Jag har funderat på huruvida, till exempel, det medeltida kristna kultsystemet -- med alla dess rituella, ikonografiska, bönemässiga och teologiska ingredienser -- befrämjade utvecklandet av vissa mänskliga möjligheter, möjligheter som i vårt industriella, produktions- och konsumtionsorienterade, penningcentrerade system har blivit allt svårare att realisera. Denna tanke blir extra pregnant och får även en kritisk udd om man överväger möjligheten, att vissa av de mänskliga förmågor och möjligheter som främjades i den medeltida situationen, är av vital betydelse för människan, oavsett tid och plats. Eller, med andra ord, att vårt högteknologiska, ekonomicentrerade samhälles systematiska hämmande av just dessa mänskliga möjligheter, är destruktiva för oss som personer, för vårt samhällsliv och i förlängningen också för den natur som vi alltjämt är totalt beroende av, fastän vi som regel inte på något djupgående sätt lägger märke till dess vitala roll.
Förvisso kan vi erfara och upptäcka saker som var omöjliga att erfara och upptäcka på medeltiden. Men omvänt gäller också, att den medeltida människan (och människor i andra icke-moderna kulturer) måste ha kunnat göra erfarenheter och upptäckter av ett slag som vi normalt inte kan göra. Resonemanget leder alltså till en kraftfull relativisering av det vi skulle kunna kalla det levda verklighetsbegreppet och ifrågasätter implicit varje tanke på en historisk ”utveckling”, från ett medeltida ”stadium” till ett modernt. Det vore riktigare att tala om skiftande intellektuella, emotionella och konkreta existenstillstånd, vilka har mindre att göra med kronologisk tidsföljd och en tänkt utveckling, än med den faktiska livsmiljöns skiftningar.
Detta innebär, att det är möjligt att leva ett ”medeltida” (eller annat icke-modernt) liv även idag, i viss utsträckning, men att detta, för den som har växt upp i moderniserade, teknikdominerade miljöer, blir mycket svårt -- framför allt tankemässigt. På samma sätt var det svårt, att på medeltiden leva något liknande ett ”modernt” liv. (Jag talar om tankemönster och varaktig upplevelse här, på ett individuellt plan, inte om sådana storskaliga fenomen och förändringar som historikerna studerar, eller konstruerar.) Det viktiga att inse, om det ligger något i detta, är att vi personligen aldrig påverkas av någon ”faktisk historia” som har ägt rum före oss, utan alltid bara av de konkreta fenomen (artefakter, artificiella miljöer, djur, växter, naturmiljöer) och levande personer som verkligen omger oss under våra liv. Historien, i historikernas och historiebäckernas mening, finns verkligen inte, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas. Denna historia kan vi aldrig lära oss något av. Vad som har funnits, däremot, är en mängd olika mänskliga förhållningssätt till och reaktioner på ständigt lika påtagliga livssituationer och livsmiljöer. Dessa förhållningssätt och reaktioner kan och bör vi studera och dem kan vi också lära oss något av, ty de handlar också om oss.
/Per
Recent Comments