The New Atlantis är en mycket läsvärd online-tidskrift som ofta behandlar infontologiska teman. I senaste utgåvan finns t ex en intressant artikel om "virtuell vänskap". Där ställs den rätta frågan: "As with any new technological advance, we must consider what type of behavior online social networking encourages." Vilka konsekvenser får det virtuella nätverkandet för hur vi i gemen allt oftare ser på sociala relationer, fastän vi själva kanske inte anser att en Facebooksida är nödvändig? Följdfrågan blir: "Does this technology, with its constant demands to collect (friends and status), and perform (by marketing ourselves), in some ways undermine our ability to attain what it promises—a surer sense of who we are and where we belong?" Den sedan antiken omhuldade uppmaningen "Känn dig själv!" omvandlas, menar artikelförfattaren Christine Rosen, alltmer till imperativet "Visa dig själv!"
Sedan flera år har det funnits en tendens till att betrakta det som inte går att hitta via Google som på gränsen till icke existerande. Sedan en tid kan man, åtminstone i vissa kretsar och särskilt bland yngre människor, se en tendens till att betrakta inte bara andra utan också sig själv som nästan icke existerande, om man inte har en MySpace- eller Facebooksida, eller åtminstone ett antal välanvända forumidentiteter. Rosen noterar i förbigående att Microsoft-initierade Wallop presenterade sig som “an entirely new way for consumers to express their individuality online". Konsumenter. Listan på alla, mer eller mindre specialiserade, nätverkarsajter som dykt upp på senare tid skulle bli riktigt lång.
Rosen refererar till en rad studier och kommer bland annat fram till, att vi väldigt gärna vill tro att världen är liten, något som nätverkarsajterna effektivt gynnar. Men är världen verkligen "liten"? Det kanske verkar så, om man bara rör sig och tänker inom vissa kretsar, men:
entrenched barriers of race and social class undermine the idea that we live in a small world. Computer networks have not removed those barriers. As Watts and his colleagues conceded in describing their own digital small world experiment, “more than half of all participants resided in North America and were middle class, professional, college educated, and Christian.”
Vad blir då egentligen konsekvenserna? Rosen ger en fingervisning:
one’s entrée into this world generally isn’t through a virtual neighborhood or community but through the revelation of personal information. And unlike a neighborhood, where one usually has a general knowledge of others who live in the area, social networking sites are gatherings of deracinated individuals, none of whose personal boastings and musings are necessarily trustworthy. Here, the old arbiters of community—geographic location, family, role, or occupation—have little effect on relationships.
Also, in the offline world, communities typically are responsible for enforcing norms of privacy and general etiquette. In the online world, which is unfettered by the boundaries of real-world communities, new etiquette challenges abound. For example, what do you do with a “friend” who posts inappropriate comments on your Wall? What recourse do you have if someone posts an embarrassing picture of you on his MySpace page? What happens when a friend breaks up with someone—do you defriend the ex? If someone “friends” you and you don’t accept the overture, how serious a rejection is it? Some of these scenarios can be resolved with split-second snap judgments; others can provoke days of agonizing.
En annan effekt, till synes paradoxal i detta "individualiseringens" tidevarv, är denna:
The world of online social networking is practically homogenous in one other sense, however diverse it might at first appear: its users are committed to self-exposure. The creation and conspicuous consumption of intimate details and images of one’s own and others’ lives is the main activity in the online social networking world. There is no room for reticence; there is only revelation.
Resultatet blir en sorts absurd "presentera sig intressant"-kapprustning som utmynnar i att alla gör allt för att vara "intressanta" på i stort sett samma sätt, ett sätt som skulle kunna beskrivas som pockande utan bakomliggande reflektion. Det är en grund värld som inte stimulerar till några djupare insikter. Det är verkligen "Visa dig själv!" snarare än "Känn dig själv!" De yttre villkoren för det senare saknas, helt enkelt.
En annan sida av saken, som vi berört då och då under lång tid här på Infontology, är att särskilt yngre människor är otroligt naiva i sitt utlämnande, något som hör åldern till och som i ett naturligt socialt sammanhang snabbt korrigeras och sällan får några varaktiga konsekvenser. I den virtuella, digitaliserade världen däremot försvinner inte saker så lätt. Den virtuella världen har ett obarmhärtigt minne. Förlåtelsens glömska eller glömskans förlåtelse finns inte här.
/Per
Recent Comments