Infontology

Låt mig prata med en MÄNNISKA!

En del talsvarstjänster har blivit riktigt outhärdligt komplicerade, både i navigeringen och i att man dels kan knappa in valen och dels säga dem. Det har till och med (i USA) kommit tjänster vars affärsidé är att navigera i talsvarsträden åt folk och helt enkelt sen ringa upp när det väl sitter en verklig människa i andra änden.

Bringo är en sån tjänst. De tjänar pengar på att de bara fungerar med vissa företag, exempelvis privatläkare, som betalar till Bringo. Man väljer en tjänst ur Bringos katalog, och dealen är att man i gengäld slipper talsvarstjänsten. Jag vet inte om jag skulle acceptera att gå till en dålig läkare mot att jag slipper knappa in valen och vänta i telefonkön, men jag förstår ändå poängen.

När jag ringer Tidningsbärarna för att de har glömt att dela ut Smålandsposten så är ju hela flödet automatiserat, så det finns ingen människa att se fram emot på slutet. Däremot är det samma sak jag vill varje gång. Det borde finnas ett sätt för mig att säga hela min grej utan att vänta efter varje val. En del telefoner låter en lagra långa sekvenser av siffror, stjärnor och fyrkanter i minnet, men inte alla talsvarstjänster accepterar att få hela härligheten på en gång. Man kunde kanske också spela in sin knappsekvens i form av DTMF-toner, som är det som tonvalstelefonen använder för att kommunicera med talsvarstjänster. Då kunde man spela in det som en ljudfil och lägga i mobilen och spela upp i den fasta telefonen... Så här låter mitt telefonnummer som DTMF...

Länk via Smartmobs. /Simon

Vad vill Google?

Svar: organisera ditt liv.
“The goal is to enable Google users to be able to ask the question such as ‘What shall I do tomorrow?’ and ‘What job shall I take?’ ”
Så säger Eric Schmidt, Googles VD, enligt Financial Times. Förutsättningen för detta är förstås en extremt hög grad av personaliserad information, insamlad och lagrad av Google. Drivkraften? Möjligheten att personalisera annonser, "the holy grail for the search industry" enligt FT. Sålunda tvingas vi alla att reflektera över och förhålla oss till rätt omvälvande samhälleliga förändringar, initierade i marknadsföringssyfte.

/Per

Open-Source Everything

Jag har just läst en av de mest tankeväckande böcker jag tagit mig igenom på länge: Brave New War av John Robb. Den rekommenderas varmt till alla som inte vill leka struts angående den värld vi lever i numera. Det som gör boken infontologiskt intressant är de radikala slutsatser Robb drar av det faktum, att allsköns teknologi och kunskap är lätt tillgänglig, billig och rörlig. Detta möjliggör vad han kallar Open Source Warfare.

Utgångspunkten är hans förståelse av den militära situationen i Irak. Där uppträder som vi vet ständigt nya attacker och attentat utan, från konventionell militär synpunkt, tydlig rim och reson. Framför allt tycks det inte finnas någon identifierbar ledare för "motståndet", samtidigt som detta verkar gälla en rad olika saker. Robb skriver:

The Iraqi insurgent movement is made up of at least seventy different groups. New groups seem to emerge almost every week. As far as we can tell, there isn't any identifiable command and control structure for the movement.
[...] The most likely explanation is the simplest. It has become an open-source insurgency. [s 113-14]

Robb kallar det följaktligen Open Source Warfare (OSW) och anknyter till Eric S. Raymonds karakteristik av mjukvara med öppen källkod och menar att analogin är följande (Raymonds kännetecken kursivt, OSW-principerna inom parentes):

Släpp uppdateringar tidigt och ofta (pröva nya typer av attack mot olika typer av mål så fort och så ofta som möjligt). Givet en tillräckligt stor grupp utvecklare blir varje problem tydligt och löses av någon (om tillräckligt många upprorsmakare prövar att attackera ett mål med olika taktiker kommer någon till sist att lyckas). Betatestarna är din värdefullaste resurs (de andra gerillanätverken är värdefulla allierade; de kommer att förbättra dina ursprungsplaner, svärma kring identifierade svagheter och skapa skyddande brus i systemet). Ge dina medutvecklares goda idéer erkännande (tillämpa enkla attacker som har en omedelbar och vittgående effekt). Perfektion uppnås när det inte längre återstår något att ta bort -- enkelhet (ju enklare attacken är, desto lättare blir den att anamma). Verktyg används ofta på oväntade sätt (en attackmetod kan ofta återanvändas på oväntade sätt).

När amerikanska styrkor försöker angripa denna OSW på sedvanligt vis, t ex genom att identifiera och oskadliggöra "ledaren för upproret", så går det inte eftersom det inte finns någon ledare. Grupperna kommer och går, bildas snabbt och upplöses lika fort. Och viktigast: de bildas hela tiden på nytt av olika skäl. Det finns inte en tanke bakom attackerna, utan många olika. Och just detta medför en enormt innovativ destruktivitet.

Robbs stora poäng är nu, att denna typ av innovativ, snabbt anpassningsbar och oöverskådlig "terrorism" håller på att bli regel även i andra delar av världen, i Tjetjenien, Nigeria, Pakistan, Thailand m fl. Det skrämmande och revolutionära är att konventionella militära styrkor, och andra konventionella sätt att värna nationell säkerhet, är maktlösa mot denna typ av hot. Detta är alltså något som kommer att bli vardagsmat framöver. Det hela möjliggörs av globaliseringen och teknikutvecklingen och det underminerar radikalt nationalstaternas möjligheter att skydda sig, inte minst eftersom dessa grupper, vilka Robb kallar global guerillas, är nära lierade med en lika open-source-aktig internationell  kriminalitet.

Slutsatsen? Nationalstaterna går mot sitt slut och "vår" säkerhet måste värnas med samma synsätt och angreppssätt som OSW-grupperna själva tillämpar. Följden blir i så fall, i längden, en kraftig fragmentering av mänskliga samfund överallt.

På sin intressanta blogg, som heter just Global Guerillas, kommenterar Robb t ex konflikten mellan Estland och Ryssland mot denna bakgrund.

Det slår mig, att om Robb är på rätt spår -- och det tror jag han är -- så måste denna utveckling innebära, att alla verksamheter som hittills präglats av stark centralisering kan gå samma öde till mötes. I en snabbt föränderlig värld, i vilken nyckelteknologier själva bidrar till förändringstakten samtidigt som de blir billigare och lättillgängligare, är  hävdvunna  organisationer och institutioner oförmögna att reagera tillräckligt snabbt och adekvat på en ständigt föränderlig omgivning. Och detta gäller allt från universitet till skattemyndigheter och polis.

Spännande tider, alltså -- på väg mot Open-Source Everything?

/Per

Börsmäklare blir pedagoger...

...och assistenter åt sina datorer.

DN har idag en artikel om hur börsmäklaryrket förändras när allt mer handel med aktier sker automatiskt med "algoritmer". Artikeln har också en liten faktaruta "Detta är en algoritm". Intressant att algoritmer introduceras på det här sättet som en nyhet för aktiehandeln, när algoritmen är byggstenen för varje dator som finns... Men visst -- det är ju bra om kunskapen om digitaliseringens byggstenar introduceras nånstans åtminstone.

Artikeln avslutas med att VDn för mäklarföretaget Neonet berättar om de nya arbetsuppgifterna för börsmäklarna.

Är detta slutet för mänskliga aktiemäklare?

- Nej, en duktig handlare kan bearbeta ett område på ett helt annat sätt än en algoritm. Däremot kommer mäklarnas arbete att påverkas så att det kommer att krävas mer matematisk kompetens och förmågan att pedagogiskt förklara för sina kunder hur de här verktygen fungerar, säger Simon Nathanson.

Jag gillar (som infontolog) speciellt det här att mäklarnas roll förskjuts mot att pedagogiskt förklara (och motivera...) vad algoritmerna har gjort, snarare än att själv utföra. Jag skulle ge mycket för att höra en mäklare förklara sig om algoritmen nån gång har gjort ett tokigt köp eller försäljning. Det är också spännande att se hur länge mäklarna försöker hålla jämna steg med algoritmernas komplexitet, och när de ger upp eftersom de inte kommer att ha en aning om vad algoritmen gör och varför...

De nya arbetsuppgifterna kräver en annan sorts kompetenser än den traditionella mäklarrollen. Förmågan att lära ut matematik kanske blir det centrala i nästa generation.

Läs gärna Dennetts Information, Technology, and the Virtues of Ignorance som behandlar liknande problematik för läkarkåren, skriven 1986! Artikeln är tyvärr inte fritt tillgänglig.

/Simon

En infontologisk löpsedel

En liten summering av det som hänt på sistone på den infontologiska fronten. Jag ska försöka undvika den här sortens snutt-inlägg...

Trosor med IR-skydd

Ny Teknik meddelar:

Underbyxor som inte släpper igenom infrarött ljus ska hindra snuskfotografer från att ta nakenbilder genom kläderna på idrottsflickor. Nakenfoton med ir-teknik har blivit ett problem i Japan.

Bilddiagnostik ger svar på frågor ingen ställt

Sydsvenskan skriver om nya diagnosmetoder:

Bilddiagnostiken har utvecklats mycket snabbt de senaste åren. Den visar nu inte bara hur kroppen ser ut inuti utan även hur den fungerar. Läkarna ser hur hjärtat slår och blodet flyter. De gör virtuella resor genom tjocktarmen. Men myntet har en baksida. Bilderna avslöjar mer än läkarna har frågat efter. Oönskade bifynd har gett nya etiska problem. Vad ska utredas? Vad vill patienterna veta?

"Anything goes" i huvudet och i virtuella världar?

Jan Svärdhagen skriver om etiska problem med pedofiler (eller inte) i Second Life och Oscar Swartz replikerar i kommentarerna. Lite ur Oscars kommentar:

"Ageplay" i Second Life och på andra ställen handlar om utlevda fantasier eller experimenterande eller bara "förverkligande" av tankar - av vilket skäl som helst. Så länge man faktiskt anser att vi skall få tänka fritt måste man acceptera att folk håller på med allt i den virtuella världen.

Lägg märke till ordet "bara" i kommentaren. Att säga att rollspelet i Second Life "bara" är ett förverkligande av tankar (och alltså inte ska regleras) ger den virtuella världen en intressant särställning.

Inte bara uppkopplad, utan snarare fast-tjudrad vid tekniken, tycker Sherry Turkle

Michael Zimmer har ett bra referat av Sherry Turkles artikel i Forbes, där hon skriver om vilken sorts människor vi blir när vi blir intima med våra maskiner. Ett av mina tidigare inlägg om Sherry Turkle.

Google vill bygga psykologiska profiler av oss, baserat på hur vi spelar dataspel.

Google har en patentansökan inne om hur man kan analysera online-beteende och bygga psykologiska profiler. Michael Zimmer noterar hur Google tar med det vällovliga syftet att göra sökningar "mer relevanta för användaren". Den här sortens syftesbeskrivning finns ofta med och gör teknologier svåra att argumentera emot. Liknande syften som ofta fungerar som "stopp" i diskussionen är frihet, säkerhet och hälsa.

En nyhetssajt i Pasadena hyr indier för att sköta den lokala nyhetsbevakningen

The Art of the Prank refererar en artikel ur Los Angeles Times om extrem outsourcing. Vi har tidigare skrivit om betydelsen av att lokala medier faktiskt är lokala... Fast den här outsourcingen måste ju också sättas i relation till när AJ Jacobs outsourcar stora delar av sitt liv, eller Tim Ferriss lägger ut sin dejting...

Datorer som glömmer

Viktor Mayer-Schönberger, professor vid Harvard, föreslår att datorer ska börja "glömma". Intressanta etiska implikationer...

Njut av våren också.

/Simon

Nu konkreta lagar som inte hänger med

När jag skrev det lilla uppropet hade jag inga specifika svenska lagar i åtanke, utan mest en känsla av att det snart skulle bli tydliga konflikter mellan verklighet och lagstiftning. I dagens Uppdrag granskning fick man prov på ett par.

Barn på 10 år har handlat på sidor som Habbo hotell för upp till 10.000 kronor. I några fall har föräldrarna vänt sig till Allmänna reklamationsnämnden, och i några fall har de fått rätt, men i andra inte. Det är en komplicerat struktur av avtal mellan teleoperatör, tjänsteleverantören och community-sajten som är rätt svår att få grepp om. Man får räkningen från teleoperatören, men det är tjänsteleverantören man ska anmäla för att få rätt. Den parten har man ju oftast inte någon personlig relation till!

Så här diskuterar juristen på Allmänna reklamationsnämnden:

-- Jag tror inte varken när man skrev egentligen Avtalslagen eller Föräldrabalken att man hade en tanke på just dom här situationerna. Det här är ju nåt som har skett i teknikutvecklingen i samhället. [...] Det är ju upp till lagstiftaren att i så fall se över den lagstiftning som finns och ändra den i takt med utvecklingen i samhället. Vi tillämpar ju den lagstiftning som finns. Det är vad vi kan göra.

-- Tror du att konsumenterna kan ha koll på det här?

-- Nej det tror jag inte.

Det finns alltså ingen som tittar på teknikutvecklingen och aktivt försöker få samhälle och lagstiftning att hänga ihop i en tid av snabb förändring.

Som bonus fick man i programmet höra sekreteraren för etiska rådet för betalteletjänster, helt uppgiven inför tekniken. Han verkligen betonar ordet tekniken varje gång, som om det är något helt utanför vår kontroll.

--Men hur kan det vara möjligt, hur kan detta vara, ur erat perspektiv, etiska rådet, hur kan det vara möjligt att en grabb i den åldern kan köpa för så mycket?

--Ja, ja, det det är tekniken, den nya tekniken som gör att det är möjligt att man så att säga, att en person som är så ung kommer i kontakt med en telefon, att kunna använda så. För det är ju omöjligt för tekniken att idag kunna så att säga känna av åldern på den som trycker på knapparna.

/Simon

Digital kompetens – ett pseudobegrepp i Bolognaprocessens klor?

”Digital kompetens” är något som vi på Infontology underförstått har pläderat för i nästan varenda text sedan starten 2003. Emellanåt har vi också gjort det rakt på sak:

Databehandling var man än går?

Dags för en ny läroplan?

För en “digital pedagogik”, igen

"IT-kunskaper" - vad är det?

"Digital kompetens": Några reflektioner

Apropå KK-stiftelsens jättesatsning (del 1, del 2)

I vår har begreppet fått förnyad aktualitet, men nu i ett specifikt utbildningspolitiskt sammanhang, vilket man måste känna till för att förstå vad som pågår, när t ex KK-stiftelsen ska försöka ringa in vad ”digital kompetens” egentligen betyder.

På ett internt möte sade en högt uppsatt person på ett av Lunds universitets centrala kanslier så här: ”Anställningsbarhet är den enda anledningen till att någon vill läsa vid universitetet.” Läs det en gång till. Notera: den enda anledningen. Eftersom denna person inte är någon självständig tänkare av rang (det behöver man inte vara för att arbeta vid universitetet), så kan man ju undra var ett sådant självsäkert men absurt påstående egentligen har sina rötter.

Det korta svaret är: ”Bolognaprocessen”. Under det senaste dryga året har otaliga studierektorer och andra slitit sitt hår över denna uppifrån påbjudna reform. Den syftar enligt Internationella Programkontoret (Utbildningsdepartementet) ”till ett ökat europeiskt samarbete inom högre utbildning och har tre övergripande mål: att främja mobilitet och anställningsbarhet samt göra Europa attraktivt att studera i för studenter från hela världen.” De två första målen är de mest intressanta och hör nära samman. Låt oss titta lite närmare på begreppet ”anställningsbarhet”. Hur tolkas det av ansvariga vid våra universitet? Två exempel kan räcka.

I en rapport från ”den universitetsgemensamma arbetsgruppen” vid Stockholms universitet (pdf) inleder man på samma sätt som den ovan citerade tjänstemannen: ”Utan tvekan är det främsta motivet för unga människor att påbörja akademiska studier att de hoppas öka sina möjligheter till en framgångsrik karriär på arbetsmarknaden.” Direkt därefter noterar man att det ”främsta motivet för att satsa mycket stora offentliga resurser i investeringar i högre utbildning är att man från politiskt håll förväntar sig att dessa investeringar i mänskligt kapital kommer att bidra till ekonomisk tillväxt i landet.” Ingenstans  i rapporten antyds det något om att studenter skulle kunna ha några andra motiv för sina studier än att ”få ett jobb”. (Jo, förresten, på s 4 nämns det i förbifarten att kraven på universitetens anpassning till arbetsmarknaden ”kan komma att stå i konflikt med målsättningarna med bildning och vetenskaplig utveckling”; vem som mera specifikt har dessa målsättningar sägs dock inte – månne inte studenterna?)  Lika lite andas det något tvivel på att politikerna tänker i helt rätt banor, när de trosvisst fastslår att ”ekonomisk tillväxt” är det främsta värdet och att ”det mänskliga kapitalet” har att rätta sig efter denna dogm. Man riktigt hör det underförstådda – annars.

Notera gärna att man här snabbt och effektivt har gett ett tydligt svar på den, inte längre, eviga frågan om livets mening. Det räcker att läsa rapportens inledning. Allt annat följer av det som där fastslås. Notera också gärna att universiteten i mera opåkallat euforiska ögonblick säger sig vilja främja ”kritiskt tänkande”, något som numera dock i praktiken har reducerats till en formsak, eftersom ”alla” underförstått är, förlåt: bör vara, överens om vad som egentligen är det främsta motivet för studier och sålunda det främsta motivet för att bekosta universitet. Man noterar naturligtvis inte kritiskt, att man i samma rapport säger emot sig själv, när man skriver att Stockholms universitet ”har en relativt liten andel studenter i utbildningsprogram med klar yrkesinriktning”. En mera vetenskapligt sinnad attityd skulle ju här ha frågat sig varför alla dessa studenter då läser vid SU. Är de kanske så totalt (själv)bedragna, att de (felaktigt) tror, att de genast ska få jobb när de är färdiga litteraturvetare, antropologer eller systemekologer? Är i så fall Bolognaprocessens syfte, underförstått, att få dem på bättre tankar? På s 8 säger man att hög ”akademisk kvalitet i utbildningarna är den bästa garanten för en framgång på arbetsmarknaden”. Men i så fall är ju allt gott och väl, ty man menar väl ändå inte att institutionerna vid SU håller låg akademisk kvalitet? Mina tidigare uppsatsstudenter skulle ha fått en kännbar bakläxa om deras ”logik” hade sett ut på detta sätt.

En kort titt på något av vad Lunds universitet har producerat apropå Bolognaprocessen är, helt förutsägbart, i samma anda. I en ny lägesrapport (pdf) kan vi titta under ”kvalitetssäkring” på s 2. Bara vad gäller ett område framhålls ”studenternas arbetsmarknad” som föremål för extra vaksamhet: humaniora och teologi, där de erkänt onyttigaste ämnena finns (jämför ovannämnda värdeprioriteringar; tro inte att LU har någon annan grunduppfattning; nyligen sa man upp professorn i klassisk grekiska). I studentinformationen framhålls först och främst att Bolognaprocessen ”kan innebära att arbetsmarknaden blir större och att det blir lättare att få jobb efter din examen.” (Nåja -- ”kan” visserligen, inte ”ska”.) Den som orkar gräva djupare i tillgänglig information, kommer lätt att kunna finna anställningsbarhetens övergripande credo överallt. Ibland undrar jag om inte vissa pådrivare, ”humanister” till namnet, tacksamt har anammat ordet ”anställningsbarhet” som en mera individorienterad, kvasi-humanistisk form av det misshagligare ”näringslivsanpassning”. Ett subtilt självbedrägeri i så fall.

Nog om Bolognaprocessen i vidare mening. I ett EU-dokument med titeln Key competences for lifelong learning in Europe nämns ”digital competence” som en nyckelfärdighet. Men vad är syftet med ”livslångt lärande”? Jo: ”The Framework of key competences covers the essential competences that are needed for successful life in a knowledge society in personal, social spheres and for employability.” Alltså: personligt, socialt och vad gäller anställningsbarhet. Det sista nämns alltid i samma andetag som eventuella andra saker; ta bort anställningsbarheten och ingen bryr sig om det ”personliga” och ”sociala” - det är bara fråga om en läpparnas bekännelse. Hade det varit något annat så skulle man ha sagt, att om bara individerna gör vad de vill utifrån sina personliga och sociala önskningar (givet vissa vedertagna moraliska normer), så blir det ett bra samhälle, men det säger man aldrig. I mastersutbildningsdiskussioner som jag har deltagit i på olika nivåer inom universitetet, sattes anställningsbarheten alltid i främsta rummet av de som var mest drivande – och detta var återigen ”humanister”. Snacka om negativ motivation. (Jfr denna Infontologykrönika.)

Denna bakgrund är nödvändig för att vi ska kunna närma oss den infontologiska kärnfrågan: digital kompetens, vad är det? Eller snarare: vad bör det vara? I nästa avsnitt kommer jag att plädera för att begreppet digital kompetens måste frikopplas från Bolognaprocessens uttalade anda och syfte: att öka Europas konkurrenskraft på global nivå. Om denna anda och detta syfte tillåts genomsyra föreställningen om digital kompetens, så blir denna ett rent pseudobegrepp utan verkligt eller vettigt innehåll. Och människorna i Sverige och Europa berövas därmed en möjlighet att förstå vad som sker med dem. Tänk om vi utgick från att ”anställningsbarhet” inte är vare sig livets mening eller (universitets)utbildningens syfte – vad skulle vi då vilja leva för och lära oss? Och hur ska vi förstå digitaliseringen så att vi kan påverka den i riktning mot att främja detta? Sådana frågor borde vara de första man ställer och inte bara påklistrad utsmyckning i rent retoriska, för att inte säga eufemistiska, syften. Digitaliseringens möjligheter och konsekvenser är nämligen långt ifrån bara ekonomiska och därför är det ett allvarligt missgrepp att främst tänka på den i en kontext präglad av ”anställningsbarhet”. Ja, jag hatar verkligen det ordet.

Kort sagt, så här långt: Europa har ett humanistiskt arv att leva upp till. Gör vi inte det så har ”Europa” inget existensberättigande. Och inte ”Sverige” heller.

/Per (eller ”Don Quixote”?)

Värmespionerna

Jag har själv haft funderingar på att fotografera huset där vi bodde innan med en värmekamera för att se var det läckte mest. Syftet var att kunna täta fönster, eller slå av vissa element etc. Men när myndigheterna gör samma sak och sen publicerar bilderna känns det inte lika bra...

Ett litet flygplan försett med en militär värmekamera har flugit över bostadsområden och fotograferat, och sen konverterar man filmerna till en pseudofärgning av individuella byggnader, som på bilden. Därefter har bilderna lagts ut på nätet, för att få folk att skämmas över sin energiförbrukning och göra något åt den. Man kan också se vilka hus som står tomma och potentiellt kan användas för att korta bostadsköerna!

Här är lite teknisk beskrivning från företaget som har anlitats för analyserna.

Det här är vad jag skulle kalla ett "förståelsekatalyserande" exempel. Med det menar jag:

• Man kan berätta det för vem som helst, och de tycker det är en överraskande och intressant historia.
• Det är lätt att förstå (på ytan).
• Det har ett flertal underliggande infontologiska förklaringsmodeller som var och en ger sin vinkling till exemplet.

I det här fallet är de olika aspekterna

• Teknologi som utvecklats för militära ändamål används nu för helt andra syften.
• Att mäta värmespill från ett hus blir en helt annan femma om det är du själv eller myndigheterna som tar initiativet.
• Man utnyttjar publicering på internet för att "hänga ut" folk.
• Den globala uppvärmningen är ett av de argument mot vilket inga motargument hjälper.
• När man väl har informationen om värmespillet får man på köpet informationen om vilka hus som är helt kalla. Då använder man den i helt andra syften för att korta bostadsköerna.
• Den datamodell som används reducerar en massa komplexa förhållanden till en alltför enkel bild. Det kan ju finnas en massa (goda och dåliga) anledningar till att ett visst hus är extra varmt eller extra kallt en viss dag.

Jösses.

Länk via Smartmobs. /Simon

Framtiden, som den såg ut förr

Paleo-Future är en rätt ny blogg som ägnas åt gågna tiders visioner av framtiden. Fantastiskt. Som här när man år 1967 tittar framåt mot år 1999.

Via BoingBoing. /Simon