Konsumentprogrammet Plus i SVT är ganska outhärdligt, men "nyttigt". Igår avhandlades privat pensionssparande. Det mest anmärkningsvärda var de olika sparinstitutens prognos för hur mycket pengar en nu 30-årig person med lön på 22.000 i månaden skulle få i pension. Se bilden.
Kanske kan man se det som nån sorts allmän framtidssyn -- att SPP är mycket mer optimistiska till framtiden än vad Swedbank är. Men för att förstå vad det kommer att betyda för ens egen ekonomi den dag man går i pension måste man ju "normalisera" för den optimismen, hur nu det skulle gå till. Ett sätt är förstås att fråga de olika instituten hur mycket de tror att en liter mjölk eller en Big Mac kommer att kosta om 35 år, och se om de skiljer sig lika mycket för dessa index-värden.
/Simon
Jag tycker det är en rätt dyster framtidsprognos att tro att människor kommer att vilja gå i pension om 35 år.
Men jag är kanske något mer optimistisk än SPP. ;)
Posted by: Erik Starck | 27 mars 2007 at 13:30
Fantastisk kommentar Erik... Men jag som bara har 25 år kvar till dagens pensionsålder -- kan inte jag få föreställa mig en behaglig ålderdom (som inte inträffar om 120 år eller så)?
Posted by: Simon | 27 mars 2007 at 13:38
Jodå, men man kan ställa sig frågan: vad är "pension"?
- Den tredje fasen av livet, efter utbildning och yrkesliv.
- En statlig inkomstgaranti.
- En belöning från samhället efter ett långt arbetsliv.
- Ditt sparkapital att leva på när du inte har någon annan inkomst, omringat av diverse regler för att göra det mer gynnsamt att sluta jobba.
- Ett sinnestillstånd man befinner sig i då man trots sin lutheranska uppväxt kan tillåta sig själv att njuta av livet utan att känna pressen på sig att göra karriär eller ha en inkomst från ett arbete.
Alla de här är ju korrekta till viss grad, men om man köper den sista punkten så innebär det att ens pension inte ligger i ett orange kuvert utan den sitter i huvudet.
Det är en mental inställning - en livssyn, inte ett kontosammandrag.
Då inser man att även karriären är ett sinnestillstånd. Något vi själva väljer att göra. Vi väljer det därför att hela samhället är konstruerat efter just detta val. Det finns en puls vi förväntas följa: utbildning, yrkesliv, pension. Ka-dunk, ka-dunk, ka-dunk.
Vad jag tror kan komma att hända (det händer redan) är att denna puls ifrågasätts allt mer. Ju rikare och friskare vi blir och ju längre vi lever desto mindre passar vi in i samhällspulsen.
Här kanske jag är _för_ optimistisk, men jag tror och hoppas att det växer fram en ny insikt tillsammans med denna utveckling. Insikten är egentligen väldigt enkel och den lyder:
Du bestämmer över ditt liv.
Du bestämmer, inte pensionssystemet.
Du bestämmer, inte din arbetsgivare.
Du bestämmer, inte försäkringskassan.
Vi sitter fast i byggstenarna från industrisamhället. De där som skulle ge oss en trygg och säker uppväxt och ålderdom. Guldklocka och pension, tack för den här tiden.
Självklart måste man skaffa sig en försörjning och en inkomst. Men även här har vi ett val. En inkomst behöver inte betyda ett tvång. Faktum är att det inte borde göra det. Steve Jobs säger det bäst:
http://blobserve.wordpress.com/2006/11/23/stay-hungry-stay-foolish/
Min högsta önskan inför min 65-årsdag, förrutom såklart att jag lever och är frisk, är inte att jag ska ha 23545 kr i månaden istället för 13250. Det är att jag fortfarande ska vara hungrig och foolish. Att jag fortfarande ska vara nyfiken på världen.
Äh, förresten. Det där gäller inte bara min 65-årsdag.
Det gäller varje dag för resten av mitt liv.
Posted by: Erik Starck | 27 mars 2007 at 15:42
Måste kommentera detta, då jag för en gångs skull HELT och hållet håller med dig, Erik! Jag har aldrig i hela mitt liv tänkt på "pension" i någon form ö h t -- och jag är närmare "pensionsåldern" (urk för detta ord) än t o m (!) Simon.
Hungrig och foolish. Absolut.
Posted by: Per | 27 mars 2007 at 19:16