Digital kompetens – ett pseudobegrepp i Bolognaprocessens klor?

”Digital kompetens” är något som vi på Infontology underförstått har pläderat för i nästan varenda text sedan starten 2003. Emellanåt har vi också gjort det rakt på sak:

Databehandling var man än går?

Dags för en ny läroplan?

För en “digital pedagogik”, igen

"IT-kunskaper" - vad är det?

"Digital kompetens": Några reflektioner

Apropå KK-stiftelsens jättesatsning (del 1, del 2)

I vår har begreppet fått förnyad aktualitet, men nu i ett specifikt utbildningspolitiskt sammanhang, vilket man måste känna till för att förstå vad som pågår, när t ex KK-stiftelsen ska försöka ringa in vad ”digital kompetens” egentligen betyder.

På ett internt möte sade en högt uppsatt person på ett av Lunds universitets centrala kanslier så här: ”Anställningsbarhet är den enda anledningen till att någon vill läsa vid universitetet.” Läs det en gång till. Notera: den enda anledningen. Eftersom denna person inte är någon självständig tänkare av rang (det behöver man inte vara för att arbeta vid universitetet), så kan man ju undra var ett sådant självsäkert men absurt påstående egentligen har sina rötter.

Det korta svaret är: ”Bolognaprocessen”. Under det senaste dryga året har otaliga studierektorer och andra slitit sitt hår över denna uppifrån påbjudna reform. Den syftar enligt Internationella Programkontoret (Utbildningsdepartementet) ”till ett ökat europeiskt samarbete inom högre utbildning och har tre övergripande mål: att främja mobilitet och anställningsbarhet samt göra Europa attraktivt att studera i för studenter från hela världen.” De två första målen är de mest intressanta och hör nära samman. Låt oss titta lite närmare på begreppet ”anställningsbarhet”. Hur tolkas det av ansvariga vid våra universitet? Två exempel kan räcka.

I en rapport från ”den universitetsgemensamma arbetsgruppen” vid Stockholms universitet (pdf) inleder man på samma sätt som den ovan citerade tjänstemannen: ”Utan tvekan är det främsta motivet för unga människor att påbörja akademiska studier att de hoppas öka sina möjligheter till en framgångsrik karriär på arbetsmarknaden.” Direkt därefter noterar man att det ”främsta motivet för att satsa mycket stora offentliga resurser i investeringar i högre utbildning är att man från politiskt håll förväntar sig att dessa investeringar i mänskligt kapital kommer att bidra till ekonomisk tillväxt i landet.” Ingenstans  i rapporten antyds det något om att studenter skulle kunna ha några andra motiv för sina studier än att ”få ett jobb”. (Jo, förresten, på s 4 nämns det i förbifarten att kraven på universitetens anpassning till arbetsmarknaden ”kan komma att stå i konflikt med målsättningarna med bildning och vetenskaplig utveckling”; vem som mera specifikt har dessa målsättningar sägs dock inte – månne inte studenterna?)  Lika lite andas det något tvivel på att politikerna tänker i helt rätt banor, när de trosvisst fastslår att ”ekonomisk tillväxt” är det främsta värdet och att ”det mänskliga kapitalet” har att rätta sig efter denna dogm. Man riktigt hör det underförstådda – annars.

Notera gärna att man här snabbt och effektivt har gett ett tydligt svar på den, inte längre, eviga frågan om livets mening. Det räcker att läsa rapportens inledning. Allt annat följer av det som där fastslås. Notera också gärna att universiteten i mera opåkallat euforiska ögonblick säger sig vilja främja ”kritiskt tänkande”, något som numera dock i praktiken har reducerats till en formsak, eftersom ”alla” underförstått är, förlåt: bör vara, överens om vad som egentligen är det främsta motivet för studier och sålunda det främsta motivet för att bekosta universitet. Man noterar naturligtvis inte kritiskt, att man i samma rapport säger emot sig själv, när man skriver att Stockholms universitet ”har en relativt liten andel studenter i utbildningsprogram med klar yrkesinriktning”. En mera vetenskapligt sinnad attityd skulle ju här ha frågat sig varför alla dessa studenter då läser vid SU. Är de kanske så totalt (själv)bedragna, att de (felaktigt) tror, att de genast ska få jobb när de är färdiga litteraturvetare, antropologer eller systemekologer? Är i så fall Bolognaprocessens syfte, underförstått, att få dem på bättre tankar? På s 8 säger man att hög ”akademisk kvalitet i utbildningarna är den bästa garanten för en framgång på arbetsmarknaden”. Men i så fall är ju allt gott och väl, ty man menar väl ändå inte att institutionerna vid SU håller låg akademisk kvalitet? Mina tidigare uppsatsstudenter skulle ha fått en kännbar bakläxa om deras ”logik” hade sett ut på detta sätt.

En kort titt på något av vad Lunds universitet har producerat apropå Bolognaprocessen är, helt förutsägbart, i samma anda. I en ny lägesrapport (pdf) kan vi titta under ”kvalitetssäkring” på s 2. Bara vad gäller ett område framhålls ”studenternas arbetsmarknad” som föremål för extra vaksamhet: humaniora och teologi, där de erkänt onyttigaste ämnena finns (jämför ovannämnda värdeprioriteringar; tro inte att LU har någon annan grunduppfattning; nyligen sa man upp professorn i klassisk grekiska). I studentinformationen framhålls först och främst att Bolognaprocessen ”kan innebära att arbetsmarknaden blir större och att det blir lättare att få jobb efter din examen.” (Nåja -- ”kan” visserligen, inte ”ska”.) Den som orkar gräva djupare i tillgänglig information, kommer lätt att kunna finna anställningsbarhetens övergripande credo överallt. Ibland undrar jag om inte vissa pådrivare, ”humanister” till namnet, tacksamt har anammat ordet ”anställningsbarhet” som en mera individorienterad, kvasi-humanistisk form av det misshagligare ”näringslivsanpassning”. Ett subtilt självbedrägeri i så fall.

Nog om Bolognaprocessen i vidare mening. I ett EU-dokument med titeln Key competences for lifelong learning in Europe nämns ”digital competence” som en nyckelfärdighet. Men vad är syftet med ”livslångt lärande”? Jo: ”The Framework of key competences covers the essential competences that are needed for successful life in a knowledge society in personal, social spheres and for employability.” Alltså: personligt, socialt och vad gäller anställningsbarhet. Det sista nämns alltid i samma andetag som eventuella andra saker; ta bort anställningsbarheten och ingen bryr sig om det ”personliga” och ”sociala” - det är bara fråga om en läpparnas bekännelse. Hade det varit något annat så skulle man ha sagt, att om bara individerna gör vad de vill utifrån sina personliga och sociala önskningar (givet vissa vedertagna moraliska normer), så blir det ett bra samhälle, men det säger man aldrig. I mastersutbildningsdiskussioner som jag har deltagit i på olika nivåer inom universitetet, sattes anställningsbarheten alltid i främsta rummet av de som var mest drivande – och detta var återigen ”humanister”. Snacka om negativ motivation. (Jfr denna Infontologykrönika.)

Denna bakgrund är nödvändig för att vi ska kunna närma oss den infontologiska kärnfrågan: digital kompetens, vad är det? Eller snarare: vad bör det vara? I nästa avsnitt kommer jag att plädera för att begreppet digital kompetens måste frikopplas från Bolognaprocessens uttalade anda och syfte: att öka Europas konkurrenskraft på global nivå. Om denna anda och detta syfte tillåts genomsyra föreställningen om digital kompetens, så blir denna ett rent pseudobegrepp utan verkligt eller vettigt innehåll. Och människorna i Sverige och Europa berövas därmed en möjlighet att förstå vad som sker med dem. Tänk om vi utgick från att ”anställningsbarhet” inte är vare sig livets mening eller (universitets)utbildningens syfte – vad skulle vi då vilja leva för och lära oss? Och hur ska vi förstå digitaliseringen så att vi kan påverka den i riktning mot att främja detta? Sådana frågor borde vara de första man ställer och inte bara påklistrad utsmyckning i rent retoriska, för att inte säga eufemistiska, syften. Digitaliseringens möjligheter och konsekvenser är nämligen långt ifrån bara ekonomiska och därför är det ett allvarligt missgrepp att främst tänka på den i en kontext präglad av ”anställningsbarhet”. Ja, jag hatar verkligen det ordet.

Kort sagt, så här långt: Europa har ett humanistiskt arv att leva upp till. Gör vi inte det så har ”Europa” inget existensberättigande. Och inte ”Sverige” heller.

/Per (eller ”Don Quixote”?)