Tillåt mig att göra en spekulativ koppling mellan tre till synes orelaterade texter som nyligen förekommit i ett par olika publikationer.
För några dagar sedan rapporterade TT om en undersökning av lundaetnologen Mia-Maria Lundén. Hon har djupintervjuat "utbrända" personer (diagnos: utmattningsdepression): "Under det första året är deras liv ofta kaotiskt. Men sedan går det in i en annan fas där de börjar ifrågasätta sitt gamla liv. Många blir kreativa och börjar syssla med skapande verksamhet." Detta låter ju, mänskligt sett, som en positiv utveckling. Men: "En ekonomichef sade till mig att han inte visste hur han skulle få samman siffror och konst i sitt nya liv. Hans konstnärskap har fört honom längre bort från arbetslivet." Och vad blir då slutsatsen? Jo: "samhället måste satsa på tidig rehabilitering och göra sjukskrivningstiden så kort som möjligt." Det är svårt att inte se den underförstådda meningen: ...så att de inte upptäcker andra, djupare sidor av sig själva och livet och inser det i grund och botten meningslösa i "siffror". Den anonyme TT-skribentens avslutande mening är kärnfull i sammanhanget: "Lundéns forskning finansieras av Försäkringskassan."
Vidare kan man i dagens Sydsvenskan läsa, att det råder stor och ökande brist på civilingenjörer: "Redan om fyra år kommer civilingenjörsbristen vara så stor att den hotar näringslivets tillväxt i Skåne och resten av landet." Det grundläggande problemet är att "intresset bland gymnasiestudenterna att utbilda sig till civilingenjör är svalt". Detta är säkert en del av samma globala fenomen, som gör att "alltför få" vill bli naturvetare eller tekniker av något slag. Vetenskap och teknik anses för svårt och för auktoritärt och utvecklar dem inte personligen, säger de ("alltför") många ungdomar som inte vill bli naturvetare eller tekniker.
I senaste numret av Lunds universitets internpublikation LUM (pdf, hela tidningen) skriver dekanus för området humaniora/teologi, Jan Svensson, att "HT måste kunna visa sina ämnens betydelse". Och hur ska man göra det, enligt Svensson? Några axplock: "tydlig arbetslivsanknytning", "relevans för ett framtida yrkesliv", "adekvat utvärderingssystem". Nyckelstycket lyder:
Varken statsmakterna, de externa forskningsfinansiärerna -- eller för den delen universitetets ledning -- kommer att vilja betala för skapandet och upprätthållandet av humanistisk lärdom eller humanistiska färdigheter utan att relevansen i varje enskilt fall redovisas. [min kursivering]
Nej statsmakter, finansiärer och t o m universitetet självt vill väl hellre utbilda civilingenjörer, ekonomer och tillämpade naturvetare, vilkas "relevans" inte behöver motiveras, eftersom de behövs för "tillväxten". Men de potentiella studenterna själva vill alltså inte läsa dessa utbildningar heller, i någon större utsträckning. Stilla undran: om humaniora har vikande "söktryck" och ingenjörs- och naturvetarutbildningar också har ett vikande sådant, varför ska då de förras "relevans" motiveras i relation till det arbetsliv som redan domineras av de senare ämnena, vilka dock ungdomarna alltså inte heller vill läsa.
Jag ser detta som symtom, tecken i tiden, på att vi mänskligt sett, på ett djupare plan, totalt har tappat orienteringen. Ingen vet egentligen längre varför vi gör det vi gör. "Tillväxten" är sin egen (icke-)motivering, vilken inte ger något tillfredsställande svar på frågan Varför?. Denna insikt är emellertid lite riskabel och uppträder ofta bara om man under en tid är eller blir skild från det vardagliga ekorrhjulet. Att dekanus för humaniora vid Sveriges största universitet inte förstår detta (eller åtminstone inte vågar säga det offentligt) är naturligtvis också ett symtom. Och ett allvarligt sådant.
/Per
Comments