuder alternativa världar som individen kan reflektivt inlemma i sitt eget tänkande. Dock är väl inte medvetenheten och viljan att inta en antites så stor, men någon form av "empati" må finnas.
Kanske blir det inte så grundligt, medvetet och systematiskt som denna metod ovan.
Posted by: moland | 12 mars 2008 at 13:40
Du har rätt och fel, moland. Du har rätt så till vida att vi i vår vardagspraktik, förutsatt att vi vill tänka medvetet, vilket inte alla vill eller gör, tillämpar en lightvariant av ovanstående -- i princip den som jag skulle rekommendera till studerande och alla andra som förutsätts "tänka själva". Det handlar om att lära sig att tänka analytiskt, jämförande, sakligt och prövande och att därmed utveckla sin omdömesförmåga.
Du har fel så till vida att det jag försöker beskriva är något mycket mera radikalt och ingenting för envar. Jag skulle inte ens rekommendera det, men för den som verkligen känner sig manad att gå riktigt djupt i tanken och livet kan jag rapportera att det fungerar.
Det bör också betonas att de "frukter" jag nämner medelst citat är ett slutresultat. Under resans gång ter det sig ofta helt annorlunda. Man får genomlida förvirring, förtvivlan, hat, ångest, meningslöshet, uppgivenhet och ett dussin andra "negativa" känslor. Men bara man inte tappar tron på att "för den som bultar ska dörren öppnas" så kommer man en gång ut på andra sidan. Och då går det upp för en att "allt är fåfänglighet" och att det (ändå) är "mycket gott". För att nu fortsätta med bibliska vändningar.
Rekommenderad litteratur (inte för alla):
"Keys of Gnosis" av Robert Bolton
"Dark Way to Paradise" av Jennifer Doane Upton
"Yuga: An Anatomy of Our Fate" av Marty Glass.
Alla utgivna av sophiaperennis.com
Kom bara ihåg att tillämpa samma tillvägagångssätt även med dessa böcker. Först därefter vet man om de håller måttet.
Posted by: Per | 13 mars 2008 at 08:14
Man blir onekligen nyfiken på att få se ett konkret exempel på tillämpningen av denna dialektik.
Posted by: JÅ | 17 maj 2008 at 09:47
Pröva själv, JÅ, så får du se. Det är enda sättet.
Det enda konkreta här är den egna erfarenhetens verkliga insikt. Andra ser bara frukterna, filtrerade genom deras eget omdöme, bristande eller inte.
Posted by: Per | 21 maj 2008 at 10:39