Det kom ett pressmeddelande till Infontology från tidskriften Bon. Det nya numret skulle handla om det kommande "robotsamhället", helt i linje med vad vi brukar skriva om här, så jag köpte tidningen.
Förväntningarna präglade min upplevelse när jag slog upp tidningen -- jag visste inte hur långt de hade gått i sitt robot-tema. Alla modellerna i annonserna -- varför heter det "modell" förresten? är de inte människor -- såg ut som robotar. Alldeles döda och bleka. Fast robotar brukar ju göra saker -- modellerna i annonserna från Gucci, Armani, Tiger etc verkade inte ens ha stannat upp i en rörelse -- de såg ut som om de aldrig hade rört sig, och aldrig hade haft anledning att göra det heller.
Men så här i efterhand inser jag att de nog inte var med i temat. Temat var i stället en trevlig ledare och några artiklar av skiftande kvalité. Temat kallar de för "teknolution". Inte ett dumt ord, och det finns en del akademiska och andra ansatser som har gått på den formuleringen. (Men jag skulle kanske snarare generalisera det till lite mer allmän artefaktteori och en del memetik.)
Ledarartikeln, med rubriken Kärleken 2.0 avslutas med en motivering av varför de har fokuserat på teknologi:
Därför att inget annat fält just nu känns så fritt, så experimentellt, så eggande, så kreativt eller så hisnande.
Jag kan hålla med om det. Och vidare:
Precis som en låt kan få oss förälskade, en film kan ta oss till månen och ett plagg kan få solen att skina är den teknologiska utvecklingen ett löfte om en annan värld. En annan värld som får oss att drömma. En annan värld, nedstigen på jorden.
Här däremot så är vi långt från varann. Det här är precis en av de tankar som får mig att fortsätta skriva här på Infontology: exakt vad är det som gör att vi behöver en "annan" värld? Inte nog med att jag tycker den här världen är tillräckligt intressant. Dessutom är det den enda vi har (eller kan få...).
Huvudartikeln i teknolution-temat är väldigt bra. Skriven av Anders Rydell och späckad med intryck, främst från Sydkorea, där robotarna redan har gjort sitt intåg. Det är ju synd med tidningsartiklar att de innehåller så lite källor. Men när jag söker på även de mest bisarra påståenden i artikeln så är det (tyvärr) lätt att hitta belägg. Som att Sydkoreas regering har sagt att de önskar att varje hushåll ska ha en personlig robot inom tio år...
Jag som trodde att jag hann hänga med inom det här området blev överraskad över hur design och uttryck har hunnit mogna under bara de senaste få åren. Titta på bilderna här av Repliee Q2. Artikeln är tyvärr på franska men värd en omväg om Folkuniversitetet... Eller PaPeRo här. Och de är ändå båda från 2005. Hur ser årets robotar ut?
Artikeln High-tech haute couture däremot är helt ointressant. Det finns bara ett sätt att hålla intresse och trovärdighet uppe inom det här området, och det är att bara skriva om det som redan existerar, men som känns som om det tillhör framtiden. Den här artikeln gör ingetdera. Rena spekulationer som bara kan intressera den som har skrivit den.
Artikeln Alt Control Delete är tillbaka på det intressanta spåret igen, men lite tafflig på något sätt. Den handlar om något som vi skrev om här för drygt ett och ett halvt år sen, nämligen piller som kan användas för att undvika obehagliga känslor. Artikelförfattaren får det att framstå som några konstiga olagliga piller som han köper på nätet från "ett land jag aldrig hört talas om"... Och i själva verket är propanolol (Inderal) något som studenterna på Musikhögskolan har käkat åtminstone två decennier . Det är superkul med den här skribenten som går på en Norén-pjäs för att utsätta sig för riktiga ångest-känslor, så att han sen kan försöka radera ut minnena med piller! Men det är ju inte så de fungerar. Man kan inte kolla själv i efterhand vad man "kommer ihåg", och dessutom är kognitionen i stort sett orörd. Det som påverkas är det emotionella engagemanget. Kanske ännu värre än att radera minnena, för vad vore vi utan känslor? Ja, robotar kanske.
/Simon
Ja, det är inte helt lätt att testa så pass "luddiga" saker som minnen och känslor.
Minnet är en sak, förvisso kan man inte själv avgöra vad man minns/inte minns, det skulle kräva en "referens"-person (någon som såg samma sak).
Men då han ville ta bort känslor (ångest) så funkar det inte att ha två personer som går på samma pjäs varav den ene knaprar piller, då ingen upplever känslor på samma vis.
Inte heller kan man se om en pjäs som ger en en vis typ av känslor då dessa känslor oftast förändras bara utav att du har sett den förrut. Krasst uttryckt så behövs det någon med dåligt närminne för att testa detta, och hur intressant är resultatet då ;-)
Att utplåna känslor är en tanke som en hel del författare och filmregissörer har lekt med (se Equilibrium, Gattaca, m.fl).
Frågan är vad som skulle driva människan om inte känslor längre fanns. Men om vi vänder på det, är känslor det enda som skiljer en robot från en människa?
Posted by: Henric | 19 september 2006 at 16:36