Infontology

Att "lära sig strukturen på världen"...

...för att kunna rekonstruera 3D från 2D. Det är grejer det. Den nya tjänsten Fotowoosh skriver att de gör just det, för att kunna ta en bild och rekonstruera "modellen". Det är intressant att studera hur den "modell" av "strukturen på världen" som de använder skiljer sig från världen själv. I bilden ser man att byggnaden har ett "burspråk" som sticker ut, vid gaveln, men när bilden sveper förbi blir burspråket platt...

Den som är mindre filosofiskt lagd, men intresserar sig för den här sortens tjänster kan ta en titt på det forskningsprojekt som verkar ligga bakom Fotowoosh. Eller på Microsofts Photosynth, eller Canoma, som Adobe verkar ha köpt och lagt i malpåse redan år 2000.

/Simon

Finns verkligheten inte före beskrivningen?

Som trogna läsare många gånger fått sig itutat: infontology kommer ur "information" och "ontologi" -- relationen mellan informationen och "det som finns". Den tanke som gav upphov till Infontology var att det kändes som att informationen blev allt viktigare på bekostnad av verkligheten. På ett sätt en självklarhet i ett "informationssamhälle".

Samtidigt är det svårt att hitta tydliga exempel på det här tänkandet -- bra citat och sånt. Men söndagens DN (ej på nätet) gav ett napp:

Artjägaren Ulf Swenson uttalar sig om när han hittar en ny art:

--Tänk dig känslan, säger han, när du står inför något som inte är beskrivet tidigare. Det finns ju egentligen inte förrän människan dokumenterar det.

Det är lite lustigt att citatet kommer från en person som just kartlägger komplexiteten i "verkligheten". Man får intrycket av att han tycker att han själv är med och "skapar" komplexiteten snarare än att kartlägga den. Det är lite av det här "om det inte finns nån i världen, och ett träd ramlar, hörs det då", fast "hörs" är utbytt mot "finns" (vilket ju gör hela skillnaden...

Se även inlägget om kulturell och biologisk mångfald för ett tag sen. /Simon

Säkra dina inkomster mot den globala uppvärmningen -- "investera i vädret"

UBS, en av de större investmentbankerna, lanserar nu det första globala växthuseffekt-indexet. Artikeln i Financial Times innehåller duktigt med ekonom-termer, men jag förstår det så här:

• Genom att knyta sin verksamhet till indexet fungerar det som en "försäkring" mot de förändringar som orsakas av den globala uppvärmningen.
• Man kommer att kunna spekulera i både stigande och fallande kurser, precis som med andra index och optioner.
• Under senare tid har marknaden för handel med "väder-derivat" ökat explosionsartat.

Ilija Murisic, som är "executive director of hybrid derivatives trading" på UBS säger:

"Global warming has created much more volatility in temperatures and weather conditions, which has ledto increased liquidity inthe weather derivativesmarket," Mr Murisic said.
"The weather derivatives market is very segmented and quite arcane but has good liquidity. We want to create an index where people can simply invest, like they can with a stock index."

"UBS hoppas att indexet kommer att göra de komplexa väderinvesteringarna till en populär klass av tillgångar, en som helt saknar korrelation med vinster i andra tillgångar, som aktier eller obligationer."

Kan nån förklara lite mer vad det här går ut på? Jag måste nog fundera på det här lite...

Via The art of the prank (av alla källor...) /Simon

Kan försäkringsbolagen styra våra körvanor utan insyn?

DNs artikel om nya modeller för trafikförsäkring baserat på GPS-data hamnar i Motor-delen av tidningen i stället för i Kultur-delen, som vanligt. Det är lustigt hur lite folk kopplar ihop de här "tekniska" förändringarna med grundläggande aspekter av vår kultur.

I det här fallet gäller det att man installerar en GPS i bilen som sen för över data till försäkringsbolaget om exakt var och när man har kört. Försäkringsbolaget har en modell som prissätter körningen baserat på olycksstatistik. Natt-körning och körning på villa-gator (!) dyrare än dagkörning på motorväg.

Ett par försäkringsbolag använder den här modellen. Ett av de första är Norwich Union. På sin webbplats redovisar de motiveringen:

21) Why is Norwich Union offering this product?
Research commissioned by Norwich Union in January 2002 revealed that nine in ten people would prefer their motor insurance to reflect the usage of their car and the type of journeys they make - with the majority favouring pay as you go systems.

Om folk bara visste hur billigt de säljer ut sitt privatliv.

Men frågan om personliga data och personlig integritet kanske är underordnad en annan, nämligen den beteendeförändring som blir följden av försäkringsbolagens premiemodell.

I en annan artikel på samma uppslag intervjuas en ung kvinna som nästan ångrar att hon skjutsade en kompis hem sent en kväll:

- Man tänker mer på när man kör. Nyligen skjutsade jag hem en kompis som bor i Kent. Det var sent och bara den resan kostade mig 80 kronor i försäkringspengar, så jag borde inte ha varit så schyst och kört henne, skrattar Vicky Tyler.

På det här sättet kan försäkringsbolagen styra vårt körbeteende, ungefär som när riksvägen inte längre går genom ett samhälle utan bredvid, vilket gör att affärerna på orten utarmas (men de boende får lugn och trafiken flyter bättre. Mina tankar går till Hurva i Skåne...)

Jag är osäker på om den här sortens styrmedel helt ska lämnas åt en öppen marknad. Så länge försäkringsbolagen har en transparent modell och bara baserar sina premier på kända granskade vetenskapliga fakta kanske det är lätt att acceptera en viss premiemodell, men den dag modellen blir mer komplex och kunderna inte har insyn i varför en viss kategori väg eller en viss tidpunkt är dyrare, då är jag inte lika förtjust.

Det finns många områden där föräkringsbolagen är på väg att bli en betydande maktfaktor, och trafikförsäkringarna kan bli ännu ett.

En spännande bieffekt blir den dag så många anammar det nya körbeteendet att motorvägarna åter igen blir de mest olycksdrabbade vägarna. Det blir ett stort arbete att få trafikanterna att efter återvända till villagatorna när motorvägarna blivit farligare... Men det kanske blir en process som tar lång tid. En annan bieffekt är vad som händer om man kör nån annans bil med den försäkringsmodellen. Det finns en FAQ-fråga om det (nr 11) hos Norwich Union, men jag förmår inte tolka svaret...

DN-artikeln är underligt okritisk till den här försäkringsmodellen. Artikelförfattaren ställer den simpla "storebror"-frågan, men låter sig nöja med försäkringsbolagets svar.

Viss kritik har riktats mot att försäkringarna är ännu en bit på vägen mot ett "storebrorsamhälle".
- Vi har livförsäkringar, sjukförsäkringar och så mycket information om människor som vi alltid varit varsamma med, säger Eric Nelson.
Men polisen kan få ut den?
- Visst, om polisen utreder ett allvarligt brott.

Som sagt, även om man litar på att försäkringsbolagen kan ta hand om de personliga data som genereras tycker jag att det finns mycket att diskutera med den här sortens tjänster. Och "Storebror" är en lite för enkel modell för att förklara den samhällsförändring vi är på väg in i.

/Simon

Digitaliseringen hotar varuproduktionen

Rasmus på Copyriot har hållit en mycket intressant föreläsning under rubriken "Upphovsrättens kollaps", vilken eminent nog (eller: förstås!) kan läsas i sin helhet på nätet. Huvudpoängen är, i mina ögon, att den vanliga synen på upphovsrätt är så starkt knuten till vissa gamla tekniker och sociala förhållanden, att när nu det tekniska och sociala landskapet är helt förändrat, så är alla försök att åstadkomma en klart definierbar upphovsrätt dömda att misslyckas. Det verkligt intressanta är vilken vår situation då egentligen blir. Jag tror att den i vissa avseenden blir ganska lik situationen i forna samhällen, där all kultur traderades muntligt och performativt; det sista är något som Rasmus framhåller. Låt mig belysa det hela genom att kommentera några saker Rasmus tar upp:

Vilka slags undervisningssituationer kan godtas som privata? Är musiken som framförs i ett litet kontor licenspliktig? Under vilka förutsättninar räknas bröllopsfester som offentliga tillställningar? Kort sagt: Exakt hur stor och öppen får en sammankomst bli innan den hotar att inkräkta på upphovsrätten?
Gränsdragningen handlar minst lika mycket om arkitektur och fritidsvanor som om juridik.

Här handlar det om gränsen mellan "offentligt" och "privat", en gräns som utmanas även av sådant som brukar diskuteras under rubriker som "övervakning" och "storebror", fastän då uppstår problematiken i motsatt riktning: exakt hur detaljerat får myndigheters och företags snokande i vår privata sfär bli, innan det hotar att inkräkta på privatlivets helgd? Detta är ju också en följd av vad Rasmus kallar "den digitala reproducerbarheten" -- det faktum att digital information inte bryr sig om våra sedan gammalt tänkta ramar. Jag nämner detta för att understryka, att svårigheter att dra gränser mellan "offentligt" och "privat" uppstår på flera områden och att Rasmus har helt rätt när han menar att fildelning inte är ett isolerat fenomen, som på något meningsfullt sätt kan diskuteras för sig. Slutsats: vi måste börja lära oss att tänka på samhället och på sociala relationer inom andra ramar än i termer av en gränsdragning mellan "offentligt" och "privat". Dessa termer pekar allt mindre på en relevant kategorisering av verkligheten.

Liknande kategoringsproblem uppstår apropå de två andra upphovsrättsligt relevanta frågor som Rasmus tar upp: "Vilka är upphovsmännen?" och "Vad är ett verk?" Poängen är kärnfull:

Vad som räknas är böcker, skivor och tavlor. Inte dansgolv, scenkonst, festivaler eller annat som sker i ögonblicket. Kort sagt: Upphovsrätten reducerar alla kulturella processer till de slutprodukter som de lyckas lämna efter sig.

Det som i viss mening hotas av att de upphovsrättsliga grundpelarna undermineras, är alltså den process som marxistiskt influerade samhällsforskare brukar kalla "commodification" -- det kapitalistiska samhällets tendens att göra "varor" av saker som "egentligen" inte är eller borde vara varor. Ytligt sett verkar ju denna tendens nu vara starkare än någonsin, men svårigheterna att hantera upphovsrättsbegreppet i en digitaliserad kultur antyder kanske, att "commodifieringen" i själva verket har börjat stöta på patrull, inte i form av politiska protester i vanlig mening, utan i form av tekniska innovationer, vilka i sina sociala sammanhang underminerar dess fundament. Det finns dessutom anledning att förmoda, att detta inte kommer att stanna vid (digitaliserbara) kulturprodukter i traditionell mening (böcker, skivor, tavlor). Nästa steg tycks nämligen bli motsvarande digitalisering av tredimensionella föremål, med allt vad det kan föra med sig...

Men åter till Rasmus föreläsning:

Digitaliseringens kulturella utmaningar kräver överlag en återfokusering på det performativa, på den levande kulturen i mycket bredare bemärkelse än vad man vanligen menar med “live”. Kulturen, även i de fall som den fångas som slutprodukter, får alltid sin mening i ögonblicket och i ett sammanhang, oavsett om dessa sammanhang är virtuella eller rumsliga, om de involverar två personer eller miljontals.

Här berör Rasmus just det som får mig att tro, att vi är på väg mot ett samhälle som på vissa vis mera liknar muntligt traderade kulturer, än det trycksakssamhälle lagstiftningen alltjämt relaterar till. Under flera terminer undervisade jag om skillnader mellan muntliga och skriftliga kulturer. En av kursböckerna var Muntlig och skriftlig kultur av Walter J Ong. Hans sätt att beskriva det utmärkande för en muntlig kultur, till skillnad från en skriftlig, kan perfekt sammanfattas just med orden: uttryck "får alltid sin mening i ögonblicket och i ett sammanhang". Med andra ord: vad digitaliseringen åstadkommer är ett (ganska paradoxalt) återtåg från den klart definierade och varaktiga abstraktion som ett skriftbaserat samhälle grundar sig på. Digitala filer har ju dock en viss permanens, men inte alls så stark som det skrivna eller tryckta ordets, eftersom de förra kontinuerligt måste kopieras vidare för att kunna överleva mer än några decennier, om ens det.

Avslutningsvis är jag alltså helt överens med Rasmus slutkläm:

Upphovsrättens kollaps handlar om att gränserna mellan privat och offentligt, mellan producent och konsument, samt mellan idé och uttryck blir allt mer rörliga. Oavsett hur grova tillhyggen man tar till för att banka fast dessa gränser på sin plats, kan jag omöjligen se hur det skulle kunna hålla liv i upphovsrättssystemet på lite längre sikt. Däremot kan alla de desperata antipiratåtgärderna mycket väl förstöra en hela rad av framväxande tekniker och kulturyttringar, innan de ens fått en chans.

/Per

Vem delar du med dig av din surf-historik till?

Glädjen över Firefox-tillägget Tags Everywhere som jag skrev om nyss grumlas lite av riskerna med den information som jag skickar genom tillägget till del.icio.us. Många webb-applikationer skickar inloggningsinformation i urlen, och det förutsätter att den urlen inte sprids. När jag för något år sen använde Octopus Travel för att boka hotell så skickade de både användarnamn och lösenord i urlen under bokningen!

Ett annat liknande exempel är Telias kundtjänst-system där man får en länk till sitt ärende, men där man sen inte har någon säkerhetsmekanism för att hindra redigering. När jag surfar med Tags Everywhere skickar jag alltså denna "hemliga" url till del.icio.us (som ju ägs av Yahoo).

I ett större perspektiv delar jag med mig av min sökprofil och alla mina intressen, som kan vara tillfälliga eller varaktiga, men som jag nog definitivt inte vill sprida helt fritt...

/Simon

Surfa med etiketter.

Tags Everywhere är en glimt av framtiden... Det är ett tillägg till Firefox som gör att man får se etiketter från del.icio.us på varje sida man surfar till med Firefox, och för varje sökresultat när man gör en Google-sökning. I sin implementering idag är det ingen sensation, men den har ett par egenskaper som jag tror kommer att prägla utvecklingen framöver (på gott och på ont):

• Den lägger på ett "språkligt" eller "semantiskt" lager. Detta kommer kanske att kunna utvecklas till något som liknar Tim Berners-Lees vision om "semantic web".
• Det är ingen toppstyrd taxonomi som läggs på, utan etiketterna är användargenererade.
• För varje sida man surfar till skickas en förfrågan till del.icio.us. Det kommer att öka trafiken på nätet mycket.

De etiketter som läggs till sidan är klickbara. Det gör att jag via del.icio.us kan hitta sidor som liknar de som jag är på. Just nu kan jag bara klicka på en etikett i taget. I "framtiden" kan man tänka sig att hitta sidor som har samma "profil" som den sidan jag tittar på via det "semantiska nätverk" som del.icio.us börjat utvecklas till. Eller så skickar jag etikettprofilen till Flickr eller nån annan tjänst som också har ett etikett-lager.

Det här med att varje adress jag surfar på skickar en förfrågan till del.icio.us gör att jag sen ett tag har väntat på att några adresser ska börja anropa varann i cirkel... En indexeringstjänst som indexerar en annan indexeringstjänst som i sin tur indexerar den första, typ. Andelen trafik som inte alstras av direkt mänsklig aktivitet på nätet ökar hela tiden.

/Simon

Tänk om mobilerna tar död på oss!?

Albert Einstein sa en gång att om bina försvann skulle mänskligheten ha fyra år kvar att leva. Och nu håller bina på att försvinna över stora områden. Själv noterade jag detta i nyhetsflödet första gången  för drygt en månad sedan i en BBC-rapport om en katastrof för biodlingar i USA. Independent nämner Einsteincitatet när tidningen igår rapporterade om möjliga orsaker till fenomenet, som nu sprider sig över världen. Vissa studier tyder på att strålningen från mobiltelefoner o a elektroniska attiraljer skulle kunna ligga bakom. Hur det än är med den saken, så är bidöden i sig klart oroande.

/Per

Att stoppa huvudet i sanden (2)

Nyligen rapporterade Independent från den västaustraliska kuststaden Esperance:

A strange silence was the first clue that something was wrong. The dawn chorus that usually woke residents of the picturesque coastal town of Esperance, in Western Australia, had stopped. Then birds began falling out of the sky.

Local people were alarmed when they came across dead lorikeets, wattlebirds, honeyeaters and silvereyes in their parks and back yards. Health officials told them not to worry. But they tested their rainwater tanks, the main source of drinking water, and found dangerously high levels of lead or nickel in more than a third.

The authorities still insisted there was no cause for concern. Then they tested the seabed at the Esperance port, through which nickel and lead carbonate mined inland are shipped to Asia. Some samples contained 130 times the recommended health levels of the two metals. It was also established that 4,000 birds had died of lead poisoning.

There was lead in the air, lead in the drinking water, and lead in the sea. And when health officials finally admitted that there might cause for concern and began testing the population, they found lead in their blood.

Detta illustrerar i liten skala vår globala belägenhet. Jag är rädd att de flesta av oss börjar oroa sig på allvar för den industriella världens globala (inre och yttre) miljöförstöring, först när fåglarna börjar ramla ur skyn även i Linköping, Cambridge och Singapore. Om ens då.

Detta är nödvändigt att ha i bakhuvudet när man läser liberalteknofila skrifter. Ta t ex Anders Sandbergs Eudoxa-rapport Keep on Raging Against Aging [pdf]. I denna diskuterar Sandberg kort och tämligen lättvindigt ett eventuellt framtida medicinskt uppskjutande eller avskaffande av åldrandet, alltså utsikten av ett närapå evigt fysiskt liv för individen. Fysisk odödlighet som sådan, eller en livstid på 200 år, intresserar mig inte. Det jag tycker är intressant är den verklighetsfrämmande och just lättvindiga attityd som ohjälpligt framkommer i vissa nyckelformuleringar.

På sidan 7 skriver Sandberg: "My view is that having life extension for a while is the best way to actually figure out what it is good and bad for, just like we only now see both the good and bad sides of antibiotics or cars." "Vi" vet nu mycket om vad som är dåligt med bilar, men vad har "vi" gjort åt det? Mera centralt: vilka är "vi"? En första antydan får vi i detta stycke:

A popular argument [for not wanting long lives], expressed for example by Leon Kass and countless other poets, is that the shortness of life makes it valuable. The beauty of flowers comes from their transience. Very poetic, but why do we then value diamonds? [s 8]

Vilka är det alltså som tycker att diamanter har samma värde som blommor? Vill de vara diamanter, eller vad? (Den, med tanke på vad som följer, haltande metaforiken tycks inte bekymra Sandberg nämnvärt.) Vad gäller poeter har Sandberg mera att säga: "If I'm trying to be the young tortured artist life extension might not be very relevant, while seeing myself as endlessly exploring and growing as a person might have life extension as an essential part." [s 9] Den associativa innebörden i "endlessly exploring and growing" (förutom att jag ser framför mig en oändligt växande blomma...) framkommer lite längre ner: "I'd like to learn how to compose, write poetry, do brain surgery and then compose operas about the experience". Detta är vad Sandberg kallar ett livsprojekt och att detta är pudelns kärna förstår man, när han skriver: "It could be that people who cannot find new life projects will choose to die." Och rapportens slutkläm [s 15] blir mycket riktigt: "Our lives are ongoing artworks we are trying to shape into something beautiful, creative, and amazing."

Slutsats: "Vi" i denna typ av diskussion är den som definierar sitt liv i termer av "kreativt projekt" -- i sina egna ögon, får man anta, ty andra människor, andra levande varelser, den natur vi är totalt beroende av kommer aldrig innanför synfältet. Bara "vi" får ha våra livsprojekt i fred och helst utsträcka dem i det oändliga så är "vi" nöjda.

Åtminstone tills fåglarna börjar ramla ner ur skyn.

/Per

Telias "taskforce" rycker ut igen

Helgens störningar i mailtrafiken gav tillfälle att motvilligt studera Telias kundservice. På fredagen fungerade inte mailen, och man fick helt vilseledande felmeddelanden från webbmailen. Jag skulle "kontrollera kontoinställningarna" medan allting tydde på att det var en driftsstörning hos Telia. Varför kan de inte skicka in sina aktuella driftsstörningar på webbmailsidan så att felmeddelandet kommer upp där?

Ingen information stod att finna på telia.se. Jag ställde en fråga till kundtjänst:

Fråga 2007-04-06 11:29
Er mailserver funkar ju inte, och det finns ingen information om det på er hemsida.

När man försöker logga in på webmail.telia.com så kommer det upp att jag ska "kontrollera konto-inställningarna" men det är ju eran server som är nere. Vv skriv det tydligt på en webbsida så man kan gå dit och kolla när man misstänker att det är nåt fel.

Efter tre dar fick jag svar:

Svar 2007-04-09 09:10
Hej!
Tack för din förfrågan.

Vi har haft en driftstörning på våra mailservrar och det är detta problem du har upplevt. Felet är avhjälpt och tjänsten fungerar igen.

Är du registrerad på Mina Sidor och har problem med lösenordet till din e-postadress så kan du logga in på http://www.telia.se/ På Mina Sidor klickar du på ditt abonnemang och sedan nytt lösenord för e-postadress. Det nya lösenordet börjar fungera inom några timmar.

Skulle du ändå ha problem med eposten ber vi dig återkomma med ditt användarnamn och lösenord för eposten samt eventuellt felmeddelande.

När vi har driftstörningar så finns information om dessa på http://kundinfo.telia.net

Med vänlig hälsning

N.N.
Telia Kundservice

Det fanns en fråga också om jag tyckte att de hade förstått min fråga! Jag svarade Nej.

Länken till http://kundinfo.telia.net/ var intressant. Därifrån fanns det en länk till det aktuella ärendet. Ett klart plus till dem att de är så transparenta, men helt oacceptabelt att den informationen inte finns lätt tillgänglig på Telia.se. I ärendet ser man att det upprättades ungefär samtidigt som jag kontaktade dem, och att det sen tog mer än tre timmar innan de "initierade" sin "taskforce". Visst, det var långfredag.

Ett par saker om säkerheten i Telias system.

1. De skickar ut en länk till det aktuella ärendet. Det är bra, så att jag kan följa ärendet. Men om jag publicerar den länken kan vem som helst fortsätta på ärendet "i mitt namn" och ställa följdfrågor etc. All epost kommer dock att gå till min adress. Så för den som vill djävlas är det öppet för att snoka reda på länkar till såna ärenden. Kan bli riktigt jobbigt.
2. Vad som är mer allvarligt är att telia i sitt svar uppmanar mig att skicka användarnamn och lösenord för eposten till dem genom detta hyfsat öppna interface. De kör inte ens en krypterad förbindelse för sin kundtjänst.

/Simon