Tänkarna i det antika Grekland var som regel skeptiska till ingenjörskonstens intellektuella värde. Detta var inte bara snobbism eller en sorts sociologisk följd av att de levde i slavsamhällen. Det gick djupare än så. Ta t ex den etymologiska innebörden i det grekiska ordet mechane (motsvaras av latinets machina) och relatera den till aristotelisk naturfilosofi. Grundbetydelsen hos mechane är "konstgrepp, trick", såsom när en människa, eller maskin, tillämpar exempelvis hävstångseffekten. Aristoteliker och andra filosofskolor i den grekiska världen sökte som regel det naturenliga. Något "mekaniskt" var exakt inte naturenligt. Ett tungt föremåls "natur" består i att ligga där det ligger. Om man tar en hävstång och med dess hjälp får föremålet att flyttas, så har man medelst ett konstgrep, ett trick, fått det att tillfälligt uppföra sig bokstavligen o-naturligt, i något mänskligt uttänkt syfte.
Man kan här också associera till trolleri, cirkuskonster och teatertrick. En betydelse hos ordet mechane var relaterat till detta. En maskin, som gjorde det möjligt att på teatern få gudar att "sväva" fram över scenen kallades just mechane -- därav också det latinska uttrycket deus ex machina.
Filosofins -- den högsta kunskapens -- uppgift, däremot, var inte att luras och förtrolla för stunden, utan att leda sanningssökaren till en rätt uppfattning om och av verkligheten, i det yttersta syftet att leva rätt, det vill säga att bli fullt mänsklig och inte irra omkring bland diverse illusioner, som en annan tok. Och då var det ju uppenbart, att mekaniken i sig inte rymde något av väsentlig betydelse. Det enda den åskådliggjorde var människans principiella upphöjdhet över den fysiska skapelsen. Men om människan som sådan sa den ingenting.
Vilken egendomlig ödets ironi, då, att denna uppfattning vid den moderna tidens början fullkomligt inverterades och det som dessförinnan var en fråga om simpla trick, blev fundamentet för själva verklighetsförståelsen: den klassiska mekaniken. Och människan själv blev också mycket riktigt till sist en sorts biprodukt av en i grund och botten mekanisk process, numera utsträckt över årmiljarder.
Att en varelse med denna självförståelse blir fundamentalt imponerad av teknikens under är kanske inte så konstigt, egentligen. Sålunda kan vi till juletidens förbluffande nyheter (eller börjar vi bli blasé?) foga exempelvis en 17,2 teraflop-superdator, en tankestyrd robot och klonade nanotuber.
Men för den någorlunda självkritiske är det tydligt, att det är något som inte stämmer alls här. På vilket sätt gynnar dessa trick strävan efter att bli fullt mänsklig, enligt de antika vises prioriteringar i livet? En sådan prioritering är månne nästan lika utdöd som de gamla grekerna själva. Nu är det i stället mekanikernas och deras finansiärers ambitioner som utgör den "självklara", icke-diskuterade normen.
Utmärkt julläsning apropå detta är filosofen Peter Vardys lilla bok Being Human: Fulfilling Genetic and Spiritual Potential. Jag är normalt, trots min övertygelse om människans transcendenta natur, allergisk mot små böcker med ordet "spiritual" i titeln. Men denna är faktiskt av centralt infontologiskt intresse. Vardys inledande diagnos lyder sålunda:
Increasingly, human beings are like headless chickens running around the farmyard with great rapidity, not knowing where they are or where they are going and yet still convinced that all is well despite being possessed of a suppressed feeling that the situation is much more serious than it appears to be. [Being Human, s 9]
Men det finns faktiskt en positiv möjlighet, vilken Vardy också utreder, att återvinna de tappade huvudena. Själv tänker jag ägna de lugnare delarna av kommande helger till att medvetet odla denna möjlighet.
Och därmed tillönskas alla Infontologyläsare en riktigt God Jul!
/Per
Jag tycker att du är inne på en av vårt tids intressantaste, filosofiska problem. För mig är den mekanistiska världsbilden deprimerande (kanske för att jag är biolog och använder den som verktyg), av de anledningar du tar upp. Bland flertalet occidentala intellektuella idag så regerar mekaniken, vilket gör det lätt att avfärda religion och tro som ett opium för folket. Men det beror på dåliga perspektiv på vetenskap och reduktionism, anser jag.
Under 1800-talet härskade den klassiska fysiken, vars idetradition togs upp av biologin på 1900-talet, då denna vetenskap verkligen tog fart. Samtidigt gick fysikerna vidare till nya dimensioner, och lärde sig att universum inte underkastar sig Newtons lagar (kvantfysik, astrofysik..). Fysikerna blev mer ödmjuka, och såg reduktionismens (mekanismens) begränsningar. Så den paradoxala situationen uppstår, där fysiker, som studerade "döda" ting, inte tror sig kunna förklara dessa med enbart mekanik, medan biologer som studerar levande ting sväljer mekanismen med hull och hår. Det är väldigt slående när man diskuterar med fysiker kontra biologer.
Samtidigt har en ny vetenskap, "complexity science", tagit fart, där man studerar hur icke-linjära fenomen uppstår ur lokala mikro-interaktioner. Jag är mycket intresserad av den disciplinen, för den utmanar reduktionismen, och ställer mekanismens begränsningar att förklara naturen på prov.
För mig är det tydligt att vetenskap för alltid är begränsad till en projektion av verkligheten. Och den är helt värdelös för värdeproblem. Därför måste man vara ödmjuk inför tro och religion (men skeptisk mot dess företrädare). Det är alltid upplyftande att höra Freeman Dyson (en framstående fysiker och populärvetenskapsman) i åtskilliga intervjuer på nätet om detta. I svängen vill jag också rekommendera Stuart Kauffmans "At home in the universe", som söker en icke-reduktionistisk syn på biologin.
Men det är kul med (mekanistisk) vetenskap, det ger större perspektiv, och den löser våra vardagliga problem. Även om den ställer till med nya.
God Jul.
Posted by: fredrik | 22 december 2006 at 11:22
Intressant kommentar. Jag har gjort precis samma erfarenhet som du när det gäller fysiker/biologer, så jag förstår vad du menar.
Posted by: Per | 22 december 2006 at 16:49