Men var ska jag börja min förklaring?

Ett kul experiment hade varit att ge det här stycket från BoingBoing till folk och be dem förklara vad det handlar om:

A bunch of griefers in Second Life staged a members-only metaverse assault on "virtual real estate tycoon" Anshe Chung yesterday, during a staged SL event with CNET reporter Daniel Terdiman. A torrent of pixelated male genitals rained upon the victim, whose offline name is Ailin Graef.

Min doktorsavhandling handlade om vad man kan ta för givet när man pratar med folk, och vad som händer om man tar för givet fel saker och konversationen bryter samman. En av klyftorna i dagens samhälle rör just detta -- att kunna säga någonting relativt kompakt, men ändå så att åhörarna hänger med. Förståelsenivåerna mellan olika människor idag är häpnadsväckande stora, även de som använder IT dagligen.

Stycket ovan ger ingen pardon -- den som inte hänger med från början kommer inte att förstå något i slutet heller. Åhöraren förväntas redan veta vad både en "griefer" är och en "members-only metaverse assault". Visst -- det pratas förklarande i slutet om "pixelerade manliga genitalia" men jag undrar om det uppfyller kravet på en förklaring -- att fenomenet som förklaras ska vara "mindre förvånande" efter förklaringen än innan...

Låt oss titta på vad jag tror tarvar en förklaring:

Man frestas att tro att en "griefer" är som en gammaldags gråterska, som kommer till begravningar mot betalning eller av egen fri vilja dragen till sorgliga eller obehagliga händelser. Men en griefer verkar vara ett fenomen som bara förekommer i online-världar. Någon som gör det surt för andra, utan speciell anledning -- bara "för att de kan". Wikipedia-definition här.

Second Life (SL) är en online-värld som har fått mycket uppmärksamhet på sistone, bland annat för att den inte är ett "spel" i egentlig mening, bland annat för att en massa företag har bestämt sig för att satsa astronomiska belopp i den världen. Här har jag samlat ett 70-tal länkar om gränslandet mellan verkligt och virtuellt. På senare tid har det blivit mest sånt om Second Life.

Ett "metaversum" är ett metafysiskt universum. Varje större online-miljö med lite ambitioner måste väl räkna sig dit. :-) Wikipedia-definition. En snygg finess med Second Life är att de har en bra koppling mellan det vanliga internet och sin egen värld genom något som kallas en "slurl". Man kan klicka på en slurl i en vanlig webb-läsare och kommer till något som mest liknar Google Maps i webbläsaren. Därifrån kan man direkt bli "teleporterad" till motsvarande plats i Second Life. Det kräver att man har programmet Second Life installerat, och att man har en avatar i den världen. Här är lite mer diskussion, samt exempel.

Ja just det, för att förstå allt det här krävs det förstås att man har förståelse för avatar-begreppet, alltså att man har en avbild av sig själv i online-världen.

Nu över till själva angreppet på Anshe Chung. Hon är alltså en "virtual real estate tycoon", så hon har alltså tjänat en massa pengar på att köpa och sälja fastigheter i SL. Det gäller alltså fastigheter som finns uteslutande i SL (och alltså bara kan befolkas av avatarer). Men eftersom det finns en valuta i SL och den är konvertibel med verkliga pengar så kan man tjäna verkliga pengar på att sälja virtuella saker (till verkliga människor som ska låta sina avatarer använda dem).

Om man tänker sig bara tio år tillbaka i tiden blir det här ett fullkomligt parodiskt resonemang.

Okej -- vad gjorde nu dom här elakingarna med Anshe Chung (som alltså heter Ailin Graef i verkligheten). Jo de lät pixelerade penisar regna över scenen. Titta på filmen här:

Fast jag förstår inte vad de menar med "pixelerade". Det ska egentligen betyda att man ser tydliga "artefakter" av att förstora så mycket att bildens upplösning inte räcker till. Wikipedia-artikel. Och de rosa tingestar som kommer genom luften ser snarare ut att vara genererade av nån sorts vektor-algoritm, alltså att man bygger upp objekten med bågar, så att man alltid kan visa dem i samma upplösning som den skärm som man visar dem på. Då får man aldrig pixelering. I och för sig -- 1.30 in i filmen när Strauss-musiken börjar så kommer det något som skulle kunna vara pixelerat, med porträttet av Graef i bygghjälm, hållande en stor manslem i famnen. Men det är oklart hur upplösningen på den bilden är.

Ja, alltså experimentet jag pratade om i början skulle alltså gå ut på att ge det korta stycket från BoingBoing till folk och se hur mycket av den här bakomliggande modellen de kunde återskapa.

/Simon

Comments

[Erik]

Läste du Joel Spolskys inlägg där han lade ut texten om ett inlägg av Steve Gillmor, i samma stil som en Talmud-text?

http://www.joelonsoftware.com/items/2006/12/23.html

[Simon]

Vilken tajming med Joel Spolsky! Tack för länken! Och jag inser att jag missade hela Tosefot, fast jag är inte lika skriftlärd som Spolsky förstås.

Det här känns som ännu ett tecken på att bloggare verkligen skriver "för sig själva" (som Kal poängterade hos dig nån gång). Det intressanta är ju att detta idiosynkratiska prat ändå blir så intressant för en del människor. Och en del har hamnat så långt från den allmänna diskussionen att de kan få "uttolkare" på det här sättet... Spännande.