Nyligen rapporterade Independent från den västaustraliska kuststaden Esperance:
A strange silence was the first clue that something was wrong. The dawn chorus that usually woke residents of the picturesque coastal town of Esperance, in Western Australia, had stopped. Then birds began falling out of the sky.
Local people were alarmed when they came across dead lorikeets, wattlebirds, honeyeaters and silvereyes in their parks and back yards. Health officials told them not to worry. But they tested their rainwater tanks, the main source of drinking water, and found dangerously high levels of lead or nickel in more than a third.
The authorities still insisted there was no cause for concern. Then they tested the seabed at the Esperance port, through which nickel and lead carbonate mined inland are shipped to Asia. Some samples contained 130 times the recommended health levels of the two metals. It was also established that 4,000 birds had died of lead poisoning.
There was lead in the air, lead in the drinking water, and lead in the sea. And when health officials finally admitted that there might cause for concern and began testing the population, they found lead in their blood.
Detta illustrerar i liten skala vår globala belägenhet. Jag är rädd att de flesta av oss börjar oroa sig på allvar för den industriella världens globala (inre och yttre) miljöförstöring, först när fåglarna börjar ramla ur skyn även i Linköping, Cambridge och Singapore. Om ens då.
Detta är nödvändigt att ha i bakhuvudet när man läser liberalteknofila skrifter. Ta t ex Anders Sandbergs Eudoxa-rapport Keep on Raging Against Aging [pdf]. I denna diskuterar Sandberg kort och tämligen lättvindigt ett eventuellt framtida medicinskt uppskjutande eller avskaffande av åldrandet, alltså utsikten av ett närapå evigt fysiskt liv för individen. Fysisk odödlighet som sådan, eller en livstid på 200 år, intresserar mig inte. Det jag tycker är intressant är den verklighetsfrämmande och just lättvindiga attityd som ohjälpligt framkommer i vissa nyckelformuleringar.
På sidan 7 skriver Sandberg: "My view is that having life extension for a while is the best way to actually figure out what it is good and bad for, just like we only now see both the good and bad sides of antibiotics or cars." "Vi" vet nu mycket om vad som är dåligt med bilar, men vad har "vi" gjort åt det? Mera centralt: vilka är "vi"? En första antydan får vi i detta stycke:
A popular argument [for not wanting long lives], expressed for example by Leon Kass and countless other poets, is that the shortness of life makes it valuable. The beauty of flowers comes from their transience. Very poetic, but why do we then value diamonds? [s 8]
Vilka är det alltså som tycker att diamanter har samma värde som blommor? Vill de vara diamanter, eller vad? (Den, med tanke på vad som följer, haltande metaforiken tycks inte bekymra Sandberg nämnvärt.) Vad gäller poeter har Sandberg mera att säga: "If I'm trying to be the young tortured artist life extension might not be very relevant, while seeing myself as endlessly exploring and growing as a person might have life extension as an essential part." [s 9] Den associativa innebörden i "endlessly exploring and growing" (förutom att jag ser framför mig en oändligt växande blomma...) framkommer lite längre ner: "I'd like to learn how to compose, write poetry, do brain surgery and then compose operas about the experience". Detta är vad Sandberg kallar ett livsprojekt och att detta är pudelns kärna förstår man, när han skriver: "It could be that people who cannot find new life projects will choose to die." Och rapportens slutkläm [s 15] blir mycket riktigt: "Our lives are ongoing artworks we are trying to shape into something beautiful, creative, and amazing."
Slutsats: "Vi" i denna typ av diskussion är den som definierar sitt liv i termer av "kreativt projekt" -- i sina egna ögon, får man anta, ty andra människor, andra levande varelser, den natur vi är totalt beroende av kommer aldrig innanför synfältet. Bara "vi" får ha våra livsprojekt i fred och helst utsträcka dem i det oändliga så är "vi" nöjda.
Åtminstone tills fåglarna börjar ramla ner ur skyn.
/Per
Homo transsapiens gör väl transnaturliga fåglar?
Posted by: Robert L. | 14 april 2007 at 12:09
Höhum... ja, så klart.
Posted by: Per | 16 april 2007 at 09:32