Joseph Weizenbaums klassiska kritik av ”datorsamhället”, Computer Power and Human Reason (1976), har jag nämnt förr. Den må vara föråldrad i vissa tekniska avseenden, men dess djupt kända försvar för mänskliga värden gentemot vissa tendenser i den rationella teknikutvecklingen är lika giltigt nu som då, i vissa avseenden mera giltigt, eftersom en del av det han tar upp är så mycket mera utbrett nu, än det var för trettio år sedan. Ta till exempel hans tänkvärda observation angående motivationen hos programmerare in spe:
It happens that programming is a relatively easy craft to learn. Almost everyone with a reasonably orderly mind can become a fairly good programmer with just a little instruction and practice. And because programming is almost immediately rewarding, that is, because a computer very quickly begins to behave somewhat in the way the programmer intends it to, programming is very seductive, especially for beginners. Moreover, it appeals most to precisely those who do not yet have sufficient maturity to tolerate long delays between an effort to achieve something and the appearance of concrete evidence of success. Immature students are therefore easily misled into believing that they have truly mastered a craft of immense power and of great importance when, in fact, they have learned only its rudiments and nothing substantive at all. [...] The teacher, of course, also tends to feel rewarded by such students' obvious enthusiasm, and therefore to encourage it, perhaps unconsciously and against his better judgment. But for the student this may well be a trap.
[Penguinutgåvan, 1984, s 277]
Detta kan med råge generaliseras till de flesta datorunderstödda sammanhang, vare sig det rör sig om nytta eller nöje. Och inte nog med det. Den grundläggande iakttagelsen, vad gäller såväl studenters som lärares motivation och deras förhållande till omedelbara belöningar, tycks mig numera vara norm i utbildningen på alla nivåer. Alla ämnen som alltjämt oundvikligen innebär stora krav på idogt arbete utan omedelbart resultat -- jag tänker särskilt på språkstudier och ren matematik -- har stora pedagogiska svårigheter, vilka egentligen inte beror på något annat än att de studerande saknar tålamod och inte står ut med känslan av att inte förstå förrän efter flera månader -- ett stadium som endast få uppnår idag.
Akademiska prestationer är dock inget självändamål, inget värde i sig. Om sådana prestationers enda måttstock är en anpassning till den ekonomiska och tekniska utvecklingen, ett utbildande av ungdomar till olika funktioner, då finns ingen inneboende koppling mellan vad som krävs och vad som är värdefullt. Vad Weizenbaum fokuserar på är mental mognad i en både vidare och djupare mening. Problemet är nämligen: Vad har vi att sätta emot det han kallar ”the imperialism of instrumental reason”? Vilka värden är mera väsentliga än effektivitet, vinstmaximering, funktionalitet, strömlinjeformning, snabbt beslutsfattande etc i samma stil? Vad är viktigare än att göra karriär? Än att bli rik? Än att bli berömd? Och hur kan väsentligare värden egentligen uttryckas och manifesteras? Det värsta är att de företagsekonomiskt och teknologiskt motiverade och realiserade omständigheterna i dagens samhälle systematiskt, genom sin blotta existens, tenderar att undergräva förutsättningarna och potentialen för alternativa möjligheter. Vår ”tro” på teknikutvecklingen är inte så mycket en positiv tillit som en tillägnad, inlärd oförmåga att se något alternativ.
För att vi över huvud taget ska bli medvetna om andra och viktigare värden krävs ett visst mått av lugn och eftertanke och ett visst mått -- och en viss typ -- av krav från oss själva och från andra. Och dessa värdemässiga krav måste förutsättas höra till den mänskliga existensens själva fundament. Det kan inte handla om politiskt aktuella och opportuna moralfrågor, om statligt understödd moralism. Det måste handla om något som i slutändan -- ja, på dödsbädden -- är ofrånkomligt. Jag vill återkomma med mera precisa formuleringar angående detta, men vad gäller just Weizenbaum, så är det bestående värdet hos hans bok, att han kompromisslöst ställer denna typ av krav och konfronterar dem med utbildningsfrågor:
The function of a university cannot be to simply offer prospective students a catalogue of ”skills” from which to choose. For, were that its function, then the university would have to assume that the students who come to it have already become whatever it is they are to become. The university would then be quite correct in seeing the student as a sort of market basket, to be filled with goods from among the university's intellectual inventory. It would be correct, in other words, in seeing the student as an object very much like a computer whose storage banks are forever hungry for more ”data”. But surely that cannot be a proper characterization of what a university is or ought to be all about. Surely the university should look upon each of its citizens, students and faculty alike, first of all as human beings, in search of -- what else to call it? -- truth, and hence in search of themselves.
[ibid.: 278]
På en ”högskolepedagogisk” kurs, som jag var mer eller mindre tvingad att genomleva (jo det var väldigt trevligt, men jag undrar över de egentliga motiven), framkastade jag tanken, att grunden för all universitetspedagogik måste vara studentens och lärarens germensamma intresse för ämnet. Intresset för, rentav kärleken till, ämnet är det som förenar student och lärare och lärarens uppgift är, att hjälpa till att hos studenten skapa detta band till just ämnet för studierna. (Det är ju inte säkert att det finns där från början, eller hur?) Då står man också ut med den möda det hela innebär, inte för ”att få sitt betyg” eller för ”att få ett jobb”, utan för att man vill förstå, för att det betyder något för ens existens här i världen. Och då blir frågan om huruvida studenten eller läraren ska ha mest ”inflytande” -- ett tema på den ”högskolepedagogiska” kursen -- irrelevant.
Denna framkastade tanke möttes dock enbart av en något ställd tystnad.
/Per
Comments