Jag som har applåderat web 2.0 för dess sociala sidor, och så kommer sociologen William Davies i en kolumn i The Register med ett riktigt slag i magen, värdigt en yrkesinfontolog.
Davies vänder sig mot sådant som rekommendationsmotorer, för att de reducerar människor till tomma siffror:
In short, efficiency gains are no longer being sought only in economic realms such as retail or public services, but are now being pursued in parts of our everyday lives where previously they hadn't even been imagined. Web 2.0 promises to offer us ways of improving the processes by which we find new music, new friends, or new civic causes. The hassle of undesirable content or people is easier to cut out. We have become consumers of our own social and cultural lives. [...] Web 2.0 takes the efficiency-enhancing capabilities of digital technology and pushes them into areas of society previously untouched by efficiency criteria.
För första gången på länge känner jag mig själv lite lurad på konfekten. Just det här att tjänster som last.fm spelar så bra musik för att de har tillgång till människor. Man skulle kanske hellre säga "data från människor", som något avpersonifierat -- lite på samma sätt som "kött från människor" blir extremt avpersonifierat trots att vår hela kropp består av det. Nätverket runt last.fm består ju av riktiga människor, men de data som musiktjänsten använder sig av blir bara som nån sorts "köttbiprodukt". (Oj, metaforiken en grillkväll...)
Man ska kanske jämföra med diskussionen om kultur som "utförande" eller "slutprodukt" som initierades av Rasmus på Copyriot. En av Rasmus poänger är att vi bör fokusera på de mänskliga känslor som förmedlas av själva det performativa snarare än den statiska slutprodukt som den inspelade musiken (eller någon annan kulturyttring) är.
I sammanhanget vill jag också knyta tillbaka till Pers tre krönikor (1, 2, 3) om web 2.0 samt om huruvida My Space-band är på riktigt.
/Simon
Technorati Tags: infontology, ersättning av människor, sociala nätverk
Själv gillar jag Dmytri Kleiners kritik av 2.0, inte minst för att det är så roligt att höra någon tala om mervärde, alienering och exploatering igen:
http://www.mothugg.se/2007/04/04/pa-riktigt-och-pa-latsas/
Posted by: Johan | 06 augusti 2007 at 09:31
Ja, det är synd att de här begreppen som alienering är så ideologiskt laddade, för det är ju verkligen det det är frågan om i många fall. Den massiva sociala kontakten som ändå resulterar i att man inte känner att det sitter en människa i andra änden (vilket säkert upplevs som en enorm lättnad för många iofs).
Exploatering förknippar jag kanske mest med tjänster som Amazons Mechanical turk men visst är det frågan om vem som egentligen har störst nytta av allt innehåll och alla taggar man lägger ut på nätet.
http://infontology.typepad.com/infontology/2006/08/vilka_r_fren_p_.html
Posted by: Simon | 06 augusti 2007 at 10:31
Simon, intressant! Men Web 2.0 är inte kallare och omänskligare än boken som medium. (Eftersom er blogg inte har trackbacking så finns) här en länk till min rätt fördjupande kommentar: http://www.weconverse.com/2007/08/23/tank-om-kanslorna/
p.s. Kommer du och föreläser på giicod? Tom lär ha bjudit in dig http://giicod.pbwiki.com/larare
Posted by: Richard Gatarski | 23 augusti 2007 at 16:27
Tack för reflektionerna, Richard. Vet dock inte om jag håller med om jämförelsen med boken. Web 2.0 är väl många grader mindre personligt än en bok. Mer som en bok utan författare som är 3 ord lång... Hur mycket mänsklig närvaro känner man då? Hur mycket reflektion och inlevelse finns det plats för? Det som du utvecklar på din blogg tycker jag är intressant. Jag har själv influerats mycket av Ong (och Luria och David Olson).
Men som jag börjar mitt inlägg: jag har varit och är fortfarande mycket intresserad av web 2.0 för de sociala sidorna.
Posted by: Simon | 24 augusti 2007 at 10:46