Den livliga och intressanta responsen på mina tidigare krönikor (1, 2) kring Web 2.0 och The Long Tail har fått mig att tänka lite extra kring dessa frågor. Min grundintuition står fast: båda dessa fenomen både orsakar och är symtom på, att våra teknikmedierade samhällen kulturellt sett (dvs innehållsmässigt, inte vad gäller typer av tekniker, där standardisering eftersträvas) går in i en alltmer darwinistiskt präglad fas. Låt mig förklara lite vad jag menar med det.
Först måste vi rent principiellt inse, vad en darwinistisk process innebär och vilka konsekvenserna av en sådan blir. Fyra grundförutsättningar måste vara förhanden:
1. Entiteter med tillräcklig stabilitet.
2. Mångfaldigande av dylika entiteter, med variationer.
3. Kopieringsnoggrannhet.
4. Konkurrens mellan dessa entiteter om någon begränsad resurs.
Givet dessa grundförutsättningar kommer en darwinistisk process att starta. Processen kallas i naturen "naturligt urval", medan vi i samhällen kan tala om "kulturell selektion". Vad gäller det naturliga urvalet är det ständigt föränderliga "slutresultatet" (=nuläget) anpassning/icke-anpassning till rådande omständigheter. Kriteriet för anpassning (kallas också fitness) är den relativa genetiska fortplantningsframgången.
Frågan blir alltså: vad är motsvarigheten till anpassning, fitness, i kulturen? Observera att det hela tiden handlar om relationer. Något är alltid anpassat i förhållande till något annat i en konkurrenssituation. Om darwinistiska förhållanden råder existerar inga övergripande normer utöver de lokala, tillfälliga omständigheterna.
Något sådant är, vad gäller mänskliga kulturer, ett historiskt sett onormalt tillstånd. Själva poängen med en mänsklig kultur är ju att den ska vara normerande. Normerna upprätthålles traditionellt genom direkta personliga relationer. I och med införandet av tekniskt medierad information har emellertid denna omedelbart personanknutna normativitet gradvis luckrats upp. De olika stadierna är välbekanta: skrivkonsten, boktryckarkonsten, radio, tv, internet. Våra samhällen är numera starkt teknikmedierade, vilket innebär att kulturens personmedierade normativa funktion ohjälpligen har försvagats. Det är inte längre uppenbart vem som är kulturbärare, vems normer som gäller, eller hur de (borde) förmedlas. Normativitet uppfattas i teknikmedierade samhällen lätt som något abstrakt.
En annan utveckling som underblåser denna frikoppling från personligt medierad normativitet är den från 1700-talet och framåt alltmer tilltagande individualismen och konsumismen i samhället, först i Västeuropa och sedan spritt till resten av världen (för en utmärkt objektiv historik, se Peter Stearns Consumerism in World History).
Vad har nu detta med Web 2.0 och The Long Tail at göra? I vårt aktuella fall utgörs de entiteter som är nödvändiga för en darwinistisk process av digitala filer (stabila, med stor
med kopieringsnoggrannhet, lätta att mångfaldiga) av varierande art.
Dessa konkurrerar med varandra innehållsmässigt, om mänskliga uttolkares uppmärksamhet, men inte som sådana, eftersom ett närmast oändligt antal dylika filer kan lagras på ett fysiskt mycket begränsat utrymme (eller kanske inte, enligt denna artikel...).
Min hypotes är att i ett samhälle präglat av individualism och konsumism, så kommer konkurrensen om tolkares ("innehållskonsumenters") uppmärksamhet automatiskt att begränsas av två faktorer: vad som närmast instinktivt uppfattas som intresseväckande, samt vad andra i bekantskapskretsen uppmärksammar. Eftersom även de senare i grund och botten bara har sitt eget omdöme (eller brist på sådant) att falla tillbaka på, så blir resultatet att majoriteten av den i princip oändliga kulturella mångfalden reduceras till ett begränsat antal minsta gemensamma nämnare. (Läsaren uppmanas att själv fundera ut vilka det blir.) I internetsammanhang visar sig detta som The Long Tail.
Utifrån min hypotes kan Long Tail-fenomenet tolkas så här: Vad som uppfattas som livets mening bestäms av bästsäljarna, vilka har blivit och blir bästsäljare just p g a de innehållsmässigt appellerar till de minsta gemensamma nämnarna. Detta kommer att variera med omständigheterna och "anpassning" eller "kulturell fitness" kommer att bestå i det som just nu ger ekonomisk vinst. Den långa svansen består kvantitativt sett av ett större antal olika produkter än "huvudet" och "kroppen", men i ett darwinistiskt sammanhang utgör de endast det råmaterial (den variation) på vilket den kulturella selektionen verkar. I Long
Tail-sammanhang anger alltså bästsäljarna livets mening, eftersom de automatiskt blir den dominerande minoriteten av den totala variationen.
Kulturell selektion (med en darwinistiskt sållad "kultur", eller pseudokultur som konsekvens) är alltså något som bara kan uppstå i teknikmedierade samhällen, och den leder till upplösningen av vägledande kulturella normer för vad som kan accepteras och varför. Huruvida detta är något "bra" eller något "dåligt" måste diskuteras på andra grunder. Om min hypotes är riktig, så kvarstår faktum vad man än tycker.
Framöver förväntar jag mig som sagt en ökande roll för darwinistiska processer i våra samhällen, vilket inte på något sätt automatiskt medför något "bra". Vad vi än anser vara bra eller gott måste vi förstå, personligen anamma och försöka övertyga varandra om. Annars blir allt bara som det blir, precis som i naturen. Varken bra eller dåligt. Varken gott eller ont. Utan diskussion.
/Per
Recent Comments