Infontology

Dina tre önskningar

David Owens roliga lilla FAQ om "dina tre önskningar" lämnar mig inte. Jag tycker det är en riktigt bra sammanfattning av nånting man på ett sätt redan visste, men inte skulle kunna formulera själv: vilka regler som egentligen gäller om man får tre önskningar av "någon". Ett exempel:

6. If I wish for money, how much may I wish for?
There is no preset limit. However, you should keep in mind that money has value only in a functioning economic system. If you wish for “all the money in the world,” you may have no opportunity to spend your fortune. It is best to be both realistic and unambiguous. If you wish merely for “great wealth” or “untold riches,” you could end up with (for example) attractive grandchildren, stimulating hobbies, or a clean bill of health.

Just det här problemet med att uttrycka sig på ett entydigt sätt tycker jag är kärnan i problemet med vad man skulle önska sig. För det skulle kännas så otacksamt om man fick önska sig vad man ville och sen inte var nöjd när man fick det, bara för att man hade formulerat sin önskan dåligt.

/Simon

Att tämja teknologin eller att sätta den i TV-soffan?

Genom en kollega på Växjö Universitet fick jag tag på boken Domestication of Media and Technology. Jag väntade mig en rafflande analys av hur människor har stått med piskan och tämt tekniken till att passa människans behov. Det vore ett sant infontologiskt företag!

Men vad jag fann var att ordet "domestication" användes i en helt annan betydelse: "att ta in något i hemmet".

Så det som blev kvar av mina förhoppningar om en teknik-rodeo blev berättelser om hur den nya tekniken ringde på dörren till folkhemmet, och den nya gästen välkomnades in i TV-soffan.

/Simon

Hur mycket "bakdörrar" kan det finnas till en PC?

Fredagens Reuters-artikel om att USAs kongress tvingar utrikesdepartementet att koppla bort kinesisktillverkade datorer från det säkra nätverket får en att undra hur mycket bakdörrar det egentligen kan finnas till en persondator.

Jag menar -- om Lenovo hävdar att de inte har några dolda ingångar, och kongressen ändå kan få igenom ett stopp för de här datorerna då är det endast tilliten till företaget som hela resonemanget bygger på. Det finns helt enkelt inget rimligt sätt att kontrollera funktionen hos en dator.

Men det är väl fortfarande så som den förre FN-chefen Boutros Boutros-Ghali sa: "Det är en tradition att de länder som har teknisk möjlighet att avlyssna också gör det". Så USA har skäl att akta sig för kinesiska datorer.

/Simon

Bara för att jag har liten skärm är jag inte upptagen!

I Microsoft Office Communicator 2005 finns det en lustig regel, som dessutom verkar påslagen per default: Om jag har en applikation i fullskärmsläge så sätt min status i Communicator till "Stör ej".

Jag älskar (och framför allt hatar) alla dessa funktioner som helt har förlorat kontakten med det användningsfall som borde varit grunden för funktionen. Visst kan det vara så att jag maximerar en applikation för att jag vill arbeta bara med den, men det kan ju också vara för att jag behöver se så mycket som möjligt av den tillgängliga informationen på skärmen. Det finns ju en massa program som signalerar när det händer nåt intressant i dem, så man behöver inte ha massor av fönster synliga samtidigt. Ett av de programmen är ju för övrigt Communicator...

Varför krig?

Den gamla frågan Varför krig? har i och med den tekniska utvecklingen på senare år fått ett nytt innehåll. Jag har tidigare ställt frågan Vad skulle robotar kriga för?. I sin mera generella form blir nu detta till en fråga om varför "kriga" över huvud taget, om det som "slåss" med "vartannat" är maskiner? Det blir ju mera som någon sorts fysiskt dataspel än krig. En skribent på Physorg ställer just den frågan och kommer fram till att

Someday, war may be limited to warbot battles, one side conceding defeat when their last machine is destroyed – don’t bet on it. War would become a sport. But war by its definition means to take life, not just destroy equipment – all the warbots in the world cannot hope to protect us from this final truth.

Ja, man kan mycket väl säga att historiskt sett har själva vitsen med krig just varit att ta livet av människor. Detta har också varit målet med de flesta terroristdåd. Visserligen har krig, strategiskt sett, många gånger förts av ekonomiska och politiska maktskäl, men medlet för dessa mål har varit människoslakt. Om i framtida krig inga människor "offras" eller "offrar sig", kan man fråga sig varför man ska låta maskiner kriga "i stället" över huvud taget.

Ett skäl som nämns i Physorg-artikeln är att det i liberala demokratier har blivit allt svårare att politiskt motivera människoförluster (dödade egna soldater; fiendesidans soldater och även civila är en annan sak, uppenbarligen). Sådana tendenser fanns redan under andra världskriget då den allierade invasionen i Västeuropa 1944-45 fördröjdes av befälhavarnas tidvisa försiktighet och obenägenhet att ta förluster, jämfört med tyskarna som inte hade några sådana skrupler.

Men egentligen är ju detta  en situation som förutsätter vissa sakförhållanden, som inte längre finns om det som "strider" inte är människor. Då borde man ju egentligen kunna ritualisera det hela från grunden och avgöra internationella konflikter med fotbollsmatcher. Men detta kommer ju aldrig att ske. Jag undrar om inte den nutida militära utvecklingen i själva verket är den logiska konsekvensen av det som var ett faktum redan under första världskriget, nämligen att striden stod om två krigsmaskineriers respektive kapacitet, med människoliv som insats. Framöver kan det alltså bli samma sak, men utan egna människoliv som insats.

Det där sista är väl det etiskt mest bekymmersamma egentligen, som Physorg-artikeln implicit påpekar: De mäktiga kommer alltid att vara villiga att "offra" andra. Och om makten är så teknologiskt och ekonomiskt överlägsen att den inte behöver riskera särskilt många av den egna sidans liv, ja, då är denna makt på väg att bli så absolut som någon jordisk makt kan bli. Frågan är dock i slutändan om det då är målet (makten) eller medlet (teknologin) som verkligen har makten.

/Per

Omaka par?

Alla som har haft eller har småbarn vet hur dagarna kan flyga. Man jobbar och sköter om, försöker fungera "som vanligt" och byter blöjor, matar och tröstar. Plötsligt blir de sjuka och all planering, viktig och oviktig, går om intet på ett ögonblick och på obestämd tid. Och så rätt vad det är har det gått både tre och fyra år och det lilla knytet har blivit en rätt så självständig och ständigt pratande liten person. Tre fyra år; det var den tid det tog för internet på 90-talet att förvandlas, från en lite obskyr men effektiv kommunikationsform olika högutbildade yrkesmänniskor emellan, till en virtuell "global by".

Vi lever i en tid av kolossala och hastiga förädringar, precis som våra föräldrar och farföräldrar gjorde. Många finner detta stimulerande och intressant. Det gör jag också emellanåt, men ofta finner jag det, ja, obehagligt. Jag märker att jag gärna försöker hitta olika sätt att komma undan det hastiga och nya. Det hastiga är ett hinder för kontemplation och självrannsakan. Och det nya är inte nödvändigtvis bättre än det gamla, särskilt inte om man saknar tid att reflektera över dess innebörd. Det bara blir, liksom.

För över trettio år sedan, då jag gick ut gymnasiet, fanns det inte ens några persondatorer. De var inte uppfunna än. Våra främsta matematiska hjälpmedel på naturvetarlinjen var räknestickan och tabellboken. Det fick ta sin tid.

Ändå har jag hängt med. Intellektuellt öppnades mina ögon när jag i januari 1981 första gången läste Gödel Escher Bach av Douglas Hofstadter och insåg att ingenting skulle bli som förr. Filosofi, biologi, religion -- ingenting skulle längre vara sig riktigt likt när den digitala revolutionen hade gjort sitt. Eller skulle det det?

Om man tänker efter: små barn utvecklas visserligen fort de första åren och kan vara nog så påfrestande (nej, det är inte fantastiskt hela tiden). Men denna utveckling följer ett uråldrigt mönster och är i stor utsträckning förutsägbar och med säkerhet övergående. Dagens teknologiska utveckling, däremot, är en anomali och visar inga tecken på att gå över. På detta sätt är vi alla kluvna, medvetet eller omedvetet. Den mänskliga organismens livscykel är som den är och kräver sin tid och sin ro mellan varven. Allting behöver inte "passa in" heller. Men inte bryr sig det teknologiskt dominerade samhället om det. Här gäller det att passa in. Och att hänga  med. Hela livet.

/Per

Datorer i skolan som "modernisering" men inte som "framsteg"

Johannes Åman är en av DNs ledarskribenter som jag inte läst så mycket av, men hans artikel idag är definitivt av ett slag som man inte ser så ofta i svensk press -- god och koncis kritik av en nordisk studie om datorer och lärande.

Han avslutar (min kursivering):

Problemet är inte bara att det finns elever som tappar kontrollen och förhåller sig till datorn som missbrukaren till sin drog. Skolor som väljer att ofta låta eleverna använda datorer, exempelvis till att inhämta information via internet, väljer inte bara en metod. De väljer också bort andra arbetssätt, som kanske verkar lite mossigare men ger eleverna mer.

Att tid med en bok eller i dialog med en lärare byts mot tid framför en skärm kan möjligen kallas modernisering - men inte framsteg.

/Simon

Det oväntade

Det är intressant med "verklighetens" intervention i den moderna värld som annars kan styras nästan alltför mycket i förväg genom planerade handlingar. När jag var yngre gillade jag att tänka tankelekar om olyckor som kunde hända men som är väldigt väldigt oväntade. Samtidigt vill man ju absolut inte att det ska hända en själv...

En sån olycka hände emellertid här måndagen den 10 april. Vår bilsemester till Frankrike skulle vara 5 veckor, och vi tog god tid på oss ner genom Europa, med fem övernattningar på vägen till St-Julien-en-St-Alban i Ardèche som var första riktiga resmålet. Vi kom fram en lördag. På söndagen tog vi det lugnt, och måndagen var första riktiga dagen i Frankrike. Det regnade och var fem grader varmt. Inte vad vi hade hoppats på.

För att ha något att göra åkte vi en sväng, och försökte hålla värmen med barnen under tiden. En blöt och kall lekplats i Loriol, ett köpcentrum i Valence, och efter att ha värmt upp oss lite i affärerna där tog vi närmsta väg ut ur stan.

Vid bron över Rhône tog jag till vänster på Avenue de Provence, såg att ett par bilar hade stannat vid rödljuset, och tryckte på bromsen. Hastigheten var kanske 40 km/h. Jag gled. Jag släppte och tryckte igen. Hjulen bara låste sig och jag kanade in i jeepen framför. En lång stilla glidning, 15-20 meter. Känslan av det oåterkalleliga infann sig när det krasande ljudet hade slutat.

/Simon

P.S. Bilen blev skrot men ingen skadades, och semestern fortsatte nästan som planerat.

CVV-koden -- en tresiffrig PIN-kod för kreditkort??

Uppdatering 090221: Det blev ju en PIN-kod till slut! Läs mer här.

Jag blir mer och mer undrande över säkerhetsnivån i CVV-koden, alltså de tre sista siffrorna som står på baksidan av kreditkorten. De används i fler och fler fall, och visst, de registreras kanske inte när man drar kortet i kassan, men om det blir som en PIN-kod som står skriven på kortet och som nån kan skriva upp så fort man lämnar ifrån sig kortet, då blir det ju inte så säkert. Så här skriver SJ i sin bokningsdialog:

För att öka säkerheten för dig som kund, har vi valt att införa kontroll mot det så kallade CVV-fältet. Har du VISA, Eurocard eller Mastercard innebär detta de tre sista siffrorna som står efter ditt kortnummer på kortets baksida i namnteckningsfältet. På American Express står dessa fyra siffror till höger om kortnumret, på kortets framsida. Dessa siffror är slumpmässigt framtagna och får endast användas som verifikator vid distansköp. Inga uppgifter du matar in i CVV-fältet sparas av SJ.

Speciellt uppskattas upplysningen om att siffrorna "är slumpmässigt framtagna". Man skulle göra en lista på teknospråk vars syfte är "lugnande" snarare än informerande...

/Simon