Prenumeranter på Ny Teknik och Affärsvärlden kan numera avnjuta en ny flott bilaga med titeln Passion – Med aptit på livet. För de strävsamma och ambitiösa läsare som antas behöva en paus från den senaste kontroversen kring trådlös dataöverföring, eller bekymmer om huruvida man ska satsa pengar i Moldavien eller Kina, erbjuds här alternativa drömmerier av mera privat slag. Läsarna ska „få träffa människor som berättar om sina stora intressen i livet, sina passioner“. Inuti hittar man artiklar om kortlekssamlande, Rolf Lassgårds passion för hockey, mobilbloggare och om Mozart. Redaktionen frågar retoriskt: „Vad gör du på fritiden?“
Ingenting skiljer Passion från dagstidningarnas veckobilagor eller andra liknande avkopplingsalster. Jag är intresserad av det här avkopplingsbehovet. Jag har det själv, naturligtvis. För mig handlar det numera främst om hästar och ridning, att slippa tänka analytiskt och känna mig som en hel människa. Forskning och akademisk undervisning befrämjar inte precis den helhet, ja enhet, mellan tanke och handling som krävs i umgänge med hästar, även om det kan finnas drag av, kanske lite ensidig, „passion“ i såväl forskning som undervisning. Och så är det naturligtvis även med andra yrken i vår teknologiska och byråkratiska livsmiljö. Uppenbarligen upplever många människor ett starkt behov av att i största möjliga utsträckning (läs: på „fritiden“; övrig tid är man alltså definitionsmässigt ofri, bunden, närmast en slav) slippa befatta sig med det de får betalt för. Ny Tekniks och Affärsvärldens nya prenumerantbilaga är, som jag ser det, ett indirekt erkännande av detta.
En mera opersonlig vinkling på fenomenet vore att fråga sig: Vad är detta ett symptom på, egentligen? Från en synpunkt sett skulle man kunna säga att „vi“ har byggt upp -- och bygger upp -- detta alltmer automatiserade, teknikbaserade samhälle just för att kunna göra något roligt eller vettigt på „fritiden“. Från en annan synpunkt skulle man kunna säga, att konsumtion är en förutsättning för produktion och att „fritiden“ är högexploaterad av samma teknik- och affärsutveckling som vi ägnar „slavtiden“ åt. Alla människor i samhällets „produktiva“ sektor, dvs den ekonomiskt viktigaste delen, är fullt sysselsatt med att exploatera och inteckna sin egen och alla andras fritid (och vi ska inte glömma att människorna i den „icke-produktiva“, „offentliga“, sektorn i stor utsträckning är nödvändiga för den produktiva och inte bara försörjs av den). Avkopplingen blir m a o en förutsättning för produktionen och tillväxten. Men om så är fallet, kan man då verkligen säga att „vi“ bygger upp detta samhälle för att göra något „annat“ på fritiden? Knappast. Det är två sidor av samma sak.
Om den sista tolkningen av fenomenet är den riktiga, och det tror jag, så måste en följd av detta bli, att „fritiden“ fylls med just de tankar och sysselsättningar som är höggradigt kompatibla med verksamheterna under „slavtiden“. Det tydligaste tecknet på detta är, paradoxalt nog, att det inte finns något uttalat tankemässigt samband mellan „fritid“ och „slavtid“. Kontroverser kring trådlös dataöverföring och finansiella prioriteringar i affärslivet är något helt annat och helt ointressant från „fritids“-synpunkt. Min egen infontologiska tes är att detta är en funktionellt nödvändig illusion i vår civilisation, men också att denna illusion rymmer ett svek mot något mänskligt djupare och viktigare, något som det har blivit allt svårare att tala om och tydligt sätta fingret på, ju längre just denna typ av civlisationsutveckling har framskridit. Detta djupare och väsentligare skikt av våra liv är helt enkelt inte lönsamt, om det tas på verkligt allvar, om det inte förpackas och marknadsförs som avkoppling.
Egentligen trivs vi på något sätt inte. Därav Passion.
/Per
Mycket kloka tankar.
Posted by: Frete | 07 december 2005 at 13:25