Infontology

Upphovsrätten kommer att behöva många offer.

Det behövs ingen djupdykning i svensk upphovsrättslagstiftning för att inse att den inte hänger med den nya tidens digitala skapande och spridande av "innehåll". I min naivitet inbillade jag mig att lagstiftarna då skulle kasta sig över upphovsrätten och se till att få den i bättre skick, men jag har nu fått klart för mig att en mycket mer smärtsam väg kommer att begås: en mängd rättsfall för att hitta prejudikat baserat på de föråldrade lagarna.

Redan nu har musikindustrin utökat sitt fokus från musiknedladdning till att gälla dem som tillhandahåller texter och ackordanalyser.

Och Daniel Solove, docent i juridik på George Washington University skriver intressant om vad som hade hänt om bloggare tvingades följa copyrightlagstiftningen. (Via BoingBoing.) Jag är rädd att det hade räckt med att ett fåtal bloggare stämdes för att resten skulle bli rätt mycket mer försiktiga än de är idag.

/Simon

PS. Nu är det juluppehåll till efter helgerna. Banta gärna men inte här, som det står på det lokala konditoriet.

Vad ska man göra nu?

När Thomas Bodströms lagförslag om långtidslagring av alla medborgares elektroniska kommunikationer i EU bara var ett förslag skrev jag att det vore ju fullkomligt horribelt om information om den enskilda människans alla fasta telefonsamtal, alla mobilsamtal, alla SMS, all e-post, all webbsurfning etc skulle sparas. Snacka om åsiktsregistrering. Nu har förslaget förskräckligt nog verkligen gått igenom (se t ex Sydsvenskan). Hur ska man tolka detta skeende? Att man bara vill haffa grova brottslingar, framför allt terrorister, ser jag som rena dimridåer. Det handlar om makt. Den som har eller får tillgång till allt detta material om ett lands befolkning (eller hela EUs...) har närmast obegränsade kontroll- och åsiktsregistreringsmöjligheter. Begreppet medborgare blir hädanefter en eufemism, en förskönande omskrivning för, ja... "digitaliserad undersåte". Undersåte till vad, kan man fråga sig.

Kommentarer och kreativa idéer från Infontologyläsarna om hur man ska hantera detta, såväl individuellt som kollektivt, vore tacknämligt.

/Per

Larven är en hårig katt!

Den vanliga versionen av lussefirandets historia lämnar en del övrigt att önska. Jag tror aldrig förr att jag hade hört att lussekatt inte ursprungligen hade med Lucia att göra, utan med Lucifer. (Båda är förstås relaterade till lux = ljus.) Men söker man lite på nätet får man fram att det gamla namnet på lussekatt är dyvelskatt eller dövelskatt, alltså djävulskatt, och att det finns motsvarande namn på plattyska.

I den julianska kalendern som Sverige hade till 1753 var 13 december årets längsta dag, och därav placeringen av ljushyllningen just den dagen.

Det är inte så lätt att hitta dokument på plattyska på nätet så jag fick inga träffar på mina vidare sökningar efter plattyska djävulkatter. Däremot gav Teufelskatz en oväntad träff som lokalt schweiziskt uttryck för insektslarv, och det visar sig att det engelska ordet caterpillar betyder hårig katt (catus pilosus på latin)!

Och om man går till Hellquists etymologiska ordbok finner man att det svenska ordet "larv" både har betecknat 'insektsmask' och 'ansiktsmask' -- men att det är en ren tillfällighet att de två formerna av 'mask' sammanfaller.

/Simon

Färgkulor på flickstjärtar över nätet = bra tjänst?

Företaget som för ett år sen lanserade jakt på riktiga djur över nätet har nu lanserat nästa tjänst -- paint-ball med bikiniklädda flickor som måltavlor. Är inte det här svinigt vet jag inte vad som är det.

Samtidigt har jag lite svårt att motivera rationellt varför jag inte gillar det. Även i vanliga fall gör det ju ont när man blir träffad av en färgkula, och man spelar med folk som gör det av fri vilja, det kostar pengar, ingen blir allvarligt skadad, det är inget "sexuellt" med i spelet. Så jag har inte så många rationella argument mot paint-ball över nätet.

Men betyder det att jag ska försöka känna det som att tjänsten är bra, eller att jag ska anstränga mig för att söka argument mot, eftersom känslan av att det är fel är så stark?

Länk via utmärkta Collision detection. /Simon

Bot mot hovrättshot?

Det känns som om det saknas en massa kommunikationskanaler i vårt moderna samhälle som är nödvändiga för en fungerande demokrati. En del av dessa kanaler tror jag skulle kunna öppnas på ett konstruktivt sätt med informationsteknologi.

I ett fall den här veckan meddelades från TT att Hovrätten i Sundsvall hade hotats ett flertal gånger efter att ha mildrat straffet i en pedofildom. Jag är övertygad om att de flesta som utdelat dessa hotelser inte egentligen var ute efter att skada Hovrättens personal, utan ville bidra till att skydda utsatta barn.

Men i brist på fungerande kommunikationskanaler blir tröskeln för kommunikation med Hovrätten så hög att det enda folk får ur sig när de väl ringer eller skriver är okvädingsord. Mycket beklagligt.

Sen är väl jag också tveksam till om det är en förmildrande omständighet att flickan sov. Framföres på detta sätt. :-)

/Simon

Teknikmystik i kubik

Jag har ofta funnit det nyttigt att studera tänkare som företräder uppfattningar motsatta mina egna. Det skärper min egen tanke och utmanar dess grundvalar. Står ens egna grundvalar pall för en sådan konfrontation så går de stärkta ur mötet. Gör de det inte så var det ju bra att få veta det. Man behöver dock någon sorts övergripande kriterium för att detta ska vara fruktbart. För min del har detta kriterium länge varit: av deras frukt skall ni känna igen dem (Matteus 7:20 ). Om frukten är högmod och självöverskattning är tanken ohållbar att leva efter. Om frukten är ödmjukhet och ånger över begångna felsteg är tanken något att ta på allvar. För mig är inte detta „etik“ till skillnad från „vetenskap“; för mig måste liv och sanning i princip vara ett, även om det faktiska livet reser många hinder i vägen -- världen är som sådan inte fullkomlig. Det som inte duger at leva efter, enligt nämnda kriterium, kan ytterst sett inte heller vara sant, och omvänt -- är något sant, i djupare inte enbart teoretisk mening, så är det också värt att leva efter.

Jag tar upp detta nu eftersom det är bakgrunden till min fundamentalt kritiska och negativa unställning till Ray Kurzweils tänkande. Kurzweil är för mig en person som i sina texter ofta har relevanta och slående saker att säga i smått, men vars övergripande  vision är inte bara absurd, utan allvarligt vilseledande enligt ovanstående  kriterium. Kurzweils senaste bok The Singularity Is Near handlar som framgår om „Singulariteten“. På s 25-29 sammanfattar han innebörden i denna förväntade händelse (se också bokens webbsajt). I korthet handlar det om att en integrerad människa/maskin-utveckling relativt snart kommer att uppnå en „intelligens“, som gör den obegriplig för alla människor som inte är fysiskt integrerade delar av den – om den ens då egentligen är begriplig för någon av sina delar. Dess kvalitéer kommer nämligen att närma sig det gudomliga:

In the aftermath of the Singularity, intelligence, derived from its biological origins in human brains and its technological origins in human ingenuity, will begin to saturate the matter and energy in its midst. It will achieve this by reorganizing matter and energy to provide an optimal level of computation [...] to spread out from its origins on earth. [s 21]
Ultimately, the entire universe will become saturated with our intelligence. This is the destiny of the universe. [...] We will determine our own fate [...]. [s 29]

Observera att „vi“ i den sista satsen är våra maskinella, artificiellt intelligenta, endast delvis mänskliga efterträdare. Eftersom varken Kurzweil själv eller någon annan idag är fysiskt integrerad med någon digital artificiell intelligens att tala om, så är Singulariteten (inledande versal är befogad) även för honom i stort sett ett mysterium:

Some would say that we cannot comprehend [the Singularity], at least with our current level of understanding. For that reason, we cannot look past its event horizon and make complete sense of what lies beyond. This is one reason we call this transformation the Singularity. I have personally found it difficult, although not impossible, to look beyond this event horizon, even after having thought about its implications for several decades. [s 29]

Med andra ord: den nuvarande och accelererande utvecklingen av alltmer integrerade digitala teknologier är, enligt Kurzweil, början till något som är inget mindre än vördnadsbjudande. Och det är i grund och botten både vördnadsbjudande och eftersträvansvärt, på samma gång, av en enda anledning: våra maskinella efterträdare kommer at vara „intelligentare“ än vi. Och vem vill vara ointelligent? Häng med, alltså

Nyckelbegreppet i Kurzweils vision är uppenbarligen intelligens. Låt oss titta på vad han lägger i detta begrepp. En detaljerad genomgång är inte möjlig här, men jag citerar några koncisa formuleringar ur boken:

The story [of the awaited Singularity] is predicated on the idea that we have the ability to understand our own intelligence -- to access our own source code, if you will – and then revise and expand it. [p 4]

Vi är alltså mer än vår „intelligens“? Det är jag den förste att hålla med om, men jag är tveksam till om Kurzweil är medveten om den latenta dualismen här. I vilket fall som helst är det tydligen „intelligensen“, i en senare utvecklingsfas, som vi alla måste böja oss för, eftersom denna i en senare fas kommer att vara så överlägsen vår nuvarande „intelligens“.

In my view the purpose of life – and of our lives – is to create and appreciate ever-greater knowledge, to move towards greater „order“. [...] As I see it the purpose of the universe reflects the same purpose as our lives: to move toward greater intelligence and knowledge. Our human intelligence and our technology form the cutting edge of this expanding intelligence [...]. Ideas are the embodiment and the product of intelligence. The ideas exist to solve most any problem that we encounter. The primary problems we cannot solve are the ones that we cannot articulate and are mostly ones of which we are not yet aware. For the problems that we do encounter, the key challenge is to express them precisely in words (and sometimes in equations). Having done that, we have the ability to find the ideas to confront and resolve each such problems. [s 372-373]

Kurzweils „intelligens“ är m a o identisk med problemlösningsförmåga. Och just denna förmåga är det som våra „humanmaskinella“ efterträdare kommer att ha en totalt överlägsen kapacitet till, därav Singulariteten. Vad som förundrar och oroar mig i detta är den (kvasi)religiösa tron på „intelligensens“ (i denna mening) saliggörande inverkan på samhällsutvecklingen. Att det är en sorts religion, eller rättare sagt: att avsikten är att åstadkomma en religion, förnekar Kurzweil, men likväl är själva substansen i hela visionen tanken, att det hela leder till odödlighet och en närmast absolut makt över det materiella universum. Om detta inte är religion, så är det ju att (vilja) göra sig själv till gud. Och eftersom människan själv blir gud, så behöver hon ju i och för sig ingen religion, allra minst någon med en verklig Gud som upphov.

Min fråga blir till sist: Var finns här den hjärtats och tankens vishet som är det mänskliga livets enda verkligt eftersträvansvärda grundval? Ingenstans.

/Per

PS. Simon tipsar mig om att Kurzweils bok också är föremål för en (anmärkningsvärt okritisk) understreckare i Svenska Dagbladet. DS.

Infontology två år!

Tiden går fort. Infontology fyller två år idag. Det har varit en intressant och lärorik tid, även om det känns som om jag har ägnat oproportionerligt stor tid åt att sätta mig in i nyhetsflödet om vår alltmer digitaliserade värld.

Det är ett rätt stort material som döljer sig här bakom Infontologys förstasida. För den som har läst oss ett tag finns det väl nån sorts "riktning" på det vi skriver, men det är inte säkert att det behöver fortsätta åt det hållet.

Vad tycker du som läser att vi ska fokusera mer på?

/Simon

P.S. Det är viktigt för oss att få den feedbacken.

„Passion“ och otrivsel

Prenumeranter på Ny Teknik och Affärsvärlden kan numera avnjuta en ny flott bilaga med titeln Passion – Med aptit på livet. För de strävsamma och ambitiösa läsare som antas behöva en paus från den senaste kontroversen kring trådlös dataöverföring, eller bekymmer om huruvida man ska satsa pengar i Moldavien eller Kina, erbjuds här alternativa drömmerier av mera privat slag. Läsarna ska  „få träffa människor som berättar om sina stora intressen i livet, sina passioner“. Inuti hittar man artiklar om kortlekssamlande, Rolf Lassgårds passion för hockey, mobilbloggare och om Mozart. Redaktionen frågar retoriskt: „Vad gör du på fritiden?“

Ingenting skiljer Passion från dagstidningarnas veckobilagor eller andra liknande avkopplingsalster. Jag är intresserad av det här avkopplingsbehovet. Jag har det själv, naturligtvis. För mig handlar det numera främst om hästar och ridning, att slippa tänka analytiskt och känna mig som en hel människa. Forskning och akademisk undervisning befrämjar inte precis den helhet, ja enhet, mellan tanke och handling som krävs i umgänge med hästar, även om det kan finnas drag av, kanske lite ensidig, „passion“ i såväl forskning som undervisning. Och så är det naturligtvis även med andra yrken i vår teknologiska och byråkratiska livsmiljö. Uppenbarligen upplever många människor ett starkt behov av att i största möjliga utsträckning (läs: på „fritiden“; övrig tid är man alltså definitionsmässigt ofri, bunden, närmast en slav) slippa befatta sig med det de får betalt för. Ny Tekniks och Affärsvärldens nya prenumerantbilaga är, som jag ser det, ett indirekt erkännande av detta.

En mera opersonlig vinkling på fenomenet vore att fråga sig: Vad är detta ett symptom på, egentligen? Från en synpunkt sett skulle man kunna säga att „vi“ har byggt upp -- och bygger upp -- detta alltmer automatiserade, teknikbaserade samhälle just för att kunna göra något roligt eller vettigt på „fritiden“. Från en annan synpunkt skulle man kunna säga, att konsumtion är en förutsättning för produktion och att „fritiden“ är högexploaterad av samma teknik- och affärsutveckling som vi ägnar „slavtiden“ åt. Alla människor i samhällets „produktiva“ sektor, dvs den ekonomiskt viktigaste delen, är fullt sysselsatt med att exploatera och inteckna sin egen och alla andras fritid (och vi ska inte glömma att människorna i den „icke-produktiva“, „offentliga“, sektorn i stor utsträckning är nödvändiga för den produktiva och inte bara försörjs av den). Avkopplingen blir m a o en förutsättning för produktionen och tillväxten. Men om så är fallet, kan man då verkligen säga att „vi“ bygger upp detta samhälle för att göra något „annat“ på fritiden? Knappast. Det är två sidor av samma sak.

Om den sista tolkningen av fenomenet är den riktiga, och det tror jag, så måste en följd av detta bli, att „fritiden“ fylls med just de tankar och sysselsättningar som är höggradigt kompatibla med verksamheterna under „slavtiden“. Det tydligaste tecknet på detta är, paradoxalt nog, att det inte finns något uttalat tankemässigt samband mellan „fritid“ och „slavtid“. Kontroverser kring trådlös dataöverföring och finansiella prioriteringar i affärslivet är något helt annat och helt ointressant från „fritids“-synpunkt. Min egen infontologiska tes är att detta är en funktionellt nödvändig illusion i vår civilisation, men också att denna illusion rymmer ett svek mot något mänskligt djupare och viktigare, något som det har blivit allt svårare att tala om och tydligt sätta fingret på, ju längre just denna typ av civlisationsutveckling har framskridit. Detta djupare och väsentligare skikt av våra liv är helt enkelt inte lönsamt, om det tas på verkligt allvar, om det inte förpackas och marknadsförs som avkoppling.

Egentligen trivs vi på något sätt inte. Därav Passion.

/Per

Autogiro -- ett betalningssystem att se över.

Vad händer om man har autogiro men inga pengar på kontot? Betalningen stoppas. Självklart på ett sätt, men systemet kunde bli så mycket mer robust med någon av följande extratjänster:

1. Skicka ett email till kontoinnehavaren så att denne kan åtgärda betalningen så snart som möjligt.
2. Ha bevakning på kontot så att betalningen kan göras om det kommer in pengar på kontot.
3. Kolla om det finns pengar på något annat av kundens konton och låt i så fall betalningen övertrassera kontot, mot utlåningsränta.

Det sätt som används idag är så icke-kommunikativt så man blir helt matt.

/Simon