I påskas besökte jag för första gången Ralf Borselius, och hans små träskulpturer fascinerade mig. Då fick jag ingen möjlighet att prata med honom i den lilla ateljén, men det var intressant att höra hans försynta prat med kunderna på besök -- stockholmare, eller kanske bara med stockholmsdialekt, vad vet jag. Ralf Borselius pratar i alla fall en mjuk och lugn skånska. Ateljén är ljus och fin och det ligger sågar och trä och stämjärn lite överallt, men inga andra hjälpmedel.
Jag menar: inga datorer.
För det är det som slår mig när jag tänker på hans formspråk, att de små djuren han gör ser ut som om de var modellerade i ett 3D-modelleringsprogram och sen uthuggna. De är så skickligt proportionerade och balanserade att jag tänker att man måste ha skissat upp dem i 3D för att kunna vrida och vända på dem. Och sen borde man ju kunna få ut en skiss över hur man ska lägga de första snitten för att kunna utnyttja materialet maximalt. Han har behållit en del av "modellens" förenklingar som han skulle kunnat ha slipat bort eller förfinat, och ytorna är lagda så att man nästan känner hur den artificiella belysningen i den virtuella miljön har sett ut.
Men när jag kommer tillbaka i augusti visar det sig att jag har helt fel. Han skissar på papper, och framför allt i trä, och sen jobbar han med ett tema över ett par år. När jag berättar om mina spekulationer ler han och erkänner att han har märkt att det är en del folk från "den branschen" som han har som kunder, men att hans egen enda kontakt med datormodeller är genom någon film på bio. Lite snopet, men också lite spännande. Kanske finns det något som många i den mänskliga kulturen söker efter, och att datorerna är en bisak. Ungefär som Chris Ware som utforskar en inre värld, även han helt utan dator.
/Simon
Comments