På våren 1983 bad mig Arne Ruth, som då var kulturchef på Dagens Nyheter, att recensera John Naisbitts bok Megatrender: Tio nya inriktningar som omvandlar våra liv (Timo/Management Media). Recensionen skrevs och jag fick betalt, men Ruth tyckte den var lite för "akademisk", så i tidningen trängdes den ut av annat som pockade på spaltutrymme. (Ett par andra artiklar av mig såg dock faktiskt dagens ljus i DN i samma veva.) När jag nu får för mig att läsa om Naisbitt-recensionen, tjugofyra år senare, blir jag faktiskt lite tagen av den bisarra oföränderligheten i det föränderliga och jag förstår plötsligt precis varför jag inte kan se Web 2.0 och allt det där som något nytt under solen. Nedan följer ett utdrag ur texten, helt oförändrat:
"Femtio- och sextiotalens 'massamhälle' har under sjuttiotalet omvandlats till ett splittrat utbud av många skilda smaker och värderingar. Detta medför, påstår Naisbitt, att samhällets grundläggande beståndsdel inte längre är familjen utan individen. Även i detta sammanhang ser trendmakaren endast fördelar: vi får större möjligheter till 'självuttryck' och för affärsvärlden finns en outtömlig marknad 'allteftersom vi blir mer och mer vana vid att det introduceras nya smaker varje dag'.
[...] Individens nya valmöjligheter leder till att livet blir rikare -- ju fler (marknadsförda) livsstilar desto bättre."
/Per
Menar du att ingenting har hänt sedan 1983?
Å det där skrev ju Toffler om redan på 70-talet.
"Mina" megatrender: automatiseringen, individualiseringen och globaliseringen kan för övrigt spåras tusentals år tillbaka i tiden. Det är ingen liten web 2.0-fluga. Det är bara det att de accelererar och eldar på varandra.
En sak man ofta glömmer här uppe i trygga Norden är t.ex. hur livet i de fattigare delarna av världen har förändrats radikalt de senaste 20 åren. Just nu parallellt med att jag skriver detta sitter jag och chattar via Skype med två programmerare i Indien.
1983 var Indien det fattigaste fattiga. Jag minns min mellanstadie-lärare som med darr på rösten pratade om hur hemskt det var i Indien och hur tacksamma vi skulle vara som hade det så bra. Att Indien skulle tacka nej till svenskt bistånd bara några år senare var helt otänkbart. Man hade lika gärna kunnat påstå att Sverige skulle öppna en ambassad i en virtuell låtsasvärld. Det hade låtit precis lika tokigt.
Jag skulle snarare vilja påstå att det finns en enorm förändringsblindhet hos folk. Kanske är jag bara ung och dum och vet inte bättre men Hans Rosling verkar åtminstone hålla med:
http://mymarkup.net/blog/archives/011720.html
Posted by: Erik Starck | 27 juni 2007 at 12:23
Med "den bisarra oföränderligheten i det föränderliga" menar jag att i princip samma sak hypas nu som om det vore något nytt, mänskligt och kulturellt sett. Detta blir ju särskilt konstigt om det är något som, enligt dig, kan "spåras tusentals år tillbaka i tiden".
Posted by: Per | 29 juni 2007 at 11:13