Fejk är gott nog (2)

I en ny New Scientist-artikel diskuteras "robotkänslor", dvs hur man får robotar att vara mänskligt relatera(n)de:

Harnessing technology to manipulate someone or shape their mood is nothing new. Researchers at Stanford University in California have shown that virtual-reality characters are more likeable when they mimic our facial expressions (New Scientist, 11 June 2005, p 25), and that an in-car assistance system can make us drive more carefully if the voice matches our mood. But because robots share our physical space, they can have a greater impact. “If it can actually touch you, it is a lot more meaningful,” says Cynthia Breazeal of the Media Lab, who created RoCo with her colleague Rosalind Picard. “Robots can engage us like never before. They can really push our buttons,” she says. This is becoming increasingly relevant as robots enter our lives, in the form of robotic household cleaners [...].

Denna ambition är utmärkande för en del av robotutvecklingen nu för tiden, när "vänlig socialitet" är ett säljargument (det får ju inte bli skräckinjagande hemma...; jfr också RobotCub). I andra sammanhang är detta irrelevant; det får gärna vara skräckinjagande. Detta är inte några steg på väg mot "Människan 2.0". Det enda som göder den senare mytologin är vår mänskliga förmåga att låta oss luras av vad vi tror oss se och sedan spinna fascinerande historier kring det. I verkligheten händer något helt annat.

Som jag sagt förut: Fejk är gott nog. Är vi inte ena stackare som inte förmår se det större sammanhanget? Den samhällstendens som hela tiden vill reducera oss till något annat än vad vi verkligen kan (och kanske t o m vill, ibland) vara. Människor värda namnet.

/Per