Först och främst kan det vara värt att påminna om en del av vad vi skrivit tidigare på detta tema:
"Bob Dylan erkänner låtstöld"
Gustav II Adolf 1595-1633
Solidarisk upphovsrätt
För att nu anknyta till gårdagens inlägg, så kan man alltså säga att det är flera olika problem som delvis överlappar varandra och där vissa täcks av lagstiftning och andra inte. Problemen rör inte bara sådant som (ännu) inte täcks av någon lagstiftning, utan också moraliska frågor om hur mycket det är rätt att "sno" från andra. En sak är klar: All mänsklig kultur bygger på att man snor från andra, levande och döda. Om man driver saken till sin spets så skulle man kunna säga att copyrightlagarna inkräktar på detta. Men då är man, historiskt sett, fel ute. Ty vad är (var) dessa lagar egentligen till för?
Siva Vaidhyanathan framhåller i en mycket läsvärd essä, att den ursprungliga tanken bakom copyrightlagarna, eller åtminstone effekten av dem, vill jag tillägga, var att göra det möjligt att föra ut texter på en marknad:
Copyright is the right to say no. Copyright holders get to tell the
rest of us that we can’t build on, revise, copy, or distribute their
work. That’s a fair bargain most of the time. Copyright provides the
incentive to bring work to market. [...]
Yet copyright
has the potential of locking up knowledge, insight, information, and
wisdom from the rest of the world. So it is also fundamentally a conditional
restriction on speech and print. Copyright and the First Amendment are
in constant and necessary tension. The law has for most of American
history limited copyright — allowing it to fill its role as an
incentive-maker for new creators yet curbing its censorious powers. For
most of its 300-year history, the system has served us well, protecting
the integrity of creative work while allowing the next generation of
creators to build on the cultural foundations around them. These rights
have helped fill our libraries with books, our walls with art, and our
lives with song.
Detta är en tänkvärd utgångspunkt och den bidrar också till att förklara varför enskilda författare, låtskrivare m fl (kanske naivt) har försvarat storbolagens antipiratkampanjer på senare år. Men handlar dessa kampanjer verkligen om just det? Knappast, enligt Vaidhyanathan:
But something has gone terribly wrong. In recent years, large
multinational media companies have captured the global copyright system
and twisted it toward their own short-term interests. The people who
are supposed to benefit most from a system that makes ideas available —
readers, students, and citizens — have been excluded. No one in
Congress wants to hear from college students or librarians.
Vad storbolagen vill åt är som bekant piratkopiering och nedladdning av upphovsrättsskyddat material. Men vad är egentligen motivet och konsekvenserna? Motivet kan ifrågasättas, eftersom det inte finns något negativt samband mellan kopiering och försäljning, i så fall snarast ett positivt sådant. Vaidhyanathan påpekar t ex att Star Wars Episode III: Revenge of the Sith, t ex, gick med storvinst trots massiv nedladdning. Och de största bolagens försäljning har på sista tiden ökat från år till år, återigen trots massiv nedladdning. Den konspiratoriskt lagde kan ju spekulera vidare om motiven, men konsekvensen av en aggressivt hårdragen copyrightpolicy är tydlig:
Recent changes to copyright in North America, Europe, and Australia
threaten to chill creativity at the ground level — among noncorporate,
individual, and communal artists. As a result, the risk and price of
reusing elements of copyrighted culture are higher than ever before. If
you wanted to make a scholarly documentary film about the history of
country music, for example, you might end up with one that slights the
contribution of Hank Williams and Elvis Presley because their estates
would deny you permission to use the archival material. Other archives
and estates would charge you prohibitive fees. We are losing much of
the history of the twentieth century because the copyright industries
are more litigious than ever.
Vad som framför allt hotas är kulturens och forskningens själva livsnerv: "fair use". Vad som håller på att hända, i termer av förra inlägget, är att plagiarism och i förlängningen "fair use", håller på att jämställas med brott mot upphovsrätten -- eller rättare sagt: "fair use" håller på att omtolkas som otillåten plagiarism. Konsekvenserna för kreativitet och kulturell förnyelse kan bli förödande. En egendomlighet i sammanhanget är att internet i praktiken inte alls fungerar som böcker eller tidningar, eftersom Google -- för att nämna den främsta bland de största söksajterna -- kopierar allt och lagrar det, utan tillstånd från någon. Men utan denna typ av kopiering skulle internet inte vara mycket att ha. När Google däremot vill kopiera och indexera alla tryckta böcker i sina databaser stöter det på patrull. Vad Google försöker göra då är nämligen, menar Vaidhyanathan, att tillämpa nätets principer på trycksakernas "egen" värld. Och det fungerar inte så bra, eftersom massor av författare "inte frivilligt har digitaliserat sina verk". Jag är inte säker på att jag ser skillnaden gentemot musik och film, dock. Men kanske är det p g a dessa svårigheter som Google har hävdat att deras bokindex inte är till för att läsas av människor!
Den samlade principfrågan blir i vilket fall som helst: Har någon enskild aktör (läs storbolag) rätt att stympa kulturutvecklingen genom att ensidigt och aggressivt försöka skärpa upphovsrätslagstiftningen in absurdum? Nej! Men som synes är det hela mera komplext än man kan tro, ty gränslinjerna mellan upphovsrätt, "fair use", plagiat och "fusk" är inte solklara och varierar med sammanhanget.
/Per
Recent Comments