Integritetsdiskussionen apropå allsköns övervakningsmöjligheter lider ofta av en dikotomisering: en viss teknologi är antingen god eller ond, eller en viss teknikanvändning är antingen god eller ond. Detta leder lätt till en förfalskning eller en reducering av de verkliga förhållandena, vilka skiftar beroende på vems (inte vilket) perspektiv man anammar. Igår rapporterade Telematics Update om en amerikansk undersökning av hur många som skulle vara intresserade av en tjänst som går ut på att få veta var en viss mobilanvändare befinner sig:
About 25% of mobile phone owners would like the ability to find out the availability of their contacts (available, busy on a call, unavailable), with 27% rating this a very appealing option.
18% would like the ability to determine the current location of people on their contact list, and 14% would like to be able to find out where their contacts had been recently.
Men:
... when asked how they feel about other people having this information about them, the majority of those surveyed say such services are an invasion of privacy.
Just over half (58%) would want their spouse or significant other to know where they are and whether they are available, while fewer would want children (46%) or other family members (43%) to have this information. Only a handful of those surveyed would want their co-workers (6%) or employers (5%) to know where they are.
Såsom påpekas i artikeln är nog lösningen på just detta dilemma att användaren själv ska kunna bestämma om han eller hon vill kunna lokaliseras av andra eller inte. Egentligen borde samma typ av lösning tillämpas på andra övervakningsmöjligheter också, där myndigheter, polis, underrättelsetjänst, försäkringsbolag m fl är intressenter -- men varför känns en sådan tanke utopisk? Antagligen därför att de flesta möjligheterna, i synnerhet vad gäller elektroniska spår, är okända eller alltför "esoteriska" för de flesta och f ö så inbäddade i samhällets olika lager of informationsinfrastruktur, att det är närmast ogörligt att göra några väsentliga ingrepp eller justeringar. Detta gör det naturligtvis också lätt att bygga på de möjligheter som redan är implementerade.
En sak att betänka är alltså att vi har att göra med två socialt och samhälleligt olika typer av övervakning: den institutionella och den "privata" -- dvs allas våra ökande möjligheter att övervaka varandra.
/Per
"Såsom påpekas i artikeln är nog lösningen på just detta dilemma att användaren själv ska kunna bestämma om han eller hon vill kunna lokaliseras av andra eller inte."
Är det verkligen en lösning? Implicit i att inte ha funktionen påkopplad ligger att man har något att dölja. Användaren kommer att vara utsatt för tryck från sin omgivning (partner, arbetsgivare) att ha den påkopplad, och har man det inte så måste man förklara sig.
Och, som det brukar heta, den som inte har något att dölja har inget att frukta från den här tekniken - att man inte har lust att vara övervakad är ett diffust och svagt argument.
Detta sagt, skulle jag ändå gärna ha funktionen på min tonårings mobil.
Posted by: Tommy | 28 februari 2007 at 09:52
Man måste kunna stå för att man vill "dölja" var man är.
Man kan också undra över hur mina föräldrar på 70-talet stod ut med att bokstavligen aldrig veta var jag var så fort jag lämnade vårt hus.
Alltså: Andras "behov" att alltid få veta var vi är är illegitimt.
Posted by: Per | 28 februari 2007 at 10:55