Om man får för sig, att "det rationella" ska styra ens liv, så förutsätter man att ens rationella förnuft vet eller inom rimlig tid kan få veta vad det är som ska styras -- dvs vad livet är -- och även hur sjäva styrandet ska gå till. Först och främst måste ju då det rationella förnuftet kunna styra sig självt -- resultatet är ju helt och hållet beroende av vilka axiom som måste accepteras. Är rationaliteten i sig kapabel till detta? Nej. Axiomen måste med nödvändighet vara prerationella. I grund och botten faller det rationella förnuftet här på eget grepp.
Felet med rationalismen -- identifierandet av det rationella med det goda -- är att den gör det rationella förnuftets oundvikligen tillfälliga meningar till prövosten för vad som är verkligt, fastän detta förnuft egentligen bara är en maskin, i sig tom på innehåll. Är denna maskins axiom faktiskt oförnuftiga, så visar sig detta oundvikligen, enligt tingens ordning, förr eller senare, på ett eller annat sätt. Den moderna historien är vårt vittnesbörd om detta.
Så var väldigt skeptisk mot den som säger sig vara rationell, säger sig verka för en rationell lösning, för en rationell syn på saker och ting. Andra kriterier behövs för att värdera axiom.
/Per
Jag tycker att din kritik mot rationalismen är något missriktad.
Det är sant att rationalismen kan kritiseras för att ta en viss värdegrund för självklar, och därmed blir deras slutsatser också självklara sanningar. Många blinda rationalister förstår inte heller teoriers begränsningar i den komplexa verklighet vi lever i.
Däremot får intuitionen ofta i svensk debatt stå som ett alternativ till rationalismen. Medan ett rationellt beslut är en slutsats baserad på kunskap och erfarenhet utifrån en viss värdegrund, kan intuition vara vad som "känns bra", vilket är högst personligt och helt godtyckligt. Favoriserande av det senare leder till en avintellektualisering och förakt gentemot resonerande och erfarenhet. I debatter i svenska medier idag kommer man undan med känslomässiga argument, även när erfarenhet och kunskap talar emot.
Men om värdegrunden är godtycklig, är inte resonemang baserade på den också godtyckliga? Kanske, men det är det bästa vi har. Många värden, som rätten till liv kan många människor vara ense om.
Så i det rådande debattklimatet förtjänar rationalismen mer respekt. Däremot diskuteras den underliggande värdegrunden ("axiomen"), som är helt avgörande för många ställningstaganden, alltför sällan.
Posted by: Fredrik | 04 september 2006 at 08:47
"Medan ett rationellt beslut är en slutsats baserad på kunskap och erfarenhet utifrån en viss värdegrund..."
Helt klart, men vad motiverar värdegrunden, varifrån kommer kunskapen? Att "de flesta är överens" om en sak betyder bara det; det är ingen motivering.
Min poäng är att rationalismen (förnuftstron) oundvikligen är irrationell. Däremot är rationaliteten alltid oundgänglig, vad man än vädjar till. Alltså: blanda inte ihop rationalism med rationalitet. I botten finner vi alltid någon sorts tro och den måste vi fokusera på, mer än vad vi vant oss vid.
Posted by: Per | 04 september 2006 at 12:34
Intressant. Men visst låter det mer som ett definitionsproblem mellan er båda än ren meningsskiljaktighet? Att människor i allmänhet slänger ur sig att de är rationella kanske man inte ska ta för långt.
Posted by: CF | 29 mars 2008 at 20:02