Uppkopplad till vad?

"To be autonomous in a network world is to be isolated and disconnected."
Jeremy Rifkin, The Age of Access, Penguin ed, 2001, s 240

Ända sedan vi drog igång Infontology har vår svåraste och ständigt återkommande fråga gällt människans existentiella position vis à vis den digitala revolutionen och det snabbt framväxande nätverkssamhället. „Nätverk“ har blivit ett nyckelord i flera analoga avseenden. Det rör sig om fysiska elektroniska nätverk Det rör sig om kommunikativa, „virtuellt sociala“ nätverk med „hemvist“ i dessa elektroniska, datorförmedlade hopkopplingar. Det rör sig om mera konventionella sociala nätverk, vilka många gånger vunnit en ny potens och potential tack vare sina virtuella förgreningar. Och det rör sig även om ett allmänt ekologiskt tänkande, i vilket såväl naturen som samhällsutvecklingen beskrivs i nätverkstermer (synsättet är äldre i ekologin än i samhällsvetenskapen). Allt detta sammantaget gör begreppet nätverk till vår tids kanske ledande metafor och denna metafors reella bas är den teknologiska, ekonomiskt och militärt drivna digitaliseringen, förankrad i dator- och telekommunikationsutvecklingen.

Allt detta har samverkat till att åstadkomma en radikal förändring av människans existentiella villkor. Termen „existentiell“ är inte helt lätt att använda. Jag har märkt att två huvudreaktioner när den nämns är: 1) vad betyder det? 2) aha! det har med „meningen med livet“ att göra.  Ingendera är särskilt fruktbar i det infontologiska sammanhanget. (Ett fåtal belästa typer kan också eventuellt komma att tänka på Kierkegaard eller Sartre.) Jag skulle vilja precisera min användning av ordet på följande sätt. Det existentiella rör först och främst vår enskilda och gemensamma faktiska existens i tid och rum, i ett visst pågående skeende som har en specifik historisk bakgrund och som har vissa inneboende tendenser, vilkas fortsatta utveckling dock aldrig är säker eller klart urskiljbar. I denna faktiska och oundvikliga situation är vi tvungna att reflektera över dess innebörd och hur vi ska förhålla oss till den. Detta gäller oavsett tid och plats. Det viktigaste man behöver inse här – och nu kommer vi till pudelns kärna – är att detta tvång att reflektera och urskilja innebörder, mening, inte är ett moraliskt tvång utan ett faktiskt, ofrånkomligt tvång, likt tvånget att äta.

Man skulle kunna invända, att „många människor“ eller „folk i allmänhet“ inte verkar reflektera precis. Men denna invändning missar poängen. Den som inte själv medvetet reflekterar över sin och sitt samhälles existentiella situation, i ovanstående mening, är tvungen (liksom hon är tvungen att äta) att anamma olika tillgängliga uttryck för den reflektion som andra tidigare har ägnat sig åt. Med andra ord: vårt historiska bagage av föreställningar, kunskaper och meningsfulla tolkningar av vad som finns och händer här i världen, bär upp och utgör merparten av det vi tvunget måste leva efter, så länge det inte ifrågasätts av personer som är mera kritiskt och medvetet reflekterande än andra och som förmår – och får tillfälle att – förmedla denna reflektion.

Om det ligger något i detta resonemang så blir en följd, i förhållande till det digitaliserade nätverkssamhället, att innebörden i vår nya situation är mera oklar än någonsin. Detta påstående är förstås närmast en truism, med tanke på att denna känsla är mycket allmän och att animerade diskussioner om „globalisering“ och annat är ymnigt förekommande. Vad som inte är en truism, däremot och tyvärr, är att vi – enskilt och samhälleligt –  är just tvungna att nu (jag menar bokstavligen idag, varje dag) avgöra innebörden i det som sker. Om detta inte sker medvetet så sker det i alla fall omedvetet. Och om det sker omedvetet så dras vi bara med i en aggregerad, darwinistiskt sållad riktning.

Medvetenheten om denna överhängande risk är min personliga motivation i Infontologyprojektet. Jag vill inte vara med om en darwinistisk samhällsutveckling. Jag vill inte att samhället ska vara eller bli ett ekologiskt nätverk i stil med naturens egna evolutionärt framväxta, ad hoc-nätverk. Jag vill att mänskliga samhällen skapas medvetet. Och om detta ska kunna ske idag, då måste man mycket ingående beakta de reella konsekvenserna av en generell digitalisering av snart sagt all samhällelig informationshantering. Därför blandar vi också, på Infontology, en allmän diskussion om existentiella villkor och konsekvenser med många specifika exempel på tekniker, vilka påverkar oss och vår situation vare sig vi tänker på det eller inte.

Politiska „visioner“ från en för-digital tid är inte längre adekvata. Grundfrågorna om människans och samhällets mening och mål måste ställas på nytt, i en ny situation, men de måste också besvaras. En typ av svar som tycks vinna anklang numera är de religiösa. Jag är i min fundamentala verklighetsuppfattning platonist och utgår från en högre, icke-materiell verklighets existens, men jag är inte religiös i konventionell mening och jag är mycket tveksam till att ge traditionell religion något politiskt utrymme att tala om, av samma skäl som jag anser att för-digitala politiska ideologier (oavsett färg) är  inadekvata. Vad som kan vara bra att tänka på, däremot, är de mera djupgående, tidsoberoende insikter som producerats både av religiösa tänkare och av politiska tänkare i upplysningstraditionen.

Vad betyder nu det inledande citatet ovan? Det betyder, enligt Jeremy Rifkins resonemang, att det har uppstått en egendomlig kontrast, rentav konflikt, mellan strävan efter att vara en autonomt ansvarig person („en fri människa“) och den sociala nödvändigheten, idag, att vara „uppkopplad“. Denna ökande uppkoppling innebär nämligen, att

freedom comes to mean something very different. Inclusion and access, rather than autonomy and ownership, become the more important tests of one‘s personal freedom. Freedom is a measure of one‘s opportunities to enter into relationships, forge alliances, and engage in netwoeks of shared interest. Being connected makes one free. Autonomy, once regarded as tautological with personal freedom, becomes its opposite. To be autonomous in a network world is to be isolated and disconnected.

Detta konstaterande kan ytligt sett låta relativt oproblematiskt, men då har man inte beaktat sakernas faktiska tillstånd. Rifkin fortsätter (s 246):

With more and more lived experience – especially among the young – migrating to the simulated worlds of cyberspace, where it is increasingly purchased as a cultural commodity, what happens to the feeling of empathy? How likely is it that members of a generation growing up in front of the screen or inside its virtual worlds – whose communications with one another are mediated by layers of technology and symbols – will be able to empathize sufficiently with others or with their fellow creatures? How does one express empathy in a world of simulation?

Många av exemplen och diskussionerna här på Infontology går ut på, att den accelererande digitaliseringen av så mycket samhällelig informationshantering som möjligt, leder till att mer och mer av det samhälleliga beslutsfattandet, och även fler och fler av de juridiska och moraliska avgörandena, sker i förhållande till simuleringar eller digitalt förmedlad dokumentation. Den sker inte direkt mellan människor. Våra kulturellt och genetiskt ärvda former för att förstå sociala situationer och träffa moraliska avgöranden, däremot, utgår ifrån att vi är personligen ansvariga – frihet förutsäter ansvar - i förhållande till varandra (både för vad vi gör och för vårt meningsskapande). Och „varandra“ kan inte representeras av simuleringar eller data.  Detta är det oerhörda problem vi har att brottas med.

/Per

Comments

[Erik Starck]

Hej,
bra och tänkvärt inlägg som vanligt, Per!

Några ej helt strukturerade tankar följer...

Du skriver:
"[...] den accelererande digitaliseringen av så mycket samhällelig informationshantering som möjligt..."

Som vadå? Vad syftar du på?

"...leder till att mer och mer av det samhälleliga beslutsfattandet, och även fler och fler av de juridiska och moraliska avgörandena, sker i förhållande till simuleringar eller digitalt förmedlad dokumentation. Den sker inte direkt mellan människor."

Här tror jag att din platonska världsbild lyser genom. Jag skulle vilja göra en annan beskrivning.

Kommunikation mellan människor i form av språk (långt ifrån all kommunikation sker med munnen) måste utgå från en gemensam, oftast omedveten, överenskommelse om ords betydelse. Denna överenskommelse är del av vår gemensamma kultur och är helt och hållet skapad av människan. Det finns ingen objektiv, "yttre sanning" om vad orden 'boll', 'röd' eller 'sjukdom' ska betyda.

För att vi ska förstå varandra måste vi alltså förstå varandras kulturella kontext och språk. Om två främlingar möts på en savann avgörs deras kommunikationsförmåga av hur stor del av deras kultur som är gemensam.

Nu är då frågan: medför digitaliseringen en ökad eller en minskad nivå av kommunikation mellan människor?

Har sannolikheten för att två slumpmässigt utvalda människor som träffas på en savann kan förstå varandra ökat eller minskat sedan den accelererande digitaliseringen och globaliseringen tog fart?

För mig är svaret tveklöst ja.

En allt större andel av vår individuella kultur är del av en gemensam, global.

Det finns uppenbarligen fortfarande stora förståelseklyftor mellan kulturer, vilket inte minst de senaste dagarnas debakel om profetbildspublicering visat, men jag vill hävda att mänskligheten som helhet aldrig varit så sammankopplad och förstående av varandras kulturer som de är nu.

Vi pratar, bloggar, handlar, köpslår, diskuterar, debatterar och kommunicerar mer med varandra än någonsin förr. Utan att kunna använda informationstekniken som kommunikationsverktyg skulle detta vara omöjligt.

Du skriver:
"Jag vill inte vara med om en darwinistisk samhällsutveckling. Jag vill inte att samhället ska vara eller bli ett ekologiskt nätverk i stil med naturens egna evolutionärt framväxta, ad hoc-nätverk. Jag vill att mänskliga samhällen skapas medvetet."

Med andra ord: du vill att samhället ska styras med järnhand av en upplyst despot.

Tack, men nej tack.

[Per]

Tack Erik, för många frågor och idéer. Mycket på en gång. Har just nu bara tid att kommentera en sak, din sista "punkt".
Finns det alltså enligt ditt sätt att se bara två alternativ: en darwinistisk utveckling eller despoti? Riktigt så onyanserat har jag inte tänkt mig det hela; jag är ju demokrat i princip (min platonistiska åskådning gäller bara metafysiken och ontologin, inte politiken; Platons Staten är inte mitt ideal där). Problemet jag ser är att ren darwinism är lika odemokratisk som despoti. Jag tror inte att det går att undvika en ganska hög grad av darwinistisk självorganisation framöver, men min önskan är att riktningen på denna påverkas genom att så mycket som möjligt är föremål för diskussion och inte underordnas bara ekonomisk utveckling och/eller despotiska storebrorstendenser.