I en tidigare krönika hävdade jag, att begreppet digital kompetens måste frikopplas från Bolognaprocessens uttalade anda och syfte: att öka Europas konkurrenskraft på global nivå. Mera vardagligt innebär detta, att tankarna kring vad digital kompetens djupast sett bör handla om måste frikopplas från frågor om "anställningsbarhet" och karriärmöjligheter.
Jag tror att jag lätt blir missförstådd här. Karriärmöjligheter är inte oväsentligt, särskilt inte för unga människor. Men om man börjar en diskussion om kompetens där, så börjar man i fel ände. Vad man skulle kunna kalla bärkraftiga karriärmöjligheter måste bygga på förståelse av hur världen är beskaffad, både fysiskt, biologiskt, tekniskt och socialt. Om så inte sker fruktar jag att uttrycket "digital kompetens" blir ett pseudobegrepp som berövar människorna, särskilt dagens barn och ungdomar, en realistisk möjlighet att förstå vad som sker med dem. I stället förväntas de framöver "lära sig" vissa färdigheter, för att kunna passa in i sammanhang som andra, äldre, förväntar sig att de bör passa in i, men som ingen i själva verket vet vilka det kommer att bli.
Låt oss sätta upp ett mål: verklig digital kompetens. För att kunna tackla denna fråga från rätt utgångspunkt måste man ovillkorligen utgå från, att färdigheter är en nödvändig men samtidigt perifer ingrediens i sammanhanget. Detta gäller i synnerhet på längre sikt. En stor del av dagens unga är mera förfarna i det dagliga handhavandet av digitala teknologier än vad deras lärare är. De konkret teknikrelaterade svårigheter och hinder som nu uppstår i skolorna och på universiteten kommer m a o att försvinna av sig själva, när nya generationer tar vid.
Nej, det stora problemet med digital kompetens är, att digitaliseringen av snart sagt allting är en helt annan sorts process än t ex följderna av skrivkonsten eller boktryckarkonsten. Dessa två milstolpar förvandlade människors mentala liv och sociala förhållanden, men samhället förblev en sak enbart mellan människor och mellan människor och texter. Det speciella med digitaliseringen är att maskiner bokstavligen blir aktörer i samhället och att en ökande del av våra sociala relationer sker med eller via allt intelligentare maskiner. Den stora svårigheten med "digital kompetens" blir därför, att vad den kommer att kräva av de allra flesta, är att deras verklighetsuppfattning förändras radikalt. Ty om världen är förändrad -- och det är den otvivelaktigt i och med den pågående massiva digitaliseringen -- då måste vår mentala karta också revideras. Och detta måste ske innan vi börjar diskutera mera praktiska saker, såsom hur man då blir "digitalt kompetent".
Tecken på vilka behov som uppstår finns överallt. Nyligen kommenterade vi en DN-artikel om börsmäklarnas förändrade roll i och med tillkomsten av avancerade "datorhjälpmedel". Vi kan se detta som symtom på vad som kommer att krävas av våra unga framöver, om de vill värna våra mänskliga möjligheter. Simon skrev:
mäklarnas roll förskjuts mot att pedagogiskt förklara (och motivera...) vad algoritmerna har gjort, snarare än att själv utföra. Jag skulle ge mycket för att höra en mäklare förklara sig om algoritmen nån gång har gjort ett tokigt köp eller försäljning. Det är också spännande att se hur länge mäklarna försöker hålla jämna steg med algoritmernas komplexitet, och när de ger upp eftersom de inte kommer att ha en aning om vad algoritmen gör och varför...
Denna typ av situation kommer att uppstå, där den inte redan finns, i allt fler sammanhang. Det principiella problemet har att göra med att digitala "hjälpmedel" är, eller håller på att bli, så komplexa att deras aktiviteter inte är genomskinliga, särskilt inte i tid -- mänskligt sett. Här är inte rätt plats att driva ett djupare resonemang om den vidare innebörden i detta, men det ger en liten fingervisning om, att vår kompetens att agera och relatera adekvat i en digitaliserad omgivning inte främst handlar om att behärska vissa program, eller andra tekniker, från ett individuellt "användarperspektiv". Det handlar om att förstå hur systemen (människor + maskiner + naturliga ekosystem) är beskaffade och att kunna tänka, agera och reagera adekvat i förhållande till detta. Det är verklig digital kompetens.
I den diskussion som nu startat om digital kompetens i en framtida läroplan har jag hittills bara funnit en reflektion som går i denna riktning, nämligen Umeålektorn Fredrik Paulssons, när han på sin blogg skriver: "För att till fullo förstå vikten av IT så måste man först förstå att det förändrar hela samhället. För att kunna vara med och påverka denna förändring måste man förstå den." Precis. Han påpekar också, att vi framöver kan förvänta oss allt fler kontextberoende informationssystem, vilket innebär att "vi får tillgång till [informationen] i det sammanhang där vi behöver den via olika verktyg som hanterar detta åt oss". Aktiemäklarnas problem kan väl ses som en illustration av vad detta kan medföra -- som Fredrik skriver: de vet egentligen inte "vad som händer 'bakom kulisserna' och kanske inte heller vilka källor som är med och spelar". Och han kommenterar, helt riktigt:
Låter det komplicerat? Det är värre än så [...]
Framtidens utbildningar, från årskurs 1, måste trots svårigheterna -- stimulerade av dem! -- utveckla en förmåga att hjälpa våra efterkommande att adekvat relatera till denna nya typ av komplexitet. Ju förr man inser att problemen är större och svårare än att tillägna sig "basfärdigheter", desto bättre och desto tidigare kommer man att kunna främja våra barns verkliga karriärmöjligheter, i en värld som redan är egendomligare, än de som science fiction-romanerna jag läste som tonåring på 70-talet målade upp.
/Per
Comments
You can follow this conversation by subscribing to the comment feed for this post.