I den mån mitt fiolspel har gått framåt de senaste 3-4 åren har det skett tack vare metronomen. En förvånande slutsats för mig som infontolog som är övertygad om att vi i alltför grad ersätter mänskliga förmågor med maskiner.
Nuförtiden använder jag metronom nästan alltid när jag övar -- inte bara för att ge mig ett bra tempo som utgångspunkt, utan jag har den på hela tiden.
Metodiken är enkel: börja spela vid ett så lågt tempo att man klarar alla passager tekniskt. Vrid därefter upp tempot två steg. Spela tills man klarar alla passager i det tempot. Upprepa tempohöjningen.
Utan metronom är det en ständig frustration, och ett ständigt ljugande inför sig själv, när man spelar fiol. Frustrationen kommer av att man inte är säker på att verkligen klara stycket i tempo, och så ljuger man inför sig själv genom att börja i snabbt tempo och sakta ner eller ta om när de svåra passagerna kommer.
Metronomen blir ett sätt för mig att få "flow", i Mihály Csíkszentmihályis bemärkelse. Som exempel ger Csíkszentmihályi att åka bil, och där de ständiga utmaningarna och övervinnandet av desamma ger en känsla av tillfredsställelse. En omkörning blir ett begränsat risktagande, som ger snabb tillfredsställelse när man är tillbaka i den egna filen.
I stället för att fiolspelet blir en långdragen frustration ger metronomen en möjlighet att lägga utmaningen på en rimlig nivå. Vrider man upp tempot för lite varje gång får man känslan av att aldrig komma någon stans. Vrider man upp det för mycket tornar den oövervinnliga bergväggen upp sig.
Men en lagom utmaning kan göra att motivationen hålls uppe. Det som är positivt är att det leder till en process av ständig förbättring, och ett mycket lugnare spel. För innanför slagen finns det inget skäl att jäkta. Utan metronomen, när man saktar ner inför de svåra passagerna, känns det som om det ständigt finns tempo att hämta in, och spelet blir som en tung bil med svag motor på backig väg.
Men förlorar man inte det musikaliska uttrycket i det fängelse som det statiska tempot bygger upp? Nej, jag tror inte det. Självklart kan man inte spela en konsert med metronomen på, även om det finns berättelser om dirigenter som i vissa stycken satt upp en metronom på pulten och slagit efter den.
Och all musik lämpar sig förstås inte för att spelas med metronom. Att spela ett smäktande zigenarsolo med metronom, det kan man bara göra under en kort period av teknisk övning, och Bachs solosonater funkar inte heller med metronom för mig. Men nästan all annan musik går. Jag tror att det finns en utbredd missuppfattning om musikalisk frihet, att den bygger på att man hela tiden varierar allting och tar ut alla svängar hela tiden. Men lyssnar man på verkliga framföranden av ensembler finner man att tempot är förvånansvärt jämnt. Dels beror det förstås på att ett jämnt tempo fungerar som en "fokalpunkt" i Schellings bemärkelse -- ett jämnt tempo blir det enda en enskild musiker kan förvänta sig att de andra ska hålla. Och dels blir tempoförändringarna en möjlig signalering till lyssnaren. Ryckighet i tempot ger en musik där tempot som uttrycksdimension tar över från andra uttryck som dynamik, tonbildning etc.
Och apropå musikalisk frihet: det sägs att en musiker i en klassisk symfoniorkester har ungefär samma utrymme för individuellt uttryck som en tunnelbaneförare. Men det känns inte så.
/Simon
Shit -- exemplet på flow och bilar ska ju vara att "köra bil" -- inte att åka bil!
Posted by: Simon | 23 januari 2008 at 17:32