Infontology

"Singulariteten är nära" (?)

Häromdagen publicerades en ny tjock bok av Ray Kurzweil, vars webbsajt återfinnes bland våra länkar. Den tycks snabbt bli en bestseller. Titeln är The Singularity Is Near och anspelar på ett begrepp som först myntades av John von Neumann på 1950-talet och sedan togs upp 1993 av Vernor Vinge, datorforskare och känd SF-författare (se även dessa artiklar: 1, 2, 3).

Kurzweils bok ska jag återkomma till så fort jag har läst den. Här bara en kort reflektion kring det egendomliga begreppet "singularitet" -- vad är det? Det har att göra med den acceleration av den tekniska utvecklingen i vilken digitala, elektroniska teknologier spelar en huvudroll. För Kurzweil är det fråga om

the next step in this inexorable evolutionary process: the union of human and machine, in which the knowledge and skills embedded in our brains will be combined with the vastly greater capacity, speed, and knowledge-sharing ability of our own creations.

Enligt Vinges ursprungliga idé är ett framträdande drag i singularitetens "ankomst" att den medför, att vi och våra vanliga mänskliga organisationer och instituitioner tappar kontrollen över utvecklingen. Termen anspelar också på att detta skeende kan vara över oss "plötsligt". Bakom dess okontrollerbarhet ligger främst vår oförmåga att förstå resultatet -- en inte bara "över-" utan också icke-mänsklig "intelligens" ser dagens ljus.

På Infontology har vi emellanåt funderat över om något sådant inte redan har skett i viss utsträckning, om man inte tolkar begreppet "intelligens" alltför antropomorft, utan koncentrerar sig på oöverblickbarhet och ovetbarhet i olika komplexa tekniska system, särskilt i realtid (se t ex "Fejk är gott nog"). En intressant fråga är huruvida det här rör sig om en art- eller gradskillnad i förhållande till Vinges/Kurzweils "singularitet". Och denna fråga är av intresse även om man inte sväljer alla de specifika detaljerna i Kurzweils framtidsvision.
(För övrigt finns det anledning att misstro allt tal om evolutionära processer som "inexorable", ohejdbara -- se inlägget "Evolution egentligen?").

/Per

Preskriptionstid, teknik och etik

När justitieministern pratar om skälen att slopa preskriptionstiden för mord nämner han två anledningar. Dels de nya tekniska möjligheterna att med DNA-teknik fälla en mördare även efter lång tid. Men också tidigare värderingar:

– Vi har sagt att preskriptionstiden för mord ska tas bort helt och hållet. Det ska inte längre vara så att man kan komma undan ett mord även om det har gått väldigt lång tid. Det handlar förstås om att det med den nya tekniken går att genom till exempel DNA lösa ett mord som har begåtts lång tid tillbaka.

– Jag tycker också att de värderingar som låg till grund för preskriptionstiden när det gäller mord inte känns riktigt aktuella i dag. Det finns ett intresse av att kunna skipa rättvisa även när det har gått en lång tid, säger justitieminister Thomas Bodström.

Men sen försvinner "värderingarna" ur nyhetsrapporteringen, och bara tekniken nämns på radionyheterna.

Varför är det så? Det är väl inget bra sätt att få till en demokratisk samhällsdebatt i en situation där vi har en kraftfull teknik som i viss mån står i motsättning till värderingarna i samhället, och där tekniken är välbekant för alla genom ständigt ältande i medierna.

De värderingar som Bodström pratar om är ju det som borde tas upp: om vi nu låter teknikens möjligheter styra, är det då något i samhället som kan gå förlorat?

Jag vet inte exakt vad det är som Bodström syftar på, men antar att det handlar om "förlåtelse" och att låta tiden läka såren. Johannes Åman tar upp en del av det i lördagens DN.

Det blir lite paradoxalt hur vi nuförtiden lever i en alltmer föränderlig värld, men att vi ändå får svårare och svårare att släppa den tid som varit, eller? Den rikhaltiga dokumentationen bidrar förstås till detta, och också det faktum att mord och andra brott blir allmänhetens egendom i en tid av snabb nyhetsspridning, men också en tid av snabb fysisk folkrörlighet. Den höga graden av förmåga till skriftspråkliga resonemang som Per talar om i sitt inlägg nyligen bidrar säkerligen också till samhällets förmåga att tidskomprimera händelser i samhället så att de inte glöms så lätt.

Vår iver att dokumentera blir förstås ett tydligt hinder för förlåtelse. När det är lätt att framkalla händelserna på ett livfullt sätt blir det förstås desto svårare att låta dem försvinna i tidens dimma.

/Simon

En förutsättning för medborgarskap

I senaste numret av Ny teknik skriver Richard Gatarski på debattplats om public service-radions, enligt honom, nära förestående död. Detta tänker jag inte diskutera nu. Men det finns en formulering som väcker en mera övergripande tankegång till liv. Gatarski skriver avslutningsvis att

det är inte längre papper och penna som dominerar kulturen. Det är online, video och ljud. Stöd framtidens medborgare (läs barn och ungdomar i skolan) när de utvecklar sina talanger som videobloggare och podcastare.

Den hos mig väckta tankegången förstärks ytterligare när jag i samma tidning läser Jan Melins krönika med titeln Tonåringar snackar inte i mobilen:

En närstående 15-årig kille förklarade att han samtidigt brukar ha chattkontakt med kanske 30 kompisar. Alltså de flesta han umgås med. De finns alla tillgängliga via datorn och svarar blixtsnabbt på anrop.

För Melin utmynnar detta i vissa marknadsmässiga förslag gällande utformningen av framtida mobiler. Det ska jag inte heller diskutera här. Det intressanta för mig är vilken sorts framtida samhälle båda de citerade iakttagelserna pekar mot, nämligen att vi faktiskt tycks gå allt längre i den riktning Howard Rheingold skisserar i Smart Mobs (jfr webbsajten med samma namn).

Gatarski nämner "medborgare". Detta i klassisk mening borgerliga begrepp har sitt ursprung i en tid då den offentliga debatten växte fram och bedrevs med hjälp av tryckta texter. Och det finns goda argument för att just eftertanke och seriös debatt, liksom vetenskapligt tänkande, förutsätter utförlig skriftlig kommunikation. Argument förutsätter ett skriftligt medium som alla diskussionsdeltagare förmår relatera till (som medium alltså). Om detta stämmer, samtidigt som vi är på väg mot ett "smart mobs"-samhälle, vad kan då det senare tänkas få för konsekvenser?

En förutsägelse jag vågar mig på är att vi inom några år (och i viss mån redan nu) i alla högre utbildningar kommer att märka av en läs- och skrivkunnighetskris på högre nivå, så att säga; inte analfabetism men väl "an-argumentatism" - en oförmåga att förstå och bedriva seriös argumentation. Detta blir i så fall en motsvarighet till ett fenomen som redan är mycket kännbart på alla utbildningar som kräver matematisk förmåga: studenterna svajar betänkligt i själva grunderna och har egendomligt fläckvisa förkunskaper, något som - enligt bror matematikprofessorn - verkar bero på bristande färdighetsträning (läs: tragglande) med grundläggande matematiska operationer. Något liknande tror jag alltså att vi kan förvänta oss av framtida studenter med bristande läsningsbaserad tanketräning.

Detta blir/är en veritabel utmaning inte bara för universiteten, utan också för alla som gärna ser att det skulle finnas fler kunniga medborgare. Att vara medborgare handlar inte bara om att kunna få ett pass och att ha rätt att tycka vad man vill. Man måste kunna ta till sig och bemöta andras argument, som argument, också. Och detta kräver vissa färdigheter som inte odlas av chattare och podcastare med någon sorts automatik. Seriösa chattare och podcastare är med all sannolikhet förtroliga även med traditionella skriftliga medier av någon dignitet.

/Per

"24-timmarsservice"

När Apple Store räknar dagar för leverans, så är det arbetsdagar som räknas:

Hur lång tid tar det?
Din order borde skickas den 19.09.2005 eller tidigare
3-7 dagar för leverans efter leveransmeddelandet, som också skickas med ett enskilt brev

Dagarna är arbetsdagar, och tiderna är ungefärliga.

Men när man ska lämna tillbaka är det förstås kalenderdagar:

Retur rätt
Om du av någon anledning vill returnera någon produkt till oss ombedes du kontakta oss inom fjorton kalenderdagar från det att du erhållit din beställning på nedanstående emailadress. För ytterligare information om våra köpvillkor kan du besöka vår hemsida på Internet.

Det påminner om när universitetet i början av 90-talet skulle köpa en arbetsstation från Sun, och vi tecknade "24-timmars-service". Det betydde service inom 3 dagar! 8 arbetstimmar per dag, gånger 3 dagar blir 24 timmar. Invändningar, någon?

/Simon

Avreglera vägarna!?

Ända sen Wired i december hade en lång artikel om trafikavregleringen i Drachten i Holland där Sverige nämndes har jag väntat på att åtminstone få se någonting om detta i svenska medier, och idag kom det till slut en artikel i DN, till och med med webb-fråga som lockbete. Grundtanken är att de tar bort trafiksignaler och skyltar, och samtidigt bygger om vägen så att det känns att man behöver sakta ner på rätt ställe för att ta hänsyn till medtrafikanter. I Wired säger trafikingenjör Monderman:

-- Varje väg berättar en historia. Det är bara det att så många av våra vägar berättar den dåligt, eller berättar fel historia.

Det är trots allt ett rätt ovanligt grepp i vår tid att avreglera och låta människor tänka och ta ansvar själva. Som trafikplaneraren Koop Kerkstra säger:

-- Om man behandlar folk som åsnor, då beter de sig också som åsnor. Men ger man dem ansvar, så beter de sig nästan alltid som vuxna människor.

Skönt att höra.

/Simon

Vart tog verkligheten vägen?

Nyligen har vissa ungdomars i min närhet intensiva rollspelande lett till en rad frågor, som jag härmed vidarebefordrar till Infontologyläsarna. Det började med att jag förundrade mig över likheten mellan datorspel och rollspel, samtidigt som jag förundrade mig något över den ”regelbundna godtycklighet” som tycks mig känneteckna båda genrerna. Ett slående inslag i rollspelandet är förekomsten av bastanta regelböcker, närmast att likna vid programmanualer. Och likheten med program går ännu djupare verkar det som. Såväl rollspel som direkt programbaserade spel följer nära nog slaviskt vissa standardscheman med inströdda slumphändelser -- visserligen, i rollspelsfallet, under överinseende av en fantasifull ”spelledare”, men ändå egendomligt förutsägbart. (Figurbaserade strategispel, såsom Warhammer Fantasy och Warhammer 40K, är likartade på många sätt i mina ögon.)

De frågor som inställde sig var:
Vad är det som är så fascinerande med dessa tämligen renodlat mentala aktiviteter?
Vilka är deras relation(er) till den vardagliga – läs: verkligt historiska – världen? (En anmärkningsvärd iakttagelse är att rent fiktiva historier ägnas ett intensivt studium, närmast jämförbart med seriöst historieintresse, bara med den inte helt oväsentliga skillnaden att studiets föremål är helt och hållet påhittade).
Har detta något med den ”öververklighet” jag tidigare skrivit om att göra?

/Per

Recension av Telia Navigator!

Ja, det kanske märks redan på rubriken att jag är entusiastisk över denna nya tjänst, som jag tror är en av de första "moderna" mobiltjänsterna, där man kopplar nån sorts "sensor" till mobilen när man behöver den, och där mobilens skärm, ljud- och uppkopplingsmöjligheter används på ett "moget" sätt.

Och faktum är att tjänsten är användbar redan utan GPS -- man har tillgång till kartor, sökning och till och med en simulering som visar hur man kör, i någon sorts "realtid" som motsvarar hastighetsbegränsningen på den aktuella sträckan.

Men styrkan i tjänsten visar sig förstås med GPSen i vindrutan, mobilen i en hållare på instrumentbrädan och en handsfree i örat (jag har inte lyckats koppla på högtalaren i telefonen...). Då kan den definitivt matcha en traditionell bil-GPS med förvarningar om svängar, automatisk omräkning av rutten, talsyntes, val mellan karta, datasida med exempelvis beräknad ankomsttid och ruttbeskrivning i textformat. Telefonens funktioner är också hyfsat integrerade i och med att man kan söka i Eniros databas på exempelvis ett företag, få upp adress- och telefon-uppgifter, och sen direkt välja att ringa, så skyfflas man över från Java-programmet till telefonens egen uppringningsfunktion.

En massa POI (point of interest -- det måste väl finnas ett svenskt namn?) finns som man kan markera, liksom vägarbeten. Sätter man på visning av alla vägarbeten och väljer en översiktskarta blir det lite tokigt, men jag vet inte hur man annars skulle visa det...

På plus-sidan finns dessutom det förhållandevis låga priset, 99 kronor/månad inkl moms, eftersom det här kanske inte är en tjänst man behöver alltid, utan kan koppla på under semestermånaderna (om man inte blir beroende av den, förstås...). Och så gick det förvånande lätt att förlänga sitt abonnemang efter de 5 dagarnas testperiod. Det är förstås för att allt ligger inom Telias domäner -- här visar operatören sin styrka.

På den negativa sidan finns en del installationsgrejer -- 23-teckens licensnycklar och användarnamn som skickas hit och dit och ska matas in i mobilen med omväxlande stora och små bokstäver... Och licensavtalet som man förväntas ta del av i mobilen -- bara att bläddra på högsta hastighet genom texten i mobilen tog 2 minuter 10 sekunder... Menysystemet är hyfsat lätt att hitta i, även om en del är lite osynligt. Ibland finns det ingen text på höger softkey, men den funkar ändå. Ibland är joysticken samma som vänster softkey, ibland (som i listboxar) har den en egen funktion.

Men för mig var valet att förlänga tjänsten en månad lätt, åtminstone nu för att utforska lite nya användningsområden.

/Simon

Om du gräver ett hål hamnar du i Nya Zeeland...

Men det är ju inte sant! Nu när man lätt kan kolla med Google maps var man hamnar om man gräver ett hål genom Jorden visar det sig att man inte alls hamnar i Nya Zeeland, utan (surprise!) mitt ute i havet. Visst -- Nya Zeeland är det närmaste landet, men om man gör tvärtom och gräver från Nya Zeeland hamnar man rätt långt ner på den europeiska kontinenten och för det mesta ute i (surprise!) havet.

Länk via Captology notebook. /Simon

Nya tidens leksaker...

Javisst, det gäller att hänga med när tiderna ändras, men ibland känns det som om man inte vill att vissa aspekter av tillvaron ska finna vägen till leksakshyllan. Den här Playmobil-satsen känns nästan som om den hör hemma mer på en psykmottagning för att få de frustrerade patienterna att kunna fokusera på det som stressar dem...

Länk via BoingBoing. /Simon

Militär utveckling bra för Sverige

Häromdagen kunde man i Sydsvenskan läsa ett debattinlägg av Saabs presschef Peter Larsson, apropå det projekterade obemannade flygplanet Neuron (ett UAV, Unmanned Aerial Vehicle; huvudprojektör är franska Dessault). Främst är artikeln ett genmäle till ett tidigare inlägg av miljöpartisten Ulf Holm. En av de i sammanhanget mera tankeväckande formuleringarna i Peter Larssons artikel är ett citat från näringslivsdepartementets „flyg- och rymdstrategi“: „Den internationellt konkurrenskraftiga flyg- och rymdindustrin är en av de främsta drivkrafterna för Sveriges tillväxt och position som högteknologisk nation.“ Därför är också, menar Peter Larsson, Sveriges medverkan i Neuronprojektet av största vikt. En annan motivation för att bidra till utvecklingen av obemannade flygplan är att man „bättre än idag [kan] till exempel luftövervaka mot miljöutsläpp eller utföra indikeringsuppdrag i smittade områden.“

Vad är då Neuron egentligen till för? Är det för att övervaka och skydda miljön? På Saabs egen hemsida räknas fördelarna med obemannade flygplan upp:

• Reduction or elimination of the risk of pilot loss
• Lighter and more fuel-efficient platforms, leading to lower costs and less environmental damage
• Greater cost-efficiency than equivalent manned aircraft
• Potential for higher flight performance than manned aircraft
• Significantly longer mission time than manned aircraft.

Ingenting om övervakning av miljöutsläpp. Totalförsvarets forskningsinstitut FOI,  däremot, uppger att „[o]bemannade farkoster har en enorm potential för framtiden för allt mellan spaningsuppdrag vid internationella insatser till undersökning av förorenade områden och övervakning av fiskstim“. Ingen kan dock få mig att tro att dylika farkoster alls hade utvecklats om det inte hade varit för deras rent militära potential. Det framgår också med all önskvärd tydlighet när man läser resten av FOI-artikeln, för att inte tala om den frispråkiga rubriken på Dessault Falcons egen artikel om saken: Remote Controlled Warriors.

Att Sverige månar om den internationella vapenutvecklingen, för Sveriges väl och ekonomiska utveckling givetvis, framgår också med all önskvärd tydlighet av programmet för en internationell konferens, MilTech2, som äger rum i Stockholm i oktober. Där behandlas följande ämnen:

• Sociotechnology and Military Operations
• Network Enabled Capabilities
• Autonomous Vehicles
• Applied Automation
• Sensortechnology
• Nanotechnology
• Computer Network Operations
• Electronic War fare Force
• Force Composition

På hemsidan får man inte veta mycket om vilka föredrag som kommer att hållas, men i en inbjudan till konferensen som jag har fått (såsom medlem i Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek) återfinns t ex följande rubriker:
„An automated network configuration tool and tnaps translator for netwars“;
„A semi-autonomous rov as a platform for remote mine warfare and maritime security operations“;
„Automatic air warfare“
„An unattended and distributed ad-hoc sensor network for classification and tracking“;
„Multi-sensor fusion for missile & UAV applications“
med mera i samma stil.

För den i historien i allmänhet och militärhistorien i synnerhet någorlunda bevandrade är ingenting av detta förvånande eller ens egentligen upprörande -- något cyniskt luttrad som man tyvärr blir av kunskaper om dylika ting. (Se också Försvarets Materielverks, FMVs, Teknisk prognos 2005 (pdf).) Upprörande däremot är den dubbelmoral och den undvikande eller utsmyckande retoriken i sammanhanget. Det är krigföring det handlar om. Punkt. Och ingen som sysslar med hithörande teknologier för att det är „intressant“ och „kul“ kan gömma sig bakom tal om miljöövervakning, hur verklig denna bisak än är. Sådant påminner lite väl mycket om vad den berömde fysikern Enrico Fermi sa apropå utvecklandet av atombomben under andra världskriget:

„Låt mig vara ifred för era samvetsbetänkligheter – detta är ju så härlig fysik!“
(citerad i Teknikkriget som förändrade världen av Gunnar Dahllöf, s 124)

/Per