Infontology

Spime -- när informationen är värd mer än föremålet

"Spime" är ett intressant begrepp myntat av Bruce Sterling. Det betecknar en ny sorts objekt som beter sig på ett enkelt sätt men under ytan är "förstärkta" med ett rejält informationslager. I en Wired-artikel från 2004 tar Sterling upp en bok som exempel. Den beter sig fortfarande som en bok, men tack vare informationsaggregatorer som Amazon.com har den blivit något mycket mer:

It looks, feels, and behaves like an ordinary book, yet in short order, you can find out its cost, publisher, and printer; whether other editions have been published and what they look like; what other books the author has written; what readers think of the book and what other books those readers have bought; what other publications quote the book; and so on. And, beyond Amazon.com, you can learn about the composition of the paper, how long it will last before yellowing, and what kinds of products it can become when the book is recycled. Some of this information might be contained in the pages, and some might be conjured on the Web via, say, an RFID tag - but in practice, it won't make much difference. The upshot is that the object's nature is transparent: an open book.

Visionen om spimes byggs sen ut i boken Shaping things (som jag inte har läst).

Sterling bor för tillfället i Turin i Italien, och jobbar för Piemontes Share-festival. Nu har han lagt upp en film om spime. Det är bara en sak som är intressant med filmen, så jag ska förstöra nöjet för er. Filmen bygger på att objekt blir billigare medan data om objekten är det som ekonomin bygger på. I filmen beställs en stol och när den kommer börjar mottagarna använda den, och ställer den på sin takterass, där den förstörs av ett blixtnedslag. Firman som levererat den skickar en stol i utbyte "gratis". Dvs firmans affärsmodell bygger på att de då får tillgång till stolens metadata, i form av dess användning och dess inspelning av åsknedslaget...

Jämför med dessa inlägg om hur digitalt förstärkta objekt ofta inte har den "integritet" som vi är van vid att objekt ska ha. 1, 2.

Länk via Putting people first. /Simon

Technorati Tags: affärsmodeller, infontology, integritet, låg eller hög teknologi, metadata

Misslyckad (?) övervakning

Storbritannien lär vara det mest kameraövervakade landet i världen. Därför är det särskilt intressant när thisislondon rapporterar om Londons 10524 övervakningskameror (kostnad £ 200 miljoner), att:

A comparison of the number of cameras in each London borough with the proportion of crimes solved there found that police are no more likely to catch offenders in areas with hundreds of cameras than in those with hardly any. In fact, four out of five of the boroughs with the most cameras have a record of solving crime that is below average.

Uppklarningsprocenten är så dålig som 20-25 %. Vidare, enligt en artikel på Science Blog, så är den faktiska övervakningen av av Kinas internetförbindelser till resten av världen, rent tekniskt, inte så effektiv:

The "Great Firewall of China," used by the government of the People's Republic of China to block users from reaching content it finds objectionable, is actually a "panopticon" that encourages self-censorship through the perception that users are being watched, rather than a true firewall, according to researchers at UC Davis and the University of New Mexico. [...]

Because it filters ideas rather than specific Web sites, keyword filtering stops people from using proxy servers or "mirror" Web sites to evade censorship. But because it is not completely effective all the time, it probably acts partly by encouraging self-censorship, Barr said. When users within China see that certain words, ideas and concepts are blocked most of the time, they might assume that they should avoid those topics.

The original panopticon was a prison design developed by the English philosopher Jeremy Bentham in the 18th century. Bentham proposed that a central observer would be able to watch all the prisoners, while the prisoners would not know when they were being watched.

Tanken slår mig - än en gång - att syftet med alla övervakningskameror i väst också är i första hand "panoptiskt", dvs avsett att odla, uppmuntra och förstärka individuell självcensur och paranoia. En modern, högteknologisk variant av en transcendent gud som moralens allseende väktare. Det handlar i så fall inte alls om att kunna beivra brott, utan bara om att "avskräcka" genom att sprida en allmän känsla i städerna, av att alltid vara iakttagen av Något. Men om uppåt 80 % av brotten i London trots alla kameror ändå inte kan klaras upp, så kan man ju undra vilka det egentligen är som "avskräcks" - tydligen inte de som verkligen begår brott i alla fall.

/Per

"Pirat-paradoxen"

James Surowiecki har nosat upp lite kul forskningsresultat om relationen mellan mode-industrin och klädkopiorna från billighetskedjorna. De stora modehusen skapar modet, och klädkedjor som H&M eller Zara hänger på. Modeindustrin har gnällt över detta sen 30-talet, men nu har forskarna Kal Raustiala och Christopher Sprigman om hur modeindustrin i själva verket är beroende av härmaporna.

Eftersom modehusen lever på att kunna sälja nya kläder till nästa säsong också, så behövs det en mekanism som gör att folk tröttnar på årets mode! Och det svarar "kopiorna" för, eftersom de modemedvetna inte vill ha de kläder som "alla" har på sig.

The paradox stems from the basic dilemma that underpins the economics of fashion: for the industry to keep growing, customers must like this year’s designs, but they must also become dissatisfied with them, so that they’ll buy next year’s. Many other consumer businesses face a similar problem, but fashion—unlike, say, the technology industry—can’t rely on improvements in power and performance to make old products obsolete. Raustiala and Sprigman argue persuasively that, in fashion, it’s copying that serves this function, bringing about what they call “induced obsolescence.” Copying enables designs and styles to move quickly from early adopters to the masses. And since no one cool wants to keep wearing something after everybody else is wearing it, the copying of designs helps fuel the incessant demand for something new.

Artikeln rymmer också en del resonemang om hur klädindustrins svagare upphovsrätt (man kan inte patentera en kläd-design till exempel) skapar ett bättre innovationsklimat än i andra industrier.

Länk via BoingBoing. /Simon

Technorati Tags: affärsmodeller, infontology, copyright

Utflyttningen till syntetiska världar

I senaste utskicket från Kollegiet hittar jag artiklar om virtuella världar i undervisningssammanhang. Jag tar det som en anledning att samla några tankar kring just "syntetiska världar" som Edward Castronova kallar dem - en i mitt tycke bättre term. Temat har vi tagit upp tidigare på olika sätt (t ex: 1, 2, 3, 4, 5, 6). Här följer ett par spontana reflektioner utifrån Kollegiet-artiklarna.

- I Second Sweden handlar det mest om att ha kul, säger Pia Widegren [som "prövar virtuella världar i undervisningen"]. Där är jag när jag vill koppla av och träffa vänner. Men när jag är i Svenskt Resurscenter håller jag på med folkbildning, visar, inspirerar, förklarar och resonerar som en yrkesmänniska.

Den från den ursprungliga (vår vanliga) värld kända uppdelningen i arbete och fritid går igen i "seriösa" (eller snarare icke spel-baserade) syntetiska världar. Detta är egendomligt, ty vad är den djupare motivationen till att över huvud taget bege sig in i en syntetisk värld? Utan att ha gjort någon vetenskaplig enkät om saken, satsar jag en rejäl summa på att den är att komma bort från en grå vardag. Vad innebär det i så fall, om man å ena sidan beger sig till t ex Second Life för att "ha kul", men å andra sidan där också kan/ska syssla med samma vardagliga ting som man brukar? I mina ögon ser det ut som om den ursprungliga världens sociala kvalitéer överförs i virtuellt skick till de syntetiska världarna. Vi får dels blandningar av arbete och fritid (konferenser och popkonserter) i Second Life och dylika världar, dels rent eskapistiska "nöjes"-världar som World of Warcraft och liknande. Men i båda fallen lämnar vi den ursprungliga världen bakom oss. Varför det, egentligen? För att det går?

- Nu inser jag att Second Life skapar fantastiska möjligheter att bygga professionella nätverk med lärare från hela världen, säger Kevin Jarrett. Många av dem är tidigt ute med att använda ny teknik och utvecklar ofta intressanta, kreativa arbetssätt. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att vi fortfarande lider av barnsjukdomar, inte minst när det gäller gränssnitt och belastning av servrar. Det är alltså långt ifrån problemfritt!

Nej, det finns många tekniska problem som uppstår när väldigt många användare vill göra saker samtidigt i en syntetisk värld. Det "virtuella" bygger ju på en fysisk infrastruktur. Denna är för övrigt också energikrävande. Tony Walsh, Clickable Culture, skrev nyligen ett Open Letter to the ‘Second Life Environmental Council’. Vissa uppskattningar från höften tyder på att en avatar i Second Life konsumerar en hel del energi (som en invånare i Brasilien, har någon påstått). Saken är knappast utredd och meningarna är delade. Men frågan kvarstår: "What is the environmental impact of an expanding virtual world served from thousands of high-end computers to hundreds of thousands of high-end computers around the globe?" Att mycket energi konsumeras står klart, även om exakta siffror saknas. Och man ska inte glömma, att Second Life bara är en av många syntetiska världar just nu. Något för miljöorganisationer som World Wildlife Fund, vilken nyligen öppnat i Second Life i skepnad av en orangutang, att ta tag i.

/Per

Låt din mobiltelefon bli en del av dig?

Nokia har en länk på sin sida till en sån här modern reklamsajt med fejkade YouTube-videos ni vet. Sidan heter nsyndrome.com och visar människor som har växt ihop fysiskt med sina mobiltelefoner. Den här kampanjen är självklart ett "skämt". Frågan är bara hur det kan komma sig att de väljer att "skämta" på det här sättet. Vilka tankar ska väckas hos mottagaren. Ett bra exjobbsämne (i alla möjliga akademiska discipliner) skulle vara att visa den här kampanjen för folk och få dem att associera fritt.

Bilden är från nsyndrome.com

Samtidigt är det fullt av livsstilsannonser på affischtavlor på stan med budskapet "Låt Nokia N95 bli en del av dig" och "Bli ett med din Nokia N95." Det finns ingen direkt koppling mellan den här kampanjens killar och sci-fi-stämningen på N syndrome. Det är inte heller så att man borde tolka den kampanjen på stan som ett "skämt". Där känns det bara som att man ska tolka "en del av dig" och "bli ett" som metaforiskt.

Det är säkerligen ingen slump att de båda kampanjerna körs samtidigt, men samtidigt känns det inte som om man vill att de två olika målgrupperna ska prata med varann...

Se även diskussionen om huruvida en dator är en pryl eller en förlängning av sin ägare.

/Simon

Technorati Tags: affärsmodeller, digital jurisdiktion, infontology, transhumanism

Google förvränger kraftigt antalet träffar.

För alla som förlitar sig på antalet träffar på Google kommer här en liten kalldusch.

För det första: Google ger aldrig mer än 1 000 träffar på någon fråga, även om de säger att det finns hundratusentals.

För det andra: antalet träffar som anges när man söker är grovt överdrivet.

Inspirerad av ett Google-okritiskt inlägg hos Stig Roland Rask gjorde jag lite experiment med Trond Sefastsson. (Experimenten gjordes med Sefastssons namn, snarare än med hans kropp -- ja, så är det ju i informationssamhället.)

Låt oss anta att DN bara en gång har publicerat följande mening:

Polisen har inlett en förundersökning mot tv-reportern Trond Sefastsson, 51, efter misstankar om bedrägeri och olaga hot.

Söker jag på signifikanta ord ur denna mening får jag idag fem träffar på google.se, samt upplysningen att man har uteslutit "snarlika" svar. Ber jag att få se alla träffarna blir den enda artikeln plötsligt till 2 250 träffar.

Det som Rask tar upp i sitt blogginlägg är en sökning på bara "Trond Sefastsson". Just nu får det "ungefär" 391 000 resultat. Men klickar jag mig fram kommer jag inte längre än till 289, innan jag måste börja räkna på de "snarlika" resultaten.

Och frågan är väl vad det är jag vill ha för svar på antalet träffar i Google -- är det det antalet gånger någon har skrivit en text med de sökta orden i, eller ska det som idag återspegla tidningarnas innehållshanteringssystem som gör att varje träff multipliceras tusentals gånger?

/Simon

Technorati Tags: infontology, samhällsbyggnad, språk

Blockera och förbjuda

Nita har en fin krönika om de senaste förvecklingarna runt internet-filter av olika slag. MTG tycker att deras anställda lägger för mycket arbetstid på Facebook, och har därför blockerat den webbplatsen.

Vi förbjuder ingenting men Facebook är blockerat för våra anställda

Skillnaden mellan att förbjuda och blockera förklaras så här:

- Ett förbud gör att de kan gå in men inte får. Nu är det inte tillgängligt. Förbud är något man utfärdar och en blockering är något man genomför.

Jag vet inte vad man ska kalla det, men jag kommer att tänka på Langdon Winners artikel Do artifacts have politics, som bland annat tar som exempel motorvägsbroar i USA som avsiktligt byggdes så låga att bussar inte kunde köra under dem. Nej, det är inte förbjudet för svarta och fattiga att komma till våra fina förstäder, det blir bara svårare för dem eftersom bussarna tyvärr inte kan ta dem dit.

Jag kan passa på att tipsa om en rätt intressant blogg som skriver mycket om just detta, vad författaren Dan Lockton kallar "architectures of control".

Nita tar förstås också upp det senaste porrfiltret, som Regeringskansliet har satt upp för de anställda. Nej jag tycker inte heller att Regeringskansliet ska porrsurfa, men att inte ha ett offentligt kontrollerat filter för myndigheter tycker jag är skandal, om man nu ska ha ett filter alltså. Filtret i fråga köps in från ett externt företag, och man vill inte säga vilket.

/Simon

Technorati Tags: digital jurisdiktion, infontology, mentala modeller, politik

Nya hedersinfontologer -- Banksy och James Thurber

Härmed utses två nya hedersinfontologer.

Banksy får egentligen utmärkelsen för den här bilden från Västbanken, 2005. Bilden av två barn som gräver sig genom säkerhetsmuren och hittar Paradiset på andra sidan. En lång artikel om Banksy publicerades i maj i The new yorker. Och här är fler bilder, från hans egen hemsida. En bidragande faktor till utmärkelsen är också att han är anonym.

Årets andra utmärkelse går till James Thurber för The secret life of Walter Mitty, en fascinerande liten historia från 1941 om en man som flyr sin hustru och verkligheten in i en värld där han är någon helt annan.

Tidigare hedersinfontologer finns här.

/Simon

Technorati Tags: anonymitet, infontology, verklighetsflykt, visualisering

Trafikmärke för dig som litar blint på din GPS...

Efter att under en tid ha sett spridda rapporter som denna om folk som litar blint på sin GPS kommer nu motdraget.

En liten by i Wales har satt upp skyltar för att lastbilsförare i området inte ska lita på sin GPS i området. Detta efter att flera lastbilar har kört fast på smala vägar på landsbygden. Frågan är bara om den som litar stenhårt på sin GPS tittar ut och ser skylten...

Länk via BoingBoing. /Simon

Technorati Tags: infontology, oväntade konsekvenser, samhällsbyggnad