Infontology

"Resbarhet"

Man ska alltid smaka ordentligt på alla nyord. Rätt vad det är har de slukats upp av "det självklara" och man minns inte längre hur det var när de försökte ta sig in i svenska språket. "Resbarhet" sitter jag och suger lite på nu. Jag hittade det i en anställningsannons från Cap Gemini, och gör man en sökning på nätet så är det nästan bara de och liknande företag som använder ordet i sina annonser. Man undrar hur diskussionerna gick när formuleringen myntades, eller om det fanns ett bra motsvarande ord på franska som de behövde en översättning till.

Man förstår meddetsamma vad ordet betyder när man ser det i en anställningsannons, och det är ju kort och snyggt och väl integrerat med svenska språkets morfologi. Men jag kanske ändå inte ville hälsa det välkommet in i språket. Men det kommer sig av dess betydelse.

Det är ett lustigt ord, för det är så styrt av arbetsgivaren. Ingen skulle nånsin säga om sig själv "Jag är resbar". Man kan jämföra lite med ordet "anställningsbarhet" som vi har hatat lite här på Infontology. Resbar kanske helt enkelt är en delmängd av de egenskaper som gör en anställningsbar?

/Simon

Technorati Tags: infontology, perspektiv, språk

MySpace-band - är de på riktigt?

En vacker dag märkte några Arizonakillar, som dittills bara hade "funnits" på en oansenlig MySpace-sida, att de var berömda. Av någon outgrundlig anledning hade de fått över 150000 "kompisar" (i dagsläget 175197). Job For A Cowboy fann sig plötsligt bombarderade med lockande anbud från olika skivbolag. Och nu har de blivit omslagspojkar på i sammanhanget anrika magasinet Terrorizer (# 159). En anledning till tidningens intresse är intressant: "What we also want to know is whether the sense of isolation at the heart of the greatest metal music can survive in a world where everyone is immediately connected" skriver man på ledarplats. Det handlar med andra ord om autenticitet. Är Job For A Cowboy "autentiskt"? Kan något som först bara blivit känt som ett internetfenomen  vara "på riktigt"?

Ett par saker tycks skilja dem från mängden -- ett väldigt konstigt namn, med tanke på vilken sorts musik de spelar, och ett slående visuellt koncept. Och så en sak till: deras musik låter faktiskt som "riktig" death metal. Situationen tycks alltså vara den, att här har vi ett band som låter som tämligen klassisk DM -- inte som nu-metal eller dylikt -- men som inte har gått någon lång och svår väg som "genuina" outsiders, så som det var "förr i tiden", på 80-talet, när DM först skapades.

Vare sig man nu bryr sig om denna sorts musik eller inte, så är detta ett utmärkt exempel på den autenticitetsproblematik som tycks vara oundviklig när det gäller förhållandet mellan den virtuella och den verkliga världen -- och som leder till att jag inte kan låta bli att citera termer som "genuin". Det som gör Job For A Cowboy-fenomenet till ett tydligt lackmuspapper i sammanhanget är att de, musikaliskt, representerar en genre som, tillsammans med annan extrem metal, finner själva sin raison d'être i att vara vid sidan om, anti, djupt annorlunda; ytligt frånstötande men innerligt fascinerande för den som begriper sig på det. Eller som det formuleras i Terrorizer-artikeln:

Until recently, the most obvious effect of the MySpace phenomenon on metal has been to unleash a tidal wave of hastily-formed identikit bands. But if Arizona's JOB FOR A COWBOY are typical of this new global scene [...] then why do the youthful five-piece doggedly adhere to the edicts of pure, unadulterated death metal?

Det vill säga: hur kan något som först uppträder som ett fenomen i ett "icke-autentiskt" sammanhang (vad är en "kompis" på MySpace?) ändå, på något vis, kännas "äkta"? Vad är det -- att vara "på riktigt"?

Ett bra ämne för infontologiska sommarfunderingar...

/Per

Olika tiders nyheter

Varför skrivs det så lite om människans plats i informationssamhället på svenska kultursidor (eller i tidningar över huvud taget)? Tja, olika tider verkar ha haft helt olika prioriteringar av vad som bedömts intressant att skriva om och diskutera. Henry Petroski skriver i den intressanta boken The evolution of useful things (sid 43):

Whereas a hundred years ago there was frequently illustrated a curious gadget or device that improved on existing gadgets and devices, the news of fifty years ago is principally of scientific theories and discoveries, knowledge of which an inventor-manager like Rabinow might find interesting but not necessarily having in itself the makings of a creative invention. By World War II, we seem to have come to take new gadgets for granted or relied upon advertising to inform us of what was new. Whereas our great-grandparents apparently found the latest improvement on the fountain pen or the bicycle of intellectual interest, most people in our generation take only a commercial and utilitarian view of such things. Thus the science-and-technology sections in today's newspapers and magazines will generally print pages of jargon from the medical and physical sciences but give us little of the thoughts or products of engineers or inventors.

Jag undrar vad det här betyder -- är det så att de prylar som har sköljt över oss alltså har gjort oss ointresserade av ingenjörernas tänkande? Är det detta ointresse som sen smittar av sig på den kulturförändring som digitaliseringen innebär?

/Simon

Ändamålsglidningen i PUL...

... eller vad gör ett ändamål "oförenligt" med ett annat?

Intressant att se hur lagtexten är formulerad i personuppgiftslagen (PUL). Jag saxar lite härifrån:

Grundläggande krav på behandlingen av personuppgifter

9 § Den personuppgiftsansvarige skall se till att
[...]
c) personuppgifter samlas in bara för särskilda, uttryckligt
angivna och berättigade ändamål,
d) personuppgifter inte behandlas för något ändamål som är
oförenligt med det för vilket uppgifterna samlades in,

Det intressanta är ju att fundera på progressionen i ändamålsglidningen. Det brukar ju vara så att man börjar med ett av de ändamål som det inte finns några argument mot. Det kan vara "säkerhet", "rädda liv", "frihet", "vetande" eller "utveckling".

Med något av dessa ändamål som fackla kan man söka sina personuppgifter ostört.

Därefter sker ändamålsglidningen, som alltså är laglig så länge ändamålen inte är oförenliga.

Låt oss ta det här snygga exemplet med mannen som först avlyssnades för att han misstänktes för terrorbrott. Därefter användes uppgifterna av Försäkringskassan för att kräva tillbaka utbetald sjukersättning.

Skulle man då anse att ändamålen är "oförenliga"? Nej alls inte -- man måste säga att de strävar åt samma håll, att upprätthålla efterlevnad av svenska lagar. Så jag skulle vilja hävda att ändamålsglidningen är sanktionerad av lagen i det här fallet.

Jag förstår att man inte vill ha kravet att behandlingen av personuppgifter bara ska ske för exakt det ursprungliga ändamålet, men en bra mycket mer restriktiv formulering borde man försöka få till.

P.S. Intressant förresten att notera hur ordet ändamålsglidning nu har blivit etablerat. Från att bara ha använts av Pär Ström får man nu en massa träffar. Här är en intressant diskussionstråd angående hotet att stänga The pirate bay härom dagen.

/Simon

Technorati Tags: ändamålsglidning, infontology

I stället för sudoku

Sudoku är ett koncentrationskrävande men i grunden meningslöst tidsfördriv. Varför inte i stället ägna några sommartimmar åt något lika koncentrationskrävande, men mera meningsfullt? Betänk följande ovedersägliga axiom, vilkas giltighet jag har insett efter åratals möda:

1. En logisk slutledning är för tanken alltid absolut tvingande.
2. Rationalitet är en (eftersträvad) logisk relation mellan tänkta utgångspunkter och ett tänkt syfte.
3. De fundamentala premisserna, axiomen, för varje logisk slutledning är aldrig empiriskt prövbara.

Vad leder dessa axiom till, om man tänker efter?

/Per

Vad gör att man känner att ens jobb är meningsfullt...

...när datorer och robotar kan göra samma sak?

Jag funderar mycket förstås på det här som händer när datorer och robotar börjar utföra de arbetsuppgifter som människor hittills har utfört. Jag tycker det är fantastiskt med en del av automatiseringen, men i andra fall känns det som om det finns andra värden än de kortsiktigt ekonomiska som borde tas bättre med i beräkningarna.

Jag har pratat en del med en professionell schackspelare om det här att datorer slår i princip alla mänskliga spelare (eller rättare sagt det finns en dator i världen som slår alla mänskliga spelare utom möjligen en handfull). För honom verkade det här inte vara något principiellt allvarligt hot. Mer som att man kan köra bil fortare än en människa men ändå fortsätter att låta människor tävla mot varann i löpning.

Däremot är det förstås viktigt att veta om det är en människa eller en maskin man möter. (Rasmus på Copyriot diskuterar en del av det här i ett inlägg idag.)

Skillnaden är ju stor om det finns én maskin i världen som kan göra det jag gör, eller om det finns ett verkligt hot att ersätta många människor, även om jag tror att exempelvis schackspelets konst nedvärderas i viss mån så snart det finns en maskin som kan ersätta människan. Till den punkten har det varit människan som nästan har besuttit magiska krafter. Efter det blir det maskinen. Eller magin kanske släpper då.

Nästa brytpunkt blir när människor ser på maskinerna och jämför med sitt eget arbete, och börjar övergå från att tycka att det egna arbetet är meningsfullt till att det nog lika bra kan utföras av en maskin. Jag tror att många yrkesverksamma svenskar befinner sig där idag, och att det är en av anledningarna till att svenskarna tar mer och mer antidepressiva läkemedel.

Det handlar ju också om vilken framtidsbild man skapar sig. Peter Lunenfeld skriver i en lång artikel för Adobes Think tank om hur underligt det är att mångas framtidsbild är så negativ:

One reason we have so little faith in the future is that the shape of things to come has never been so inadequately imagined. We tend to see utopia as relentlessly personal, while the apocalypse is one of the few shared universals. In other words, while we can posit a future for ourselves as individuals (and even as members of a family) we have little in the way of positive imagination for the realm of the social, much less the political.

Men mer om detta i framtida inlägg...

/Simon