Om min kompis Fredrik över en öl förra veckan hade börjat prata om nästa steg för Google maps, att man skulle kunna se alla hus på varje gata i ett första-personsperspektiv, då hade jag nog bara tänkt att det kanske kommer i framtiden nån gång. Om tre år sådär.
Jag måste säga att jag fick en chock när jag såg bilderna. Såna här ögonblick ska man ta vara på förstås -- just den stund när känslan hänger kvar, för snart är det här lika självklart och invant som vanliga Google maps, förstås. Det känns så närgånget. "Hårigt" kallade min fru det, och tillade att det nu bara är ljudet som saknas.
Och samtidigt känns det som om folk inte hinner reagera längre. Beta Alfa har ju sen länge kortat ner sin rapportering till under minimum för att hinna med att fortsätta rapportera om "allt", så hos henne gick det mig helt förbi faktiskt.
BoingBoing har redan börjat utforska de bisarra sidorna av dessa bilder från folks vardag. Någon bild föreställer en numera död man, och från ett anslag i ett gallerifönster längre ner på gatan kan man räkna ut när bilden togs. Någon hittar sig själv på väg till jobbet, och noterar att man med vinkeln på skuggorna lätt kan notera att han den dan inte var på plats vid nio utan kom först vid elva-snåret. Samma inlägg innehåller ganska stora delar av en stringtrosa sedd genom en öppen bildörr.
Xeni på BoingBoing ställer också den intressanta frågan om hur ens inställning till bilderna skulle förändras om det var FBI eller CIA som hade tagit dem.
/Simon
Själv är jag irriterad över att mitt kvarter i Queens inte är plåtat, bara den stora avenyn i närheten. Manhattan, däremot, är fullständigt täckt. Är vi inte fina nog i Queens, kanske?
Posted by: Peter Svensson | 06 juni 2007 at 15:56