Infontology

Om upphovsrätt på Bloggforum

Jag har fått en inbjudan att panelprata om upphovsrätt på Bloggforum i Stockholm 19 november. Det ska bli kul.

/Simon

"I en massiv virtuell värld är vi ändå människor."

Rob Malda, a.k.a. CmdrTaco, och grundare av Slashdot skriver om hur han tvingas byta namn i ett onlinespel, och hans känslor över detta.

I don't think I'll quit WoW over this, but I will take away some lessons. The GM I talked to had a nickname of something like Lathanian. I found this disconcerting. If you were arrested by Officer Snuggles or found guilty by the honorable Judge Lawtron, it's hard to take that seriously. In this case 'Punishment' is being dealt. A real human is wearing a shroud of anonymity and handing out the bitchslap to a total stranger. That really makes the whole experience even more dehumanizing. In a massive virtual world, we're still people.

Det är just de här mänskliga känslorna mitt i en artificiell värld som gör det så intressant att läsa -- på ett sätt att det är så lite kvar av människan i onlinevärlden, men att det som är kvar är så viktigt. "We're still people" har en intressant dubbelmening på engelska. Både "Vi är ändå människor" och "Vi är fortfarande människor".

Länk via NITA.

/Simon

"Laddar du ner filer från Internet?"

Rasmus på Copyriot sätter fingret på ett av de stora konceptuella missförstånden som just nu gör i princip hela den pågående debatten om fildelning objektivt sett värdelös:

Laddar du ner filer från internet? frågar svt.se sina besökare.
Ja, absolut 74%, Nej 16%. Nej? När man just använder ett nynedladdat html-dokument från svt.se? Att surfa på internet är ju att ladda ner filer!
Vi känner igen webbfrågans feltänk från när SCB gör ankäter om "nedladdning" och när Lilla Aktuellt påstod att en ny lag förbjöd "all nedladdning av filer". Någon kanske tycker att detta på sin höjd är en petitess, ordmärkeri och gnäll. Men hur vi talar om digital kommunikation, hur vi föreställer oss internet, är av största vikt.

Det är sällan man ser folk så ogenerat visa prov på sin bristande förståelse. Och jag tror att om man verkligen förklarar för folk vad de just har sagt så skulle de flesta förstå. Men sen skulle vissa fortsätta resonera lika ytligt i nästa situation, medan andra skulle göra det mentala arbetet att faktiskt fördjupa sin kunskap om den digitala kommunikationen.

Det finns just nu minst två betydelser av "ladda ner filer", och först när man har förstått likheter och skillnader mellan de olika betydelserna kan man börja diskutera de ganska subtila men mycket viktiga saker som debatten gäller. Och först därefter kan man komma in på sånt som hur lagring och spridning av information nu börjar flyta ihop mer och mer, eller hur jag som enskild användare alls kan veta vilket material på Internet som verkligen är upphovsrättsskyddat eller vad jag kan göra med "fria bilder".

/Simon

Hört nån musik med 朝日美穂 nyligen?

I webbens begynnelse irriterade man sig över att svenska tecken inte funkade i alla webbadresser, men det vande man sig snabbt vid, trots att vissa organisationer blir lite konstiga utan prickar och ringar.

Och jag har själv argumenterat för att åäö borde hållas utanför webbadresser för att inte alla då kan skriva adressen, eller om man hamnar utomlands och ska surfa till Sverige etc... Men samtidigt börjat använda åäö lite försiktigt som i http://bröd.simonwinter.se/ mest för att se om det funkar, och det gör det nu i alla moderna webbläsare.

Men samtidigt har det varit så bra med en standardiserad teckenuppsättning för exempelvis asiatiska sidor, för man har åtminstone kunnat stava sig genom adressen. Så när det dök upp ett nytt artistnamn i min spellista från last.fm blev jag lite betänksam. Ja, min första spontana reaktion var helt enkelt att klicka bort den, nästan som spam... Artisten var 朝日美穂, och det var väl inte nån genial musik, men det är ju ändå kul att veta hur det skulle uttalas eller nånting sånt. När jag klickade upp artistsidan på last.fm väntade nästa överraskning i urlen:

http://www.last.fm/music/朝日美穂/_/Afternoon+After+Rain

Ja, hörni, när Kina öppnar internet och västvärldens kapitaltillskott gör att det är där den intressanta musiken kommer att produceras då får man väl ta lite lektioner till... Zai dian...

/Simon

"...utan att det händer något 'konstigt' med dokumentet."

I sin reklamkampanj för Acrobat rider Adobe verkligen på vår bristande förståelse för informationsteknologin:

PDF är ett digitalt dokumentformat som är lätt att skapa och säkert att skicka. Och du kan använda en mängd praktiska finesser -- utan att det händer något "konstigt" med dokumentet.

Men visst känner man igen sig i att ha fått ett dokument från nån annan som man sen själv försöker modifiera. Det kan röra sig om typsnitt, sidformat, stycken -- ibland känns det som att vad som helst kan gå fel om man inte själv har total kontroll över dokumentet hela tiden. Det är sånt som får en att drabbas av inlärd hjälplöshet.

Lite handlar det ju om att få det digitala dokumentet att behålla lite av den integritet som pappersdokumentet har, och som Per skrev om här, och jag följde upp här. Vi har inte särskilt mycket koll på den digitala världens "naturlagar" -- de egenskaper hos digitala objekt som faktiskt förblir oförändrade över tiden. Jag kommer att tänka på Ludwig Wittgenstein i Filosofiska undersökningar:

Proceduren att lägga en ostbit på vågen och låta vågens utslag bestämma priset, förlorade sin poäng om det ofta förekomme att sådana bitar utan uppenbar orsak plötsligt växte ut eller skrumpnade ihop.

/Simon

Hämta maten i affären

Jag har alltid tyckt att det är något visst med kassörskor i mataffären, ja kassörer också -– det är positionen, inte könet, som är det väsentliga. Det känns tryggt och vant att avsluta inköpen med detta möte, särskilt när man ofta handlar i samma affär och även ett kort „hej“ och „tack“ präglas av ömsesidigt igenkännande. Ytligt, om man så vill, men ändå rymmande en viss kvalitet.

Men om vissa tekniska drömmar går i uppfyllelse kan det vara slut med detta så småningom. I senaste numret av Data Respons tidning [Interrupt> (nr 3) rapporterar man stolt att „Nu slipper du köa i kassan“. Med vad som i princip är ett mobiltillbehör, utvecklat av Data Respons för Scan & Pay AS, kan kunderna själva skanna in varorna och sedan utan kassörshjälp sköta betalningen vid utgången: „När inköpen är gjorda skannar kunden en streckkod i kassaområdet och får presenterat betalningsalternativen via mobiltelefonen.“ Fördelarna för affären uppges vara:

Butikschefen kan kontinuerligt övervaka dynamisk och statistisk data för sin butik och för varje enskild kund [...]. Detta inkluderar bland annat omsättning, antal aktiva kunder och vem som köpte vad. Dessutom kan butiken sätta upp en kontrollprocent för att kontrollera sina kunder. Detta innebär att en viss procentandel av kunderna väljs ut för att se om innehållet i kundvagnen motsvarar det som är inskannat i SCAP-systemet.

Själv uppskattar jag dock som sagt kassörskornas sociala funktion, diminutiv för varje enskild kund kanske, men knappast oväsentlig för affärens ansikte och anseende (uttryck som än så länge inte är enbart metaforiska). Och jag skulle inte uppskatta att få min vagn genomsökt av en slumpvis tillkallad kontrollant. Men jag är väl stockkonservativ. Jag tycker inte om att låna böcker av en automat heller.

/Per

"Du måste vara människa för att använda tjänsten."

Även om det har stått länge om bottar som försöker passera som människor i olika sammanhang, så är det här första gången jag ser en villkorstext som direkt riktar sig till automater. Det är 37signals' sociala texteditor Writeboard som i sina kontovillkor skriver:

2. You must be a human. [...]

Det blir ju lite lustigt när de tilltalar mig som läsare på mitt språk, men ändå behöver utesluta att jag är en maskin. För syftet med villkorstexten är ju för den som läser texten att kunna avgöra om hn tillhör den grupp som får öppna ett konto. Det här med språket är på ett sätt en kärnfråga. Jag känner det som att avsändaren talar till mig på mitt språk, men samtidigt talar den till eventuella robotar som tar sig dit.

Frågan som jag ställer mig är: Kommer vi att dela språk med robotarna när de väl börjar kommunicera på ett autonomt sätt? Det är ju hedrande för oss om de väljer att behålla vårt språk (eller?), så att vi kan fortsätta vara med i språkgemenskapen, men det är ju på inget sätt självklart att vårt "naturliga" språk kommer att överleva i konkurrensen med tänkbara maskinburna språk, varken i överföringshastighet, komplexitet eller ens skönhet (utom från vår inskränkta ståndpunkt förstås).

/Simon

P.S. Villkor nummer ett i kontovillkoren är att man ska vara minst 13 år. Det borde förstås utesluta de flesta av bottarna...

Läkaransvarssystemet som konsumentupplysning, och möjligheter till begränsning av detta

Dagens medicin (pren) skriver om att 1 000 personer i månaden ringer till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) för att ta reda på om specifika läkare har varnats. Uppenbarligen för att använda informationen om de ska gå till läkaren i fråga.

Artikeln pekar ut ett par faror med att använda informationen på det här sättet. En är att man även får upp mycket gammal information, om ärenden som är mer än 5 år gamla. En annan är att folk tenderar att välja bort även läkare som bara har blivit anmälda utan att ha fått någon påföljd. Detta trots att 97 % av allmänhetens anmälningar inte leder till påföljd! Ett tredje felslut gäller hur utsatta olika läkarkategorier är, beroende på hur stora risker de tar -- specialister som får de svåraste fallen löper förstås större risk att anmälas än de som bara har hand om enkla fall.

Men när HSAN föreslår åtgärder mot det här missbruket känns det som om de inte riktigt hänger med i den snabba informationsspridningen. Deras förslag är att gallra ut informationen i registren efter 5 år, men det kommer ju bara att gälla för den information som varje gång hämtas från källan. Det är hur lätt som helst att sätta upp en portal med länkar till pressklipp och information från andra källor som inte går ut efter 5 år. Här är ett exempel på hur läkaren namnges i tidningen, artikeln läggs ut på webben, tas bort ur den fria webbtjänsten, men sedan finns kvar i Googles cache. Försök att kontrollera när den sidan tas ner...

/Simon

Designa om dina favoritsidor...

Det finns helt klart en trend att verkligen skilja form från innehåll, och om innehållet som folk vill åt inte passar dem så sätter man en ny form på det.

RSS är definitivt en sån trend. Ta det rena innehållet och formatera det så att det passar in i den övriga designen. Jag har Infontology-flöde på simonwinter.se, förstås, och idag la jag upp lite länkar från del.icio.us här i högerkanten. Jag gillar inte länkbloggar, men det här kändes ganska diskret...

Alf på Hublog skriver om hur han är trött på att kisa för att läsa folks trendiga ljusgråa text, så han lägger in lite kod i stilmallen för browsern, som går före sidans stilmall. Jag lägger genast in det och kan för första gången läsa Eriks Mymarkup utan obehag...

Och när BoingBoing bloggar om en fin samling foton som presenterats på ett ofördelaktigt sätt sätter sig genast en läsare och gör ett Greasemonkey-script som fixar till det värsta...

/Simon

Otillräcklig fantasi?

I veckan rapporterade Sydsvenskan om usla datasystem vid Lunds universitetssjukhus (10 okt. och 11 okt.). Det hela förefaller oerhört primitivt, men är förstås också hämmat av olika organisatoriska svårigheter. Apropå detta fick jag igår berättat för mig, att vid en informationsträff om sjukhusets datasystem Melior talades det nästan uteslutande om hur läkare skulle hantera det; publiken bestod dock huvudsakligen av sjuksköterskor…

I Ny Teknik rapporteras att ”stora delar av svensk verkstadsindustri befinner sig i djup kris”. Största problemet anges vara kompetensbrist och att man därför ”inte lyckats införa moderna produktionsmetoder”. Också det på sitt sätt ett organisatoriskt problem, eftersom det enligt uppgift finns ett stort ”ointresse” för produktionsutveckling hos många verkstadsföretag. I samma nummer kan man läsa om hur telematiken (som skulle kunna vara en ”IT-spjutspets” för fordonsindustrin) inte går bra alls. Enligt artikeln har man varit alltför fixerad vid hårdvara och inte förstått att utnyttja mjukvarulösningar. Det är som om man fastnat för sakerna, men missat idéerna.

När jag konfronteras med sådana nyheter, som inte är ovanliga, så undrar jag numera om det finns ett samband mellan orsakerna till dessa brister och svårigheter och orsakerna till att vi i Sverige har en så oerhört tam, närmast obefintlig, debatt om den digitala utvecklingen i stort. Det är som om fantasin, föreställningsförmågan, de invanda idéerna, inte räcker till. Man förstår inte den faktiska teknikutvecklingssituationen och dess potential. Man förstår inte dess innebörd på lite längre sikt (5-10 år och mer). Man förmår inte tänka om för att utnyttja potentialen i positiva syften och man förstår inte heller att kritisera avarter och diskutabla tillämpningar – båda sakerna av samma skäl.

/Per