Infontology

Civilisationsbilder

Vad är det allt vårt civiliserade slit egentligen åstadkommer? Chris Jordan illustrerar det på sitt fascinerande och oroande sätt.

/Per

Behov: Att få veta eller att få vara i fred

Integritetsdiskussionen apropå allsköns övervakningsmöjligheter lider ofta av en dikotomisering: en viss teknologi är antingen god eller ond, eller en viss teknikanvändning är antingen god eller ond. Detta leder lätt till en förfalskning eller en reducering av de verkliga förhållandena, vilka skiftar beroende på vems (inte vilket) perspektiv man anammar. Igår rapporterade Telematics Update om en amerikansk undersökning av hur många som skulle vara intresserade av en tjänst som går ut på att få veta var en viss mobilanvändare befinner sig:

About 25% of mobile phone owners would like the ability to find out the availability of their contacts (available, busy on a call, unavailable), with 27% rating this a very appealing option.
18% would like the ability to determine the current location of people on their contact list, and 14% would like to be able to find out where their contacts had been recently.

Men:

... when asked how they feel about other people having this information about them, the majority of those surveyed say such services are an invasion of privacy.
Just over half (58%) would want their spouse or significant other to know where they are and whether they are available, while fewer would want children (46%) or other family members (43%) to have this information. Only a handful of those surveyed would want their co-workers (6%) or employers (5%) to know where they are.

Såsom påpekas i artikeln är nog lösningen på just detta dilemma att användaren själv ska kunna bestämma om han eller hon vill kunna lokaliseras av andra eller inte. Egentligen borde samma typ av lösning tillämpas på andra övervakningsmöjligheter också, där myndigheter, polis, underrättelsetjänst, försäkringsbolag m fl är intressenter -- men varför känns en sådan tanke utopisk? Antagligen därför att de flesta möjligheterna, i synnerhet vad gäller elektroniska spår, är okända eller alltför "esoteriska" för de flesta och f ö så inbäddade i samhällets olika lager of informationsinfrastruktur, att det är närmast ogörligt att göra några väsentliga ingrepp eller justeringar. Detta gör det naturligtvis också lätt att bygga på de möjligheter som redan är implementerade.

En sak att betänka är alltså att vi har att göra med två socialt och samhälleligt olika typer av övervakning: den institutionella och den "privata" -- dvs allas våra ökande möjligheter att övervaka varandra.

/Per

Vem stämmer man när man blir sur på Wikipedia?

Det blir intressant när en person stämmer den som har redigerat en Wikipedia-artikel. I ett aktuellt fall är det en golfare som blivit sur på falska anklagelser i artikeln, och stämmer en utbildningskonsultfirma, eftersom IP-numret till den som ändrat på Wikipedia kommer därifrån. Wikipedia säger sig inte ha hört något om detta, utan stämningen verkar ha gått direkt mot utbildningskonsulten som (inte oväntat) verkar ovetande om vem som har använt företagets nätverk.

För ett tag sen var det ett inlägg om ett företag som avsiktligt öppnade sitt WLAN-nätverk så att folk utanför företaget kunde surfa på deras nätverk, just för att undgå sådana anklagelser. (Hittar inte referensen nu tyvärr.) Alltså om någon anklagade dem för att det hade hänt oegentligheter från en av deras IP-adresser så skulle de bara kunna säga att det kunde vara vem som helst som hade suttit utanför på gräsmattan och surfat. Jag antar att det är sådana resonemang som ligger bakom de återkommande förslagen (i USA) på att öppna trådlösa nätverk ska förbjudas.

Tips från Beta Alfa. /Simon

Nano-begreppet som förstärkare

Apropå mitt senaste inlägg om vad som är "bra" och "dåligt" kan man fundera på hur man skapar positiva associationer till sitt varumärke. Redan 2003 skrev Techdirt om hur begreppet "nano" överanvändes, och (det oundvikliga?) bakslaget kom förra året, då de upplevda hälsoriskerna med nano-teknologin gjorde att associationerna till "nano" blev negativa snarare än positiva. Extra lustigt eftersom verklig nano-teknologi inte hittills varit inblandad i verkliga produkter.

Nu när det alltid positiva associationspaketet "iPod" har inkorporerat begreppet "nano" kan det dyka upp igen i sin egen rätt. NyTeknik skriver att "Bluetooth och 'nano' i Samsungs nya mp3" men menar förstås inte nano-teknik utan att den har "lånat" drag från iPod nano...

/Simon

Skivförsäljning god och bilförsäljning ond?

Anders Mildner har en liten kolumn i måndagens Smålandsposten som är väl värd att lyfta fram. Han skriver om Tom Waits kamp mot bilföretagen som kopierar hans röst för att göra musik som ska marknadsföra bilarna. Tom Waits har ju lånat influenser från mängder av artister, men vill alltså inte låna ut sin egen röst till bilföretagen. Mildner fortsätter:

Nu hävdar många att det är skillnad på att sno saker för att sälja skivor och att sno saker för att sälja bilar. Men det beror i så fall bara på att vi tycker att den ena försäljningen (skivorna) är "god" och den andra (bilarna) är "ond", alternativt att det ena verket är meningsfullt medan det andra inte är det.

Tolkar vi det bokstavligt, som att det handlar om "godhet" och "ondska" blir det ett horribelt resonemang. Men tolkar vi det i termer av "kvalitet" pekar det på en av de grundläggande icke uttalbara sakerna i vår kultur, vad som är "gott" och vad som "inte är gott" (och hur vi vet det).

I många resonemang om "kultur" finns det helt enkelt ingen plats för en bilhandlare. Men i Hammenhög som överlever bland annat på grund av sin Peugeot-handlare, där är det bilhandlaren som ser till att det kan finnas nån "kultur" över huvud taget.

Att prata om kvalitet i de här termerna är svårt. Läs Pirsigs Zen och konsten att sköta en motorcykel (som jag nu noterar inte finns att få tag på på svenska på AdLibris eller Bokus. Och inte heller på Antikvariat.net! ).

Hur bildas de här fälten av kvalitet? Och hur är de olika för olika människor? För de flesta människor är Jaguar "positivt" och Trabant "negativt". Det är ganska etablerade kvalitetsfält. Men hur förhåller det sig med nyare fenomen, som Second Life. Tolkar man det som positivt eller negativt i en underbestämd kontext?

Låt mig avsluta med en historia ur verkliga livet, för att illustrera detta. För ett par år sen stod jag på Södra Esplanaden för att sälja egenproducerad keramik. En äldre dam kom fram och började prata:

-- Är det ditt yrke att arbeta med keramik?
-- Nej, jag är datakonsult!
-- Ja, någon måste ju vara det.

/Simon

Användaren är (inte) kung (2)

Apropå den intressanta diskussion som blev följden av krönikan Användaren år (inte) kung, har denna artikel av Henry Jenkins visst intresse. Citat:

This work [ex. The Wealth of Networks, The Long Tail, The Future of Work, Convergence Culture] embodies an ecological perspective on media, one that refuses to concentrate on only one medium at a time but insists that we take it all in at once and try to understand how different layers of media production affect one another.

Och vidare:

Many of these books share the insight that a networked culture is enabling a new form of bottom-up power, as diverse groups of dispersed people pool their expertise and confront problems that are much more complex than they could handle individually. They are able to do so because of the ways that new media platforms support the emergence of temporary social networks that exist only as long as they are needed to face specific challenges or respond to the immediate needs of their members.

"Bottom up"-kausalitet är grundbulten i neodarwinsitisk evolutionsteori. I förening med kopierings- och spridningsmekanismer är det ett annat namn för effekterna av naturligt urval (natural selection). Det är alltså vad som förklarar varför det finns olika arter och varför naturen ser ut och fungerar som den gör. Om man i samband med samhällsfenomen hävdar att "bottom up"-fenomen à la YouTube är "framtiden", så säger man alltså -- om analogin håller -- att (medie)samhället framöver kommer att formas efter darwinistiska kriterier. Detta betyder att man kan förvänta sig en självgående utveckling mot ett begränsat antal hårt självsovrade innehållskategorier, vilka kommer att utgöra en kulturell motsvarighet till Evolutionary Stable Strategies (ESS). Orsaksmässigt kommer alltså mångfalden att utgöra råmaterial för vad som i slutändan ändå blir starkt dominerande trender, där olika etablerade ekonomiska o a maktintressen kommer att äta det mesta av kakan. "The Long Tail" innebär m a o att de flesta alltid kommer att konsumera kroppen, inte svansen.

/Per

"Öppen för prototyper"

Bisarr tysk cigarett-reklam från 1991, plåtad i Berlin.

/Simon

Användaren är (inte) kung

Bloggar, poddradio, YouTube, Twitter etc innebär att miljoner internetanvändare genererar eget innehåll till webben, mer och mer och mer, utan annan sållning än det egna omdömet, vars brister kommer alla till del. Detta har fått Time att att utnämna dig till "årets person". Och användargenererat innehåll på nätet haussas upp av många andra också, som vi har märkt. Återigen har man fått en känsla av att "detta är Framtiden". Men i en intressant artikel på CNNMoney ifrågasätts just det: "In fact, "You" could wind up being a fad." Nyckelpoängen tycks vara denna:

"At what point do we have social saturation when every person and every marketer tries to film every idea they've ever had? The best content will always rise to the top but there will be a ton that probably won't get covered and people may stop posting when it becomes evident that nobody is interested," [Stephen DiMarco, chief marketing officer at Compete, Inc.] said.
So what "You" need to do is actually generate profits and revenues in order to have a real say. And it's unclear just how effective "You" will be.

Alltså: Det bästa kommer alltid att vara bäst och kommer även framgent att tas till vara (tjänas på) av etablerade kanaler av olika slag. Vilket förstås inte betyder att "alla människor" kommer att sluta att ladda upp vad som helst på nätet. Det gäller med andra ord, som alltid, att odla sin urskillningsförmåga och att lära sig att känna igen omdömesgilla "providers" -- oavsett vilket mer eller mindre seriöst fält man är verksam inom. I princip en darwinistisk värld: det finns extremt mycket att välja mellan, men urvalskriterierna ändras inte bara för det.

/Per

de Botton om ornamentik.

Axess har i senaste numret en riktigt intressant artikel av Alain de Botton om "Ornamentiken som kompass i samtiden". Jag har retat mig som sjutton på att jag lever i en tid där nybyggda hus ser ut som om man tar en arkitektritning och skriver ut huset direkt från ritningen. Jag har alltid sett ritningen som en vägledning för själva de arkitektoniska frågeställningarna, och inte som att man kan ta ritningen och placera ut den i landskapet och så blir det huset...

De aspekter av ornament som de Botton tar upp är på vilket sätt ornamentiken kommunicerar information om samtidens ideal och visioner. Modernismens artitekter var rasande över det svulstiga 1800-talets utsmyckningar:

När det klassiska samförståndet bröt samman och kampen mellan olika stilar inleddes, uppstod ett skriande behov av tydliga regler, med vilkas hjälp man kunde få bukt med tidens smaklösa utsvävningar. ”Vi har inte längre råd att resa historiska minnesmärken”, utbrast en rasande Le Corbusier i Vers une architecture.

Och framför allt så hyllades funktionen, på ett sätt som inte ifrågasatts så mycket. de Botton vill punktera det vanliga resonemanget att den funktionella arkitekturen bara blev en arkitektur utan ornament. Snarare blir de strikta linjerna ornament som säger något de också.

Modernisterna hävdade att arkitekterna för att kunna lägga stilarnas kamp bakom sig måste komma underfund med vad arkitektur egentligen var till sitt innersta väsen. Byggnadskonstens uppgift uppfattades som liktydig med grundläggande konstruktionslära. [...]

Ändå har denna prydliga åtskillnad mellan det omstridda utseendet och det mindre komplicerade utförandet alltid vilat på en illusorisk distinktion. Även om vi i förstone kanske förknippar ordet funktion med ändamålsenlig tillgång till fysiskt skydd (och badrum) är det när allt kommer omkring föga troligt att vi skulle visa aktning för en byggnad som inte gör något annat än håller oss torra och varma. [...]

I själva verket var den modernistiska rörelsens arkitekter lika mycket dekoratörer som deras föregångare. Även de ville att deras hus skulle tala, bara inte om 1800-talet. Eller om privilegier och adelsliv. Eller om medeltiden eller antikens Rom. De ville att deras hus skulle tala om framtiden, med dess löfte om fart och teknik, demokrati och vetenskap. De ville att deras fåtöljer skulle leda tanken till racerbilar och flygplan, att deras lampor skulle erinra om industrins stora betydelse, att deras kaffekannor skulle frambesvärja höghastighetstågens dynamiska kraft.

Så det verkar ha funnits en stor spänning mellan det som diskuterades (alltså att den rena funktionen ska råda) och det som förverkligades i arkitekturen (framtidsideal). de Botton skriver om hur "relativismens dammluckor" öppnas på nytt med det här synsättet. Om även funktionalismen använder ornament -- vilka ornament ska vi då använda?

Här kommer något som jag tycker är svagheten i resonemanget. Han skriver så här:

Vi bör emellertid inte misströsta om möjligheterna att komma fram till vissa riktlinjer vad gäller lämplig dekoration, även om vi har tappat tilltron till de i hög grad bedrägliga tekniska argument som fördes fram av modernisterna. Det som bör vägleda ett dekorativt projekt är en önskan om att lyfta fram vissa värden. Alla byggnader ger ett intryck av att främja vissa psykologiska och moraliska förhållningssätt. [...] Debatten om utsmyckning hjälper oss att sätta frågan om vilka värderingar vi vill leva efter -- snarare än frågan om hur vi vill att saker och ting ska se ut -- i centrum för våra grubblerier kring arkitektur.

Med detta vill han göra om ett estetiskt argument till ett etiskt. För att bara summera mina invändningar tror jag att detta går att göra när man tittar bakåt på vad som hänt i historien. Den dag man som arkitekt sätter sig ner och analyserar sin samtid har man inte begreppen att föra ett sånt resonemang. Hur kan vi idag veta vad som är karakteristiskt för vår tid i framtidens ögon?

/Simon

6.000 ögon är bättre än två.

När Microsoft-forskaren Jim Gray (som vi skrev om här) försvann i sin segelbåt för nån vecka sen skaffade man in en massa satellitbilder, lagrade dem på Amazons S3, och la ut dem på Amazons Mechanical Turk, så att alla som ville kunde hjälpa till att titta igenom dem. Superintressant som modell för att utnyttja nätverkets potential! Se även artikel i New York Times.

Tack Tommy för mailet. /Simon