Infontology

"Aja baja!"

England måste vara ett av de mest kamaeraövervakade länderna i världen. Den värld Paul McAuley skildrar i Whole Wide World verkar knappt överdriven alls. Och nu har fjärrövervakarna börjat tillrättavisa folk också, rapporterar Daily Mail. Nyligen blev t ex en ung man ljudligt tillrättavisad: "Would the young man on the bike please get off and walk as he is riding in a pedestrian area" sa en röst från ingenstans. Operatörer har nämligen i staden Middlesbrough via högtalare fått möjlighet att tillrättavisa "antisociala handlingar" när de inträffar. Mer än en invånare  har fått hjärtat i halsgropen:

There was one incident when two men started fighting outside a nightclub. One of the control room operators warned them over the loudspeakers and they looked up, startled, stopped fighting and scarpered in opposite directions.

Motivationen för det hela känner vi igen: "This isn't about keeping tabs on people, it's about making the streets safer for the law-abiding majority." Men man gör ju gatorna "säkrare" genom att hålla koll på folk... Den formella engelska korrektheten förnekar sig inte heller: "'We always make the requests polite, and if the offender obeys, the operator adds 'thank you'. We think that's a nice finishing touch." Monty Python gör inga sketcher längre, men tänk vad de hade kunnat göra av detta. Tyvärr fastnar skrattet lite väl mycket i halsen.

/Per

Pär Ström på IT-makthavarlistan.

Pär Ström, som vi har haft äran att ha hos oss som gästkrönikör, har kommit med på Ny Tekniks lista över de mäktigaste i IT-Sverige.

48 (ny) Pär Ström, 47. "Storebrorfajtern" Debattör i integritet med stor medial genomslagskraft. Kritiserar allt från smarta biljetter till lagring av information om vårt ringande, mejlande och sms-ande.

Hans nyhetsbrev är oftast bra. Intressant också med någon som fortsätter att envisas med att se IT-revolutionen som både positiv och negativ, och vägrar reduceras till en nej-sägare.

/Simon

Vägrar fildelningsmotståndarna debattera öppet?

Rasmus på Copyriot skriver lite oroande om hur IFPI vägrar debattera med honom i SVT. Det är så mycket som borde debatteras när det gäller digital rättsskipning.

Själv har jag försökt komma i kontakt med IFPI ur ett konsumentperspektiv. Först, i november förra året, skrev jag till Polisen. Jag vill veta hur jag ska kunna vara säker på vilken (exempelvis) musik som är laglig att ladda ner och vilken som inte är det. Polisen svarade efter påminnelse i februari, och hänvisade till IFPI. Jag skrev dit, men de har inte svarat ännu.

Jag tycker fortfarande att det är en viktig fråga att svara på. Det får inte bli så att det ska vara nödvändigt med en ekonomisk transaktion varje gång jag laddar ner en bit "innehåll" som jag är intresserad av.

Bisarrt att justitieminister Bodström förra året gick ut och sa att en rimlig prisnivå skulle vara 10 kronor för en låt. Att en minister skulle kunna uttala sig om det?! Jag skulle gärna se honom göra en fördelning av hur mycket som borde gå till artisten, till skivbolaget, till distributören och så vidare.

Utdrag ur mitt brev:

I den aktuella debatten om nedladdning av upphovsrättsskyddat material finns det en del aspekter som har kommit i skymundan. En av dem är den växande rörelse som gör musik, filmer och annat innehåll tillgängligt gratis på laglig väg. I vissa fall sker detta genom att de betalar licensen för exempelvis den musik de tillhandahåller, som tjänsten http://last.fm eller http://sr.se I andra fall handlar det om äldre material, som detta: http://members.shaw.ca/smythe/archive.htm eller det material som gjorts tillgängligt under en licens från Creative commons: http://creativecommons.org/audio/

Jag är angelägen om att kunna ta del av sådant här material utan att riskera rättsliga påföljder, men hittar ingen vägledning om hur en surfande privatperson ska kunna skilja exempelvis skyddad musik från sådan musik som är laglig att ladda ner.

Vad gäller Creative commons har jag nyligen hört något om att det skulle vara olagligt i Sverige, eftersom den svenska lagstiftningen skyddar vår upphovsrätt vare sig vi vill det eller inte. Den som vet mer hör gärna av sig...

/Simon

Sverigedemokraterna och demokratin

Demokrati kan ses som ett system för informationsbehandling. Detta system ska politiskt och idémässigt hantera den sociala och samhälleliga verkligheten. Dess syfte är att motverka toppstyre och envälde i alla avseenden -- m a o att vaska fram vad som för tillfället, givet människors olika åsikter och viljor, är den mest gångbara kompromissen. Detta sker genom allmän debatt och allmänna val. Således finns det också två principiella hot mot demokratin: att debatten uteblir och/eller att allmänna val försvåras eller förhindras. I unga demokratier är ofta det senare det största problemet. Men i Sverige är utebliven debatt det allvarligaste.

Det som föranleder dessa reflektioner är reaktionen på Sverigedemokraternas valframgångar i många kommuner, särskilt i Skåne. Redan under valvakans senare del, när resultaten klarnade, kunde man höra att den spontana reaktionen i flera kommuner -- förutom chock, särskilt i Landskrona -- var frågan: Hur ska vi kunna hindra SD från att få något inflytande? Svaret ser i flera fall ut att kunna bli samarbete över blockgränserna. SD:s politiska åsikter får, verkar det, absolut inte komma till uttryck i form av röster på kommunfullmäktige. En annan sak som då inte heller kommer till uttryck är SD:s eventuella förmåga att över huvud taget bedrva praktisk politik. De prövas inte.

Utifrån den principiella synpunkt som inledde detta inlägg är dessa reaktioner allvarliga, eftersom de är fundamentalt odemokratiska till sin karaktär. Detta kom till uttryck också under valrörelsen, i och med att de etablerade partierna inte debatterade med SD. Detta uttrycker två saker: vissa saker "får inte" tänkas (konsensuscensur, kan man kalla det) och "vi vågar" inte ge detta offentligt urymme. SD:s idéer framstår då som farliga. Men är de det? Är de verkligen farliga (för demokratin)? Bara om de inte kan bemötas -- och bara om de inte bemöts, som idéer och som politik.

I detta ser jag två saker som bekymrar mig och som gäller också annat vi brukar ta upp här på Infontology: En stark tendens i vårt land att inte låtsas om och inte diskutera offentligt sådant som avviker från dominerande normer. En intellektuell strutsmentalitet.

I stället skulle jag vilja se, vad gäller SD i detta fall, att de får chansen att bli bemötta i diskussion och att de får chansen att lägga motioner och rösta meningsfullt i kommunerna. Om de i stället censureras och isoleras kommer de obehagliga inslagen i deras synsätt bara att förvärras, underblåst av en oförtjänt martyrstämpel.

/Per

Robotar och mode

Det kom ett pressmeddelande till Infontology från tidskriften Bon. Det nya numret skulle handla om det kommande "robotsamhället", helt i linje med vad vi brukar skriva om här, så jag köpte tidningen.

Förväntningarna präglade min upplevelse när jag slog upp tidningen -- jag visste inte hur långt de hade gått i sitt robot-tema. Alla modellerna i annonserna -- varför heter det "modell" förresten? är de inte människor -- såg ut som robotar. Alldeles döda och bleka. Fast robotar brukar ju göra saker -- modellerna i annonserna från Gucci, Armani, Tiger etc verkade inte ens ha stannat upp i en rörelse -- de såg ut som om de aldrig hade rört sig, och aldrig hade haft anledning att göra det heller.

Men så här i efterhand inser jag att de nog inte var med i temat. Temat var i stället en trevlig ledare och några artiklar av skiftande kvalité. Temat kallar de för "teknolution". Inte ett dumt ord, och det finns en del akademiska och andra ansatser som har gått på den formuleringen. (Men jag skulle kanske snarare generalisera det till lite mer allmän artefaktteori och en del memetik.)

Ledarartikeln, med rubriken Kärleken 2.0 avslutas med en motivering av varför de har fokuserat på teknologi:

Därför att inget annat fält just nu känns så fritt, så experimentellt, så eggande, så kreativt eller så hisnande.

Jag kan hålla med om det. Och vidare:

Precis som en låt kan få oss förälskade, en film kan ta oss till månen och ett plagg kan få solen att skina är den teknologiska utvecklingen ett löfte om en annan värld. En annan värld som får oss att drömma. En annan värld, nedstigen på jorden.

Här däremot så är vi långt från varann. Det här är precis en av de tankar som får mig att fortsätta skriva här på Infontology: exakt vad är det som gör att vi behöver en "annan" värld? Inte nog med att jag tycker den här världen är tillräckligt intressant. Dessutom är det den enda vi har (eller kan få...).

Huvudartikeln i teknolution-temat är väldigt bra. Skriven av Anders Rydell och späckad med intryck, främst från Sydkorea, där robotarna redan har gjort sitt intåg. Det är ju synd med tidningsartiklar att de innehåller så lite källor. Men när jag söker på även de mest bisarra påståenden i artikeln så är det (tyvärr) lätt att hitta belägg. Som att Sydkoreas regering har sagt att de önskar att varje hushåll ska ha en personlig robot inom tio år...

Jag som trodde att jag hann hänga med inom det här området blev överraskad över hur design och uttryck har hunnit mogna under bara de senaste få åren. Titta på bilderna här av Repliee Q2. Artikeln är tyvärr på franska men värd en omväg om Folkuniversitetet... Eller PaPeRo här. Och de är ändå båda från 2005. Hur ser årets robotar ut?

Artikeln High-tech haute couture däremot är helt ointressant. Det finns bara ett sätt att hålla intresse och trovärdighet uppe inom det här området, och det är att bara skriva om det som redan existerar, men som känns som om det tillhör framtiden. Den här artikeln gör ingetdera. Rena spekulationer som bara kan intressera den som har skrivit den.

Artikeln Alt Control Delete är tillbaka på det intressanta spåret igen, men lite tafflig på något sätt. Den handlar om något som vi skrev om här för drygt ett och ett halvt år sen, nämligen piller som kan användas för att undvika obehagliga känslor. Artikelförfattaren får det att framstå som några konstiga olagliga piller som han köper på nätet från "ett land jag aldrig hört talas om"... Och i själva verket är propanolol (Inderal) något som studenterna på Musikhögskolan har käkat åtminstone två decennier . Det är superkul med den här skribenten som går på en Norén-pjäs för att utsätta sig för riktiga ångest-känslor, så att han sen kan försöka radera ut minnena med piller! Men det är ju inte så de fungerar. Man kan inte kolla själv i efterhand vad man "kommer ihåg", och dessutom är kognitionen i stort sett orörd. Det som påverkas är det emotionella engagemanget. Kanske ännu värre än att radera minnena, för vad vore vi utan känslor? Ja, robotar kanske.

/Simon

Spännande experiment på Craigslist.

Först en varning -- länkarna på den här sidan kan väldigt snabbt leda till bilder som folk har tagit på sina egna könsorgan. NSFW (not safe for work) som det heter på engelska.

Så, nu är det sagt.

En snubbe vid namn Jason la ut en annons på Craigslist där han låtsades vara en tjej med masochistiska böjelser. Han fick 178 svar, med 145 foton av mer eller mindre nakna män. Sen publicerade han allting. Namn, foton, epost-adresser. Allting.

Sen dess har det kommit telefonsvararmeddelanden (också publicerade), epost och chatt-konversationer.

Ett extremt intressant experiment, förstås helt omöjligt att genomföra på ett universitet (som egentligen är den plats där man har lite bättre metoder att analysera resultatet).

Jag kommer att tänka på ett par andra lika fascinerande historier. Den ena är SM i nazi-referens, där Emma Andersson i TV4 utsattes för en fejkad intervju där man under en rätt kort intervju sprängde in 50 referenser till nazi-tyskland utan att "intervjuoffret" reagerade.

Den andra är när Paris Hiltons Sidekick (mobildator från T-Mobile) hackades, som gjorde att min artikel om det var första träff på "Paris Hilton" på svenska Google i flera månader. Men det mest spännande med den historien har jag faktiskt inte skrivit om, nämligen när det tre månader senare avslöjades hur "hackarna" hade gått tillväga, nämligen genom det som de kallade "social engineering". Läs här. Mycket spännande att fundera på vad som är den svagaste länken i säkerhetskedjan.

Ja, det är självklart extremt tvivelaktigt att publicera sådana här grejer, men samtidigt krävs det att folk gör det emellanåt för att vi ska få någon uppfattning om hur sårbara systemen är. Annars får vi fler system som blir som de nya bil-låsen som man öppnar med en RFID-tagg i fickan. Det är lite häpnadsväckande att David Beckham har kunnat bli av med två BMW X5 för att tjuvarna har kunnat duplicera hans RFID-nyckel!

Alltså bara för att förtydliga -- RFID-nycklarna rättfärdigar ju inte att utsätta Robinson-Emma för SM i nazi-referens, förstås.

/Simon

Emotionellt engagemang i Sims

Roligt om hur folk lever sig in i sina datorspel och upprörs över implementationen. Från en diskussionstråd på Sjalbarn.

Mina barn har börjat spela Sim's, som är ett dataspel där man skapar familjer och bygger hus åt dem. En gång blev barnens spelfamilj erbjuden att adoptera en baby vilket de gjorde.
- Men det gör vi aldrig om, säger barnen. Den bara skrek hela nätterna!
Den skrek när den skulle ligga i vaggan och då tog mina barn, som alla tre njuter av samsovning, babyn och försökte lägga den i dubbelsängen. Det GICK inte!
- Då försökte vi sätta vaggan så nära dubbelsängen som möjligt, men då kunde inte föräldrarna komma dit, berättar dottern, 10.
Det konstiga är att de större barnen kan sova hos föräldrarna. Men babyn skulle till varje pris ligga i vaggan.

Och sen skriver en annan upprört om hur man räddar barnen från de sociala myndigheterna när pappan har råkat dö och mamman är på jobbet!

Ung kvinna + äldre man är gifta, har fått tvillingflickor. Mamman är på jobbet, pappan är hemma med tvillingarna. Pappan dör (av ålder). Ingen passar bäbisarna! Socialtant kommer och tar bäbisarna. Mamman kommer hem och är helt förtvivlad - både hennes make och bäbisar är borta på en gång! Och nej - hon kan inte få tillbaka bäbisarna...
Jag fick spela om det typ 20 ggr innan jag lyckades rädda bäbisarna. Hade tyvärr sparat ganska nyligen och kunde bara på de få minuterna pappan hade kvar i livet försöka få honom att hinna ringa efter barnvakt innan han kolavippade. Tillslut hann han ringa efter barnvakt och mamman fick behålla sina barn åtminstone...

/Simon

Slutet på samtalet?

I ett tidigare inlägg förde jag ett koncist resonemang om rationalismens irrationalitet och konstaterade, att eftersom själva basen för rationaliteten som sådan är logiken, så är varje rationellt resonemangs förnuftighet -- i vidare mening -- helt beroende av utgångspunkterna, grundantagandena, axiomen. Mitt intryck är att de djupgående konsekvenserna av detta förhållande inte är så erkända som de borde vara. Det innebär ju till exempel, att praktiskt taget alla viktiga mänskliga avgöranden inte kan avgöras genom argument och andra rationella procedurer. Filosofen Daniel C. Dennett är dock väl medveten om saken. I den ytterst läsvärda men i slutänden ändå tvivelaktiga Darwin's Dangerous Idea konstaterar han, att just detta problem mynnar ut i följande:

On one side, we must avoid the error of thinking that the solution is more rationality, more rules, more justifications, for there is no end to that demand. Any policy may be questioned, so, unless we provide for some brute and a-rational termination of the issue, we will design a decision process that spirals fruitlessly to infinity. On the other side, no mere brute fact about the way we are built is -- or should be -- entirely beyond the reach of being undone by further reflection. [Penguinupplagan från 1996, s 506; kursiv i original]

Vad som i praktiken krävs, enligt Dennett och jag håller med, är vad han kallar "conversation stoppers", påståenden som man måste godta för att kunna gå vidare. Man måste vara överens för stunden. I linje med Dennetts darwinistiska grundåskådning (vars konsekvenser boken egentligen handlar om) innebär detta, vad jag kan se, att man  -- från rationell synvinkel -- egentligen aldrig kommer fram till något. Det kommer alltid att finnas i praktiken oavgörbara frågor. Men betyder då det att de är principiellt oavgörbara? Och vad innebär alltihop egentligen för Dennetts egen darwinism, som han kallar en "universell syra" vilken fräter sönder alla alternativ -- i synnerhet icke-naturalistiska sådana? När det gäller grundinställningen till livet: är inte darwinismen til syvende og sidst inte en sorts "conversation stopper" den med? Varför skulle vi godta just den?

/Per