Infontology

Introduktion till komplexitet i användarinterface

Det finns ett område inom människa-dator-interaktion som det nästan inte verkar finnas något skrivet om, och det handlar om var och när komplexitet uppstår, både i användarinterfacet och i den bakomliggande datamodellen.

Det hela bygger på att det inte finns någon koppling mellan "funktionalitet" och "användarupplevelse". Alltså att om jag lägger till eller tar bort en funktion i systemet så finns det inget "hos funktionen" som ger en indikation om hur stor effekten blir på användarupplevelsen. En liten skitgrej som tar 20 minuter att programmera kan ju göra att hela användningsflödet går mycket lättare. Och tvärtom kan en liten liten valmöjlighet i en fjärran meny i menysystemet göra att hela den bakomliggande modellen måste byggas om.

Den här sortens komplexitet tycker jag är helt central att kunna diskutera, men jag vet inte riktigt hur man ska börja...

Ett exempel kanske är hur man ställer volymen i en PC. Det här att det finns en central systemvolym och samtidigt en separat volymkontroll för varje ljudapplikation gör att man inte utifrån att lyssna på ljudet kan förutsäga om exempelvis ett kommande systemljud spelas starkt eller svagt. Har jag satt mediespelarens volym väldigt lågt och systemvolymen högt, kan jag få obehagliga överraskningar, men de kanske kommer så sällan att jag inte märker på ett tag att jag har konstiga inställningar.

När det sen har gått några (dator)generationer har de flesta vant sig vid att det finns dubbla volymkontroller, så då uppkommer möjligheten att införa ytterligare en samverkande volymkontroll -- kanske på ljud-controllern eller överföringen till Bluetooth-högtalarna. Med fyra volymkontroller som ska hållas i bra balans, och där alla fyra direkt styr den upplevda volymen kommer även expertanvändare att uppleva stor frustration.

Ett annat exempel är lite liknande. Det gäller på vilket "objekt" man kan ställa in vissa "egenskaper". Det finns ett modelleringsprogram i Microsoft Office-familjen som heter Visio. I det kan man exempelvis bygga flödesscheman. Det är i princip ett 2D-program, men har vissa möjligheter att visa 3D-effekter, exempelvis skuggor.

Frågan är då på vilken nivå man ställer in "skuggornas egenskaper", som vilket håll ljuset kommer i från, och hur långt ifrån objektet som skuggan sträcker sig. Följande nivåer kan man tänka sig:

Hårdkodad inställning för alla objekt som inte går att ändra på.

• Hårdkodad inställning för alla objekt som inte går att ändra på.
• Inställbart per användare.
• Inställbart per fil.
• Per sida i filen
• Per lager
• Per objekt

Generellt kan man säga att "funktionaliteten" ökar ju mindre enhet som inställningen gäller. Har man en inställning per användare är ju funktionaliteten låg, men om man kan ställa i det här fallet skuggningen för varje objekt får man ju mycket funktionalitet.

Men samtidigt ökar komplexiteten, både i användarinterfacet, och i koden. Vill man ändra skuggningen för alla objekt riskerar man att få göra det ett efter ett.

Var ska man då lägga sig? I fallet med skuggning är det ju en funktion som har en motsvarighet i "den verkliga världen". Den representerar "verkligt" ljus som faller på "verkliga" objekt som befinner sig på ett avstånd från underlaget som skuggan faller på.

Så att sätta inställningen "per sida" betyder att man säger att allt som ligger på den sidan ligger på samma avstånd från underlaget och belyses av samma slags ljus. Det kommer att fungera för en hel del fall, men inte för andra.

I det här första exemplet fungerar det ju bra. Men sen visar det sig att man kan sätt olika färg på skuggan för olika objekt, och när man lägger dem på varann är dom inte direkt i samma plan längre...

Och det är ju förstås ingen riktig skugga. Bara en färgplatta som ligger bredvid objektet, vilket man ser om man lägger objekten precis intill varann.

För att sammanfatta: med de här exemplen ville jag förstås inte förhåna Visios bristande tredimensionella modellering, utan snarare visa hur datamodellen skulle kunna se ut på olika sätt och prata lite om konsekvenserna av det.

Om det är någon som har någon referens inom området är jag mycket mottaglig.

/Simon

Får inte remissen vara rosa i datorn?

Både Erik och Jonas tipsar i sina kommentarer hos oss om hur en uppsalaprofessor skriver till Socialstyrelsen om att patientsäkerheten hotas av införandet av elektroniska journaler, om pappersjournalerna som en följd av detta skickas till bränning. I Dagens Medicin (prenumeration) säger han:

- Var och en vet vilken tid det tar att leta bland pdf-filer på datorn. I en pärm ser man var olika typer av provsvar sitter, vet vilken färg remisserna har och så vidare. De nya datasystemen har dåliga innehållsförteckningar och är svåra att hitta i, vilket innebär en patientsäkerhetsrisk.

Min ståndpunkt är att jag inte gillar datajournaler mest för att det är så känsliga uppgifter i journalerna som riskerar att spridas. Dagens system att man får "en ny chans" när man tar kontakt med en ny läkare som inte har tillgång till ens journal är förstås dyrt och lätt att missbruka, men för dem som faktiskt blivit felbehandlade, eller bara missförstådda, är det förödande att gamla journaler följer dem hela livet, vilket blir fallet med datajournaler som delas mellan kliniker och landsting. Dagens papper skyddar integriteten bättre eftersom det har en inneboende "tröghet".

Så gärna pappersjournaler för mig.

Men hade det varit ett annat område, så känns det här bara som ännu ett fall av dåliga kontextuella undersökningar av sjukvårdspersonalens vardag. Är det svårt att hitta bland filerna på datorn så finns det bättre sökmotorer att implementera, eller konvertering från inlästa bilder till text. Och arbeta med förbättring av skärmar och anpassning av informationen till befintliga skärmar. Är det så att pdf:erna inte kopplas till rätt ställe i journalsystemet får man jobba med det. Och varför inte -- om nu remisserna är på rosa papper -- gör dem rosa i datorn också. Låt verksamheten själv ställa färgkoden för olika objekt som de är vana.

I den andan finns det ett roligt föregångsprojekt när DID fick göra ett nytt användarinterface till börsmäklarna på New York Stock Exchange för Goldman Sachs.

The goal of this fascinating and challenging project was to arm the brokers with a computer tool that could support a more productive workflow, but still retain the ease and flexibility of the paper pads they currently use. A hard job.

Bilden är från det projektet, och på deras sidor finns en länk till en artikel i I.D. där det står om projektet och hur de studerade i detalj hur mäklarna noterade sina köp- och sälj-order, och hur de kunde fortsätta jobba på samma sätt med sin nya PDA som de hade gjort med sitt pappersblock -- och så förstås med en helt annan uppdaterad information som grund för sitt arbete.

/Simon

Gränssnitt som allegori -- och sen?

I ett avsnitt av Erik Davis märkliga bok TechGnosis (Serpent’s Tail, 1998) noterar han, apropå det gamla datorspelet Adventure (s 213): ”Adventure is not an allegorical machine; it’s an allegory of the machine.” Davis går vidare och analyserar HCI som allegori  (HCI=Human Computer Interface, gränssnittet mellan datamaskinen/programmet och användaren, som regel i form av ett s k GUI, Graphical User Interface). I och med denna strukturella likhet kan för oss människor mera tillgängliga representationer än 1 och 0, såsom ”ikoner”, användas för att interagera med räknemaskinerna.

These simulacra proved enormously popular among nontechnical people, and as computers and the Internet continue to saturate the world at large, we can expect user interfaces [...] to plunge us ever deeper into such iconic simulations, and to pull us further from the binary codespace where the action ’really’ lies. [ibid., 214]

I allmänhet kan man säga att konsekvensen av detta blir att ju mera allegoriskt effektiv ett HCI är, desto osynligare blir datamaskinen. Och det är ju också meningen. Men låt oss dröja kvar här ett ögonblick. Med allegoriskt effektiv HCI fjärmas ju på sätt och vis användarna  från vad datorerna egentligen gör, eftersom stora delar av detta faktiskt inte behöver allegoriseras, för att mänskliga komponenter i systemet ska kunna göra sitt. Detta är naturligtvis på många sätt mycket positivt, sett från enskild användarsynpunkt och från  systemsynpunkt (människa + artefaktsystem), men det är inte säkert att de sociala och psykologiska konsekvenserna är enbart önskvärda på sikt.

I kommunikation mellan datorer, t ex, sker -- och kan ske -- massor av saker som användaren inte behöver vara medveten om, eller också avsiktligt hålls okunnig om. Eftersom allt snabbare datorer möjliggör enormt komplexa program (och ”program på program”) blir följden med viss nödvändighet en sorts accelererande ”allegorisering” på flera nivåer. Allt detta ökar komplexiteten på datorsidan. De datoriserade delarna av människa/artefaktsystem blir med tiden mer och mer bokstavligt obegripliga, i och med att de inte bara inte behöver allegoriseras, utan också i och med att de inte kan allegoriseras, på ett sätt som har en chans att få något mera allmänt genomslag.

Själv saknar jag verkligen inte DOS-kommandona -- och tänk att behöva kommunicera direkt på maskinspråksnivå, som man gjorde med de allra första datorerna... -- men ovanstående tankegång tycks mig tyvärr illustrera det faktum att man får ta det onda med det goda. Och detta kan vara bra att vara medveten om ibland. Vi tror så gärna att ur positiva syften följer automatiskt positiva konsekvenser. Men konsekvenserna bör hela tiden granskas, de också.

/Per

Herre över bilen?

I senaste numret av Automobil (8.05) kommenteras BMWs nya Active Steer, en anordning som innebär att en elektronikstyrd motor hjälper till med styrningen. Det finns ett lagkrav på att det ska finnas ”en obruten mekanisk länk mellan ratt och de styrda hjulen”. BMWs innovation tar hänsyn till bokstaven i detta, men i praktiken får man en bil som i stor utsträckning själv kontrollerar styrningen. Följden blir en lättstyrd, direkt styrning, som i hög fart är ovanligt stabil.

Redaktionens highlightade kommentar lyder dock: ”Är du herre över bilen? Inte längre!” Frågan uppstår ju vad som händer om elektroniken slutar fungera. Ja, går motorn sönder så sker överföringen som i en vanlig styrningsmekanism. Men om elmotorn får fel information? ”Då kan man plötsligt åka i en bil som själv svänger hit och dit utan att man vill det. [...] Informationen från BMW om vad som händer om något blir fel är knapphändig.” Kontentan blir: vi får helt enkelt lita på BMW.

Själv litar jag hellre på en gammal vanlig styrmekanism. Och BMW är ändå inte mitt favoritmärke...

/Per

Vad gör man när eposten faktiskt inte kommer fram?

För att göra en lång historia kort...

I februari ringde en kollega på Växjö universitet uppretat och hävdade att jag inte hade svarat på hans epost. Jag letade och hittade ingenting. Vi gjorde då några experiment med att skicka mail från hans konto till mitt Telia-konto, och till ett Infontology-konto på Space2U. Telia-mailet kom inte fram. Några försök till visade att det åtminstone ganska systematiskt gick att skicka epost till Telia-adresser som faktiskt inte nådde sina avsändare.

(Det hela komplicerades av att breven kan ha gått i retur, eftersom avsändarens Return-path var felkonfigurerad, men dock.)

Jag felanmälde hos Telia, som först hävdade att de inte fått breven till sin server. Efter att ha kontaktat avsändarens sysadmin och skickat serverloggar med meddelande-ID etc till Telia återkom de:

Ert ärende har visat sig vara mycket svårare att lösa än först anat. Just nu ligger ärendet felanmält hos själva programkonstruktören som arbetar på att finna en lösning. Vi har dock inte lyckats få något datum för när det skall vara åtgärdat. Men vi återkommer till er så snart vi får någon ny information om det hela.

Ett ganska överraskande besked! De har analyserat ärendet och faktiskt kommit fram till att det finns en bugg i deras epost-system. Det tog två månader, men kanske ändå var värt det -- jag menar framför allt för dem!

Efter att ha försökt få uppdaterad information om ärendet ett par gånger började faktiskt Telia skicka ut ett "Vi jobbar på saken"-meddelande en gång i månaden... Och efter nästan sex månader totalt kom faktiskt beskedet att de nu har löst problemet.

Problemet skall nu vara löst genom en programvaruuppdatering på vår epostplattform. Ingenting tyder heller på att fler än ni drabbats av detta utan det verkar vara en serie av olyckliga tillfälligheter som gjort att just er post fastnat. Detta skall dock inte kunna ske igen.

Jag hade ju gärna velat ha fler detaljer om de "olyckliga tillfälligheterna" men det är ju skönt om de faktiskt har rättat till buggen.

/Simon

Sexualiseringen inte total, gudskelov...

Ibland känns det som om sexualiseringen av samhället fortgår i rasande takt. Då är det lite trevligt att det i ett sånt land som Japan (som jag iofs trodde var översexualiserat, men kanske inte på samma sätt som hos oss) kan finnas sådana här reklamskyltar, för ett vanligt apotek.

Via BoingBoing. /Simon

Elektronikens pris och värde

Redan på 90-talet kunde man köpa syntar där en hel del funktioner fanns med under skalet, men där det inte fanns några knappar för att komma åt funktionaliteten. Ville man åt de funktionerna fick man köpa den dyrare modellen. Laserskrivare härbärgerade ett tag modernare processorer än som satt i många av datorerna (och mina kognitionskollegor hade långt framskridna planer på att skriva simuleringsprogram i PostScript och exekvera distribuerat på det nätverk av skrivare som fanns på Universitetet...)

Nu har datorer och webb-teknologi nått ett nytt mogenhetsstadium som kan göra att vi kan få webbservrar i i princip vilken produkt som helst, om vi skulle vilja.

Janne i Japan, som håller sig ganska mycket i framkant vad gäller datorer och elektronik, skriver om upplevelsen av att vilja köpa en nätverkshubb (tänk digital grenkontakt) för 150 spänn och komma ut ur affären med en dator med webbserver, trådlös uppkoppling och alla funktioner som tills nu varit förbehållna stora eller åtminstone medelstora företag. Allt för 350 kronor...

The thing is, since it's really a whole communications center and a computer, there is no reason for it to act as just a hub. And since it retails for about 5000 yen, there is no reason for people to have only one. How about having two, three or more of them at home, in different rooms to get good wireless coverage anywhere? They could present themselves as being one single friendly system to its users, transparently talk to each other wirelessly and move data to where it's needed.

The units with hard disks could be hidden away in closets or workrooms where the noise doesn't bother anyone, while the ones out in the livingroom or bedrooms would would be small and quiet and have extra communications abilities like being able to play music or show movies on the TV that is stored anywhere in the home network. They would act as an external redundant storage (more convenient and much safer than backing up on CD:s or DVD:s), as backup, as household web, mail and IP telephone server, climate controller and general communications forwarder (whether you are at home, using your cellphone, or being on some conference trip halfway around the world, you can get to your email, voice mail and IM in the same way).

Som framtidsvision är det förvisso inte så upphetsande. Men det är en framtid som kan förverkligas nu om vi vill. Kommer vi att känna igen "ubiquitous computing" när det landar på oss? Ja, här har vi en försmak åtminstone...

/Simon