Om det är något som vi borde ha ensamrätt till så är det väl våra kroppar, kan man tycka. I förstone känns det konstigt att ens väcka tanken på att detta skulle kunna vara diskutabelt. I USA är det dock redan ett reellt problem, som lär sprida sig:
courts now face multiple controversies concerning the use of bits and pieces of bodies — and their derivatives — that are scattered among pathology laboratories, state hygiene laboratories, museums, archives, sperm banks, fertility clinics, and forensic DNA collections.
Detta rapporteras i New England Journal of Medicine. Juridiskt har det visat sig oklart huruvida människor kan sägas ha äganderätt, i lagens mening, till sina kroppar. T ex: om ett laboratorium tar ett vävnadsprov -- är det laboratoriet eller "donatorn" som har äganderätt till provet? Artikeln pekar på frågan om huruvida äganderättsbegreppet ö h t är adekvat i sammanhanget:
Ultimately, the debate is less about whether the management of human tissue should be governed by property laws or by a more robust regulatory scheme than about the proper balance between respect for persons and the collective interest in promoting research involving human tissue. Respect for persons and their autonomy can be promoted through many legal frameworks. In one framework, autonomy is premised on the notion that one's body is one's property and that uninvited removal or use of tissue is theft or trespass. In the other, autonomy is premised on the liberty interests of the person within the body (such as the freedom from assault), and the uninvited removal or use of tissue is an injury and a deprivation of liberty.
Despite its apparent clarity, the property-based approach creates new dilemmas that we are hardly ready to confront. If I "own" my tissue, do I have all the rights usually associated with property?
Saken drar också med sig den intrikata ontologiska frågan om huruvida jag och min kropp är två saker (inte en), där den ena är den som äger och den andra det som ägs...
/Per
Comments