Alla som har haft eller har småbarn vet hur dagarna kan flyga. Man jobbar och sköter om, försöker fungera "som vanligt" och byter blöjor, matar och tröstar. Plötsligt blir de sjuka och all planering, viktig och oviktig, går om intet på ett ögonblick och på obestämd tid. Och så rätt vad det är har det gått både tre och fyra år och det lilla knytet har blivit en rätt så självständig och ständigt pratande liten person. Tre fyra år; det var den tid det tog för internet på 90-talet att förvandlas, från en lite obskyr men effektiv kommunikationsform olika högutbildade yrkesmänniskor emellan, till en virtuell "global by".
Vi lever i en tid av kolossala och hastiga förädringar, precis som våra föräldrar och farföräldrar gjorde. Många finner detta stimulerande och intressant. Det gör jag också emellanåt, men ofta finner jag det, ja, obehagligt. Jag märker att jag gärna försöker hitta olika sätt att komma undan det hastiga och nya. Det hastiga är ett hinder för kontemplation och självrannsakan. Och det nya är inte nödvändigtvis bättre än det gamla, särskilt inte om man saknar tid att reflektera över dess innebörd. Det bara blir, liksom.
För över trettio år sedan, då jag gick ut gymnasiet, fanns det inte ens några persondatorer. De var inte uppfunna än. Våra främsta matematiska hjälpmedel på naturvetarlinjen var räknestickan och tabellboken. Det fick ta sin tid.
Ändå har jag hängt med. Intellektuellt öppnades mina ögon när jag i januari 1981 första gången läste Gödel Escher Bach av Douglas Hofstadter och insåg att ingenting skulle bli som förr. Filosofi, biologi, religion -- ingenting skulle längre vara sig riktigt likt när den digitala revolutionen hade gjort sitt. Eller skulle det det?
Om man tänker efter: små barn utvecklas visserligen fort de första åren och kan vara nog så påfrestande (nej, det är inte fantastiskt hela tiden). Men denna utveckling följer ett uråldrigt mönster och är i stor utsträckning förutsägbar och med säkerhet övergående. Dagens teknologiska utveckling, däremot, är en anomali och visar inga tecken på att gå över. På detta sätt är vi alla kluvna, medvetet eller omedvetet. Den mänskliga organismens livscykel är som den är och kräver sin tid och sin ro mellan varven. Allting behöver inte "passa in" heller. Men inte bryr sig det teknologiskt dominerade samhället om det. Här gäller det att passa in. Och att hänga med. Hela livet.
/Per
>Jag märker att jag gärna försöker hitta olika sätt att komma undan det hastiga och nya. Det hastiga är ett hinder för kontemplation och självrannsakan. Och det nya är inte nödvändigtvis bättre än det gamla, särskilt inte om man saknar tid att reflektera över dess innebörd. Det bara blir, liksom.
Du är inte ensam om att känna så. Jag själv, som är i din ålder, och andra goda vänner jag har i ungefär samma åldersgrupp, har samma erfarenheter mer eller mindre. De flesta av dem är mer eller mindre tunga it-användare på ett eller annat sätt, med goda kunskaper inom olika delar av it-området. Vad vill vi göra, och har börjat göra? Gå ut i skog och mark! Där finns tid för att tänka och diskutera och så få en ökad förståelse för vad det än må vara i livet. Och ser vi något vackert, så kan vi använda det som det nya har gjort bättre för oss att utföra och fixa, vi tar en bild med mobilkameran, som sen kanske blir 30, kanske 100. Det spelar ingen roll. När var och en vid ett senare tillfälle själv valt ut de mest intressanta bilderna, så delar vi med oss av dem, och ibland diskuterar vi dem.
Så på nåt vis måste man ta sig tid, och inte göra som man blir "tillsagd" om det "nya bra".
>För över trettio år sedan, då jag gick ut gymnasiet, fanns det inte ens några persondatorer. De var inte uppfunna än. Våra främsta matematiska hjälpmedel på naturvetarlinjen var räknestickan och tabellboken. Det fick ta sin tid.
Att försöka förstå saker och ting tar faktiskt sin tid, och den förståelsen blir ju sen erfarenhet i olika former, och betydelsen av ordet erfarenhet är väl att man har genomgått/upplevt något som faktiskt kräver tid, och på "vår tid" skapades möjligheten att få tid att tänka just genom att den tidens tekniska hjälpmedel krävde tid för sin användning. Bladet måste vändas i boken.
>Ändå har jag hängt med. Intellektuellt öppnades mina ögon när jag i januari 1981 första gången läste Gödel Escher Bach av Douglas Hofstadter och insåg att ingenting skulle bli som förr. Filosofi, biologi, religion -- ingenting skulle längre vara sig riktigt likt när den digitala revolutionen hade gjort sitt. Eller skulle det det?
>Om man tänker efter: små barn utvecklas visserligen fort de första åren och kan vara nog så påfrestande (nej, det är inte fantastiskt hela tiden). Men denna utveckling följer ett uråldrigt mönster och är i stor utsträckning förutsägbar och med säkerhet övergående. Dagens teknologiska utveckling, däremot, är en anomali och visar inga tecken på att gå över. På detta sätt är vi alla kluvna, medvetet eller omedvetet. Den mänskliga organismens livscykel är som den är och kräver sin tid och sin ro mellan varven. Allting behöver inte "passa in" heller. Men inte bryr sig det teknologiskt dominerade samhället om det. Här gäller det att passa in. Och att hänga med. Hela livet.
Man skall lyssna på vad andra säger, men inte göra som de säger (att man skall göra). Man måste som människa ta sig tiden att reflektera över vad som kan vara rätt att göra. Annars riskerar man att handlingen inte passar in i den "själ" du har som människa.
Man Måste lyssna på "Den mänskliga organismens livscykel".
Jag vet inte, men kanske vi är vid en extremt viktigt vägskäl i människans utveckling.
Och om man känner som du och jag med många andra gör, så är det ens "moraliska plikt" som människa (och varför inte livsorganism), och medmänniska, mot barnen, våra vänner, de gamla, de sjuka, att ta sitt ansvar att bry sig om andra, att göra saker tillsammans, t.ex gå ut i skogen, vare det sig är vänner eller familj.
Man får aktivt välja att göra det som man känner och tror är bäst för sina medmänniskor, kräva det, styra mot det, bete sig för det.
Och sen får alla fråga sig, varför skall vi ha ett "teknologiskt dominerade samhället" och inte ett sammhälle där människans välbefinnande sätts först, vare sig det är lokalt eller globalt, där teknologin och de resurser vi har blir verktyg för att skapa ett välbefinnande för människan och dess utveckling?
"Ingenting skulle längre vara sig riktigt likt när den digitala revolutionen hade gjort sitt." Nej, Ingenting kommer att bli som förr, att vara sig likt, men på vilken och vilkas villkor?
Reflektera och lyssna på dig själv, diskutera med andra.
Om vi inte förstår vad som är på gång och vad vi riskerar som människor, så kanske vi snart lever i en mardröm som får "Alien" att likna en önskedröm.
Utav olika anledningar och erfarenheter, reflektioner, så gjorde jag mina val relativt tidigt, ältade och vältade dem senare i livet under olika påtryckningar från den omkringliggande människovärlden med dess krav, oftas i form av ekonomiskt rationella krav påskyndad och hetsad av en teknologisk utveckling.
Men teknologin och de ekonomiska kraven utvecklar inte mig "moraliskt kulturellt" som människa. Tillsammans med andra, reflekterande, gör jag det. Och har nu ett nytt verktyg för att öka möjligheten att kommunicera då jag behöver det och saknar något.
Och saknar jag dom pengar jag skulle ha tjänat istället?
Den position (karriär) som jag skulle ha kunnat skapa om jag gett mig fan på det?
Ingenting kan ersätta det tid jag tog mig för att vara med min far, successivt hjälpa honom mer och mer när han med åren blev äldre och inte klarade av att sköta allt längre.
Oj vilka minnen, känslan av det. Man utvecklas faktiskt som människa ända in i slutskedet, lär sig mer om varandra som far och son, Både Far och Son, även när hjärntumören som kom de sista månaderna av ett långt liv, suger ut den sista kraften. Att tryggt få närma sig döden. Att få se döden rofyllt komma en kall vår.
"Den mänskliga organismens livscykel är som den är och kräver sin tid och sin ro mellan varven." Ja, bättre kan det faktiskt inte sägas.
/freesocket
Posted by: Freesocket | 06 maj 2006 at 09:56
Tack, Freesocket, för en mycket fin och tänkvärd kommentar.
"Om vi inte förstår vad som är på gång och vad vi riskerar som människor" kan det knappast sluta väl, det är jag den förste att hålla med om, liksom att "teknologin och de ekonomiska kraven utvecklar inte mig "moraliskt kulturellt" som människa".
Den typen av reflektioner är den starkaste motivationen bakom hela Infontologyprojektet.
Jag tror också att människor i vår generation ofta ser annorlunda på sakernas tillstånd än de som är 20-30 år yngre och anledningen till detta, är jag tämligen säker på, är att vi har något att jämföra med. Vi vet att kvaliten på den kunskap och de insikter, den livshållning som tagit sin tid att älta fram är väsensskild från mycket av det som numera går under beteckningen "kunskap". Där handlar det ofta bara om en ytlig pragmatisk kännedom som snabbt ersätts av något nytt, lika ytligt.
Men olika livsomständigheter kan givetvis göra att även unga människor upplever den kontrast som tycks mig så potentiellt förödande. Att man verkligen försöker motverka vissa trender, i sitt eget liv, i vän- och familjekretsen och i andra sammanhang, anser jag är en moralisk och existentiell överlevnadsfråga.
Posted by: Per | 07 maj 2006 at 20:25