Infontology

"Artificiell artificiell intelligens"

Amazon.com har lanserat en tjänst som låter folk tjäna pengar på att lösa uppgifter som datorer inte är så bra på -- typiskt rör det sig om bildigenkänning, i de exempel som finns där idag. För varje kategoriserad bild får man oftast 0,03 USD, och några som har försökt rapporterar förtjänster på 3-4 dollar i timmen, andra mer.

Amazon kallar tjänsten för den "mekaniska turken" efter en schackspelande automat från 1700-talet som liksom Amazons tjänst behövde mänsklig intelligens för att automaten skulle kunna utföra sina uppgifter.

Som Mike på Techdirt poängterar är tjänsten rätt lik Google Answers, och andra framhåller likheterna med Project Gutenbergs utspridda korrekturläsare som rättar felen i maskinellt inlästa boksidor. Men det är ändå en gräns som har överträtts här, eller åtminstone håller på att överträdas. Antagligen ligger det inte i själva tjänsten, utan i inställningen till människans roll i systemet. En sak är deras slogan "artificiell artificiell intelligens". Okej, först har vi mänsklig intelligens, sen försöker vi efterlikna den med AI som är datorprogram, och sen när vi inte kan få "äkta" AI så måste vi ha artificiell AI.

Det här är förstås ett tecken på att den artificiella intelligens som är det primära målet för ett tag sen lämnade människan bakom sig. De stora kunskapsmassor som representeras av Amazon eller Google har börjat "leva sitt eget liv", med sina egna krav på sammanhang och fullständighet. Så det är här människan kan lämna sitt bidrag, inom de områden där datoriseringen inte kommit så långt.

Det som blir tydligt med den här tjänsten är just hur det är datorsystemens egna behov som styr, snarare än mänskliga behov. I Google Answers är det ändå verkliga frågor från verkliga människor som besvaras, även om systemet kunde användas för att svara på frågor som har skapats av en algoritm. Och i Project Gutenberg är det material som digitaliseras värderat av människor genom att de böcker som digitaliseras en gång har gått igenom den process som det traditionellt är (eller var) att ge ut en bok. Men Amazons mekaniska turk innehåller typiskt helt mekaniskt genererade uppgifter, som ingen människa nånsin har sökt efter eller efterfrågat, men som måste finnas i databaserna för att de ska hålla kraven på fullständighet och pålitlighet.

Det är också så att Amazon formulerar "anropen till människa" på samma sätt som man anropar en vanlig datorfunktion. Här är ett exempel:

 read (photo);
 photoContainsHuman = callMechanicalTurk(photo);
 if (photoContainsHuman == TRUE) {
 		acceptPhoto;
 }
 else {
 		rejectPhoto;
 }

callMechanicalTurk är alltså ett vanligt funktionsanrop som returnerar ett värde -- i det här fallet sant om bilden som skickas med innehåller en människa. Värdet används som vilket annat värde som helst i datorprogrammet. Idag är tjänsten asynkron, så att funktionsanropet oftast inte är kopplat till behovet av ett omedelbart svar, men med en utbyggd bas av "turkar" -- det ordet använt exakt i samma betydelse som Amazon använder det -- så kommer man förstås att kunna ställa frågor och få svar med bara någon sekunds fördröjning. Den som inte svarar snabbt nog går miste om förtjänsten.

Trots att en hel del har skrivits om tjänsten under de fyra veckor den har varit igång så är det (som vanligt) svårt att hitta vettiga kritiska röster. David Flanagan (som jag inte kände till innan) skriver både om nedvärderingen av den mänskliga intelligensen och om implikationerna för arbetsrätten, och hoppas att NetFuture ska göra en vettig analys av situationen. Ja, jag ser också fram emot det.

Richard McManus på Read/Write Web får representera den motsatta ståndpunkten när han snabbt formulerar en topplista på olika saker han skulle vilja använda den nya webb-tjänsten till. (Jag hoppas att han är lite ironisk.) Och det blir plötsligt så tydligt hur lätt det är att glömma att det bakom funktionsanropet faktiskt ska vara en människa som utför de här uppgifterna.

/Simon

Pengar över? Investera i övervakning!

Historiskt sett lever vi, i den ekonomiskt relativt välmående västvärlden, i ett av de (internt) minst våldsamma samhällen som någonsin funnits. Detta tycks innebära att toleransen för våldshandlingar närmar sig noll och våra reaktioner på “incidenter” blir väldigt starka. Alla till buds stående medel blir legitima. I synnerhet om de är av teknisk och lättillgänglig natur.

När således en busschaufför i Malmö misshandlas bestämmer man sig raskt för att alla Malmös bussar ska kameraövervakas inom två år. Och det stora köpcentrat Nova utanför Lund söker tillstånd för kameraövervakning innan något allvarligt inträffat, för säkerhets skull liksom. Exemplen kunde mångfaldigas nästan ad infinitum.

Och vissa lever gott på denna trend. Kombinationen psykisk otrygghet (hur omotiverad den än är i den historiska relativismens ljus) och tekniska möjligheter är nog en ekonomiskt urstark kombination. Det skulle man i alla fall kunna tro när man tar del av Lundaföretaget Axis Communications siffror: 30 % ökad omsättning under årets första nio månader; vinstökning före skatt under samma tid 350 %. Vad man gör? IP-baserad kameraövervakning.

Som framgår av tidigare inlägg (länkar nedan) tycker jag att det finns all anledning att grubbla över vad denna utveckling betyder för våra liv i samhället. Var finns proportionaliteten mellan ett mindre antal våldshandlingar, rapporterade i massmedia, och det faktum att vi snart inte kan gå utanför dörren –- eller ringa på hos grannen, som har sin egen lilla dator/mobilanslutna lilla kamera vid entrén –- utan att vara sedda och registrerade av maskiner och människorna bakom dem? Jag tycker att denna proportion är orimlig och i grunden oförsvarlig.
Den som tycker annorlunda rekommenderas en investering i Axis.

/Per

Tidigare inlägg på temat (urval):
http://infontology.typepad.com/infontology/2005/05/vervakning_och_.html http://infontology.typepad.com/infontology/2005/05/sknska_bussar_k.html http://infontology.typepad.com/infontology/2005/04/full_koll_p_sko.html http://infontology.typepad.com/infontology/2005/04/automatisk_livr.html http://infontology.typepad.com/infontology/2004/12/bara_fr_att_man.html

Vad är viktigt med upphovsrätt?

Jag är glad att ha varit med i en timmes debatt om upphovsrätt på Bloggforum i helgen, tillsammans med Oscar Swartz, Eric Wahlforss och Rasmus Fleischer. Modererade gjorde Lisa Bjerre.

Från infontologiskt håll ligger fokus vad gäller upphovsrätt inom följande områden:

1. Det är en grundläggande förutsättning för all kultur att den bygger på tidigare kultur. Den som skapar ett verk, nynnar på en sång, klottrar vid telefonen eller skriver en roman måste självklart till största delen referera till tidigare sammanhang (kontext) samtidigt som det upphovsmannen lägger till är relativt litet för varje verk. Men man får inte underskatta det unika "fingeravtryck" som varje upphovsman ofta ändå lyckas sätta på sina verk. Vetenskapen (som ju är en del av kulturen) fungerar också på så sätt att experiment kopieras och verifieras i långa kedjor av olika oberoende forskare för att man ska kunna visa dess trovärdighet.
2. Detta innebär att det inte går att referera till allting som man lånar information från. Samtidigt skulle det vara en helt omstörtande tanke om upphovsrätten helt släpptes fri. Då skulle man även antagligen få ifrågasätta den grundläggande äganderätten också, och det tror jag inte att så många är beredda att göra. Så vi hamnar i att försöka hitta en medelväg. Man kan jämföra det med situationen inom säkerhetsområdet, där man kan uppnå en rimlig samhällsbalans om man tänker på säkerhetsåtgärderna som farthinder som gör att incidentstatistiken hålls inom rimliga gränser.
3. Den tidigare relativa jämvikt som har funnits under årtionden vad gäller upphovsrätt har kommit i obalans i och med övergången till digital information. Där har både möjligheterna till missbruk av upphovrätten och möjligheterna till kontroll av missbruket ändrats radikalt. Dessutom har upphovsrättsinnehavarna brutit ny mark i sitt sökande efter fler och fler objekt att skydda. Det har exempelvis funnits ett amerikanskt lagförslag nyligen för att skydda "fakta" med upphovsrätt.
4. Under de närmaste åren kan vi vänta oss en kapprustning inom det här området. Upphovsrättsinnehavarna kommer att utnyttja alltmer förfinade teknologier för att skydda sitt innehåll, men också för att hitta överträdelser. Redan idag finns det avancerade sökmotorer för att indexera ljudfiler, och polisen använder idag pixelmatchningstekniker för att spåra bilder med förbjudet innehåll.
5. Lagtexterna hänger inte med den snabba tekniska utvecklingen. Det gör också att lagarna i mindre och mindre grad räcker i sig själva för att tolka vad man får och inte får göra som enskild person. Det kommer att behövas domstolsutslag för att avgöra hur man ska tolka upphovsrättslagen med de nya förutsättningar som råder sen ett par år tillbaka. Som infontolog är jag också lite fascinerad över hur mycket det refereras till anseende och respekt i lagen.

/Simon

Livet in digitaliserade världen

Ray Kurzweils The Singularity is Near bygger på några av de fundamentalt mest felaktiga antaganden jag känner till – om människan, världen och historien. Att ta upp detta till behandling här finns det inte utrymme till; jag kan bara kort nämna att det rör sig om hans uppfattningar om att den tekniska utvecklingen är en „naturlig fortsättning“ på den biologiska evolutionen, att det viktigaste av allt i livet är „kunskap“ (av ett slag som kan digitaliseras) och att „transcendens“ (människans överskridande av sina begränsningar) är lika med materiell utveckling (=teknisk evolution).

Men detta hindrar ju inte att jag tror att han har rätt på vissa mera specifika punkter, till exempel:

As technology becomes more sophisticated it increasingly takes on traditional human capabilities and requires less adaptation. You had to be technically adept to use early personal computers, whereas using computerized systems today, such as cell phones, music players, and Web browsers, requires much less technical ability. In the second decade of this century, we will routinely be interacting with virtual humans that, although not yet Turing-test capable, will have sufficient natural language understanding to act as our personal assistants for a wide range of tasks.
[The Singularity is Near, Viking, 2005, s 473]

En tolkning av denna högst troliga utveckling är att „digital kompetens“ i snävare mening blir onödig. Det kommer att bli så pass lätt att interagera med digitala system och komponenter, eftersom de interfacemässigt kommer att likna och ta hänsyn till oss, att vi inte behöver förstå dem mera än vi behöver förstå våra bilar (dörrar, vindruta, ratt, gas, broms – det räcker så). En anledning till att digital kompetens, i snävare teknisk mening, diskuteras är ju att den i viss utsträckning behövs, just nu. Om den framöver kommer att behövas i allt mindre utsträckning av allt fler så behöver ju gemene man – dvs de allra flesta – inte befatta sig med saken. Digitala, programstyrda komponenter och system kommer att i allt större utsträckning sköta och konstruera sig själva, ergo: ännu färre människor än nu behöver egentligen bry sig, om man ska följa konventionella tekniska/ekonomiska värderingar.

För mig illustrerar dock detta att digital kompetens i teknisk mening inte är sakens kärna över huvud taget. Kärnan är snarare en fråga om medvetenhet och kritisk reflektion. Varför (argument, tack!) ska jag/vi överlåta funktioner och beslut åt digitala system? Att kunna diskutera detta utifrån kunskap om sammanhang och en djupare insikt i möjliga konsekvenser är verklig digital kompetens, eller mera precist: kompetens att leva i den digitaliserade världen.

/Per

 

På väg att bli djur (igen)?

Jag har pratat mycket om hur man använder olika teknologier med min kollega Staffan, och en dag när vi tillsammans ojade oss över hur det känns som om folk bara vill sitta och bli stimulerade framför nån lämplig skärm med en fjärrkontroll i handen så säger Staffan: "Vet du vad jag har tänkt på -- jag tror att vi är på väg att bli djur igen."

När man läser om hur en chimpans-forskare i Japan hittar skrämmande paralleller mellan japanska ungdomar och beteenden som man annars bara hittar hos högre primater: de hänger i klungor i gathörnen utan att intressera sig för andra områden, blir de hungriga går de och köper mat i en livsmedelsaffär som de sen intar på trottoaren. Forskaren skyller på mobiltelefonen som gör att ungdomarnas föräldrar har känslan av att deras barn bara är ett telefonsamtal bort. Plötsliga attacker och vredesutbrott hänför han också till övergången från en talad mobiltelefonkultur till en som alltmer består av epost och textmeddelanden -- han anser att de ungdomar som det här rör sig om helt enkelt har förlorat förmågan till ett samtal eller att uttrycka sina känslor i ord.

Länk via BoingBoing. Även uppmärksammat hos Computer Sweden. /Simon

Standardisera "nästa sida" i en webbläsare!

En av de "händelser" som ligger högst på min lista över det jag behöver göra med ett pekdon i en webbläsare är att klicka på "nästa sida". Oftast är det i listor av sökresultat, men också rätt ofta i artiklar som löper över flera sidor.

Jag funderade på att installera ett Greasemonkey-script åtminstone för den största sökmotorn, men hittade inget. Min kollega Jonas hittade ett vanligt tillägg åt mig som jag kör i Firefox, men kanske är det dags att gå ett steg längre.

Så förslaget är detta: idag kodar man ju knapparna i formulär, typ "Skicka", så att man kan trycka direkt på Enter för att skicka iväg sina data. På samma sätt borde man kunna koda ett Nästa-beteende som fungerade med en viss tangentkombination för alla sidor som har en fortsättning.

Alternativet är förstås att lära sig formulera sina sökningar bättre. :-)

/Simon

"Inga konstigheter. Bara glass."

Jag har alltid haft största respekt för Lejonet & Björnen, både för smak och för kvalitet, men när man jämför deras slogan med innehållsförteckningen börjar man undra. På locket står det alltså "Inga konstigheter. Bara glass." Men tittar man i innehållsförteckningen ser det ut så här:

Mjölk, socker, smör, glykossirap, pistagenötter, mandel, hasselnötter, veg. olja, kurkumin, klorofyll, mjölkpulver, naturlig vanilj, stabiliseringsmedel: mono- och diglycerider av fettsyror, natriumkarboximetylcellulosa, guarkärnmjöl, karragenan, natriumalginat.

Det är inte säkert att det är jag som har tolkningsföreträde angående vad som menas med "konstigheter", men det här tror jag ganska många skulle vara överens om.

/Simon

Vad är första klass på tåget?

Att "klassisk" musik kommer av "förstklassig" musik är väl etablerat, men är det så att det förstklassiga på tåget håller på att få samma förhållande till huvudfåran som den klassiska musiken till den "populära"?

Återspeglar SJs prissättningsalgoritmer helt enkelt tillgång och efterfrågan, där det är sådär lite ute att sitta ensam i första klass -- så att man rentav behöver subventionera det lite grand? På samma sätt som man ger kulturbidrag till den klassiska musiken? Eller är det helt enkelt en tillfällig kampanj för att göra första klass poppis igen -- ett lockpris för att få folk att inse tjusningen?

Jag har faktiskt väntat på den här dan, när första klass blivit en bra bit billigare än andra klass. Klass-samhället är inte längre en ekonomisk fråga -- det handlar om attityd -- solidaritet!

/Simon

Universitetet, sanningen och döden

Joseph Weizenbaums klassiska kritik av ”datorsamhället”, Computer Power and Human Reason (1976), har jag nämnt förr. Den må vara föråldrad i vissa tekniska avseenden, men dess djupt kända försvar för mänskliga värden gentemot vissa tendenser i den rationella teknikutvecklingen är lika giltigt nu som då, i vissa avseenden mera giltigt, eftersom en del av det han tar upp är så mycket mera utbrett nu, än det var för trettio år sedan. Ta till exempel hans tänkvärda observation angående motivationen hos programmerare in spe:

It happens that programming is a relatively easy craft to learn. Almost everyone with a reasonably orderly mind can become a fairly good programmer with just a little instruction and practice. And because programming is almost immediately rewarding, that is, because a computer very quickly begins to behave somewhat in the way the programmer intends it to, programming is very seductive, especially for beginners. Moreover, it appeals most to precisely those who do not yet have sufficient maturity to tolerate long delays between an effort to achieve something and the appearance of concrete evidence of success. Immature students are therefore easily misled into believing that they have truly mastered a craft of immense power and of great importance when, in fact, they have learned only its rudiments and nothing substantive at all. [...] The teacher, of course, also tends to feel rewarded by such students' obvious enthusiasm, and therefore to encourage it, perhaps unconsciously and against his better judgment. But for the student this may well be a trap.
[Penguinutgåvan, 1984, s 277]

Detta kan med råge generaliseras till de flesta datorunderstödda sammanhang, vare sig det rör sig om nytta eller nöje. Och inte nog med det. Den grundläggande iakttagelsen, vad gäller såväl studenters som lärares motivation och deras förhållande till omedelbara belöningar, tycks mig numera vara norm i utbildningen på alla nivåer. Alla ämnen som alltjämt oundvikligen innebär stora krav på idogt arbete utan omedelbart resultat -- jag tänker särskilt på språkstudier och ren matematik -- har stora pedagogiska svårigheter, vilka egentligen inte beror på något annat än att de studerande saknar tålamod och inte står ut med känslan av att inte förstå förrän efter flera månader -- ett stadium som endast få uppnår idag.

Akademiska prestationer är dock inget självändamål, inget värde i sig. Om sådana prestationers enda måttstock är en anpassning till den ekonomiska och tekniska utvecklingen, ett utbildande av ungdomar till olika funktioner, då finns ingen inneboende koppling mellan vad som krävs och vad som är värdefullt. Vad Weizenbaum fokuserar på är mental mognad i en både vidare och djupare mening. Problemet är nämligen: Vad har vi att sätta emot det han kallar ”the imperialism of instrumental reason”? Vilka värden är mera väsentliga än effektivitet, vinstmaximering, funktionalitet, strömlinjeformning, snabbt beslutsfattande etc i samma stil? Vad är viktigare än att göra karriär? Än att bli rik? Än att bli berömd? Och hur kan väsentligare värden egentligen uttryckas och manifesteras? Det värsta är att de företagsekonomiskt och teknologiskt motiverade och realiserade omständigheterna i dagens samhälle systematiskt, genom sin blotta existens, tenderar att undergräva förutsättningarna och potentialen för alternativa möjligheter. Vår ”tro” på teknikutvecklingen är inte så mycket en positiv tillit som en tillägnad, inlärd oförmåga att se något alternativ.

För att vi över huvud taget ska bli medvetna om andra och viktigare värden krävs ett visst mått av lugn och eftertanke och ett visst mått -- och en viss typ -- av krav från oss själva och från andra. Och dessa värdemässiga krav måste förutsättas höra till den mänskliga existensens själva fundament. Det kan inte handla om politiskt aktuella och opportuna moralfrågor, om statligt understödd moralism. Det måste handla om något som i slutändan -- ja, på dödsbädden -- är ofrånkomligt. Jag vill återkomma med mera precisa formuleringar angående detta, men vad gäller just Weizenbaum, så är det bestående värdet hos hans bok, att han kompromisslöst ställer denna typ av krav och konfronterar dem med utbildningsfrågor:

The function of a university cannot be to simply offer prospective students a catalogue of ”skills” from which to choose. For, were that its function, then the university would have to assume that the students who come to it have already become whatever it is they are to become. The university would then be quite correct in seeing the student as a sort of market basket, to be filled with goods from among the university's intellectual inventory. It would be correct, in other words, in seeing the student as an object very much like a computer whose storage banks are forever hungry for more ”data”. But surely that cannot be a proper characterization of what a university is or ought to be all about. Surely the university should look upon each of its citizens, students and faculty alike, first of all as human beings, in search of -- what else to call it? -- truth, and hence in search of themselves.
[ibid.: 278]

På en ”högskolepedagogisk” kurs, som jag var mer eller mindre tvingad att genomleva (jo det var väldigt trevligt, men jag undrar över de egentliga motiven), framkastade jag tanken, att grunden för all universitetspedagogik måste vara studentens och lärarens germensamma intresse för ämnet. Intresset för, rentav kärleken till, ämnet är det som förenar student och lärare och lärarens uppgift är, att hjälpa till att hos studenten skapa detta band till just ämnet för studierna. (Det är ju inte säkert att det finns där från början, eller hur?) Då står man också ut med den möda det hela innebär, inte för ”att få sitt betyg” eller för ”att få ett jobb”, utan för att man vill förstå, för att det betyder något för ens existens här i världen. Och då blir frågan om huruvida studenten eller läraren ska ha mest ”inflytande” -- ett tema på den ”högskolepedagogiska” kursen -- irrelevant.
Denna framkastade tanke möttes dock enbart av en något ställd tystnad.

/Per

Google läser in böcker för att nyttjas av en "artificiell intelligens"!?

Usch, jag blir lite chockad när jag läser sånt här. Framtidshistorikern George Dyson på besök på Google -- eller Turings katedral, som han kallar det -- skriver om hur hans värdar har sagt att "vi scannar inte in böckerna för att de ska läsas av folk -- vi läser in dem för att de ska läsas av en AI".

Slutet på essän är värd att titta på:

When I returned to highway 101, I found myself recollecting the words of Alan Turing, in his seminal paper Computing Machinery and Intelligence, a founding document in the quest for true AI. "In attempting to construct such machines we should not be irreverently usurping His power of creating souls, any more than we are in the procreation of children," Turing had advised. "Rather we are, in either case, instruments of His will providing mansions for the souls that He creates."

Google is Turing's cathedral, awaiting its soul. We hope. In the words of an unusually perceptive friend: "When I was there, just before the IPO, I thought the coziness to be almost overwhelming. Happy Golden Retrievers running in slow motion through water sprinklers on the lawn. People waving and smiling, toys everywhere. I immediately suspected that unimaginable evil was happening somewhere in the dark corners. If the devil would come to earth, what place would be better to hide?"

For 30 years I have been wondering, what indication of its existence might we expect from a true AI? Certainly not any explicit revelation, which might spark a movement to pull the plug. Anomalous accumulation or creation of wealth might be a sign, or an unquenchable thirst for raw information, storage space, and processing cycles, or a concerted attempt to secure an uninterrupted, autonomous power supply. But the real sign, I suspect, would be a circle of cheerful, contented, intellectually and physically well-nourished people surrounding the AI. There wouldn't be any need for True Believers, or the downloading of human brains or anything sinister like that: just a gradual, gentle, pervasive and mutually beneficial contact between us and a growing something else. This remains a non-testable hypothesis, for now. The best description comes from science fiction writer Simon Ings:

"When our machines overtook us, too complex and efficient for us to control, they did it so fast and so smoothly and so usefully, only a fool or a prophet would have dared complain."

Länk via BoingBoing. /Simon