Infontology

"Prinsessan Dianas död utreds på nytt. Datorteknik ska användas."

Så löd tidningen Metros löpsedel i fredags i Skåne. Kanhända betydde det att polisen nu skulle ta lapparna med anteckningar och lägga in dem i ett ordbehandlingsprogram?

Mer troligt är kanske att ordet "dator" nu är på väg in i en ny betydelse. Eller är det kanske tillbaka till en äldre betydelse?

Innan persondatorerna blev var mans egendom fanns det en period, egentligen från 50-talet in på 90-talet, när datorer mest var något ganska oförståeligt, som man kunde hänvisa till mest för att få slut på diskussionen: "Ja, det där kan dom nog lösa med en dator", typ. Förståelsedjupet för de flesta människor av ordet "dator" var väldigt litet.

Men de senaste kanske tio åren har den allmänna kunskapen om vad en dator kan och inte kan ökat väsentligt, och en rubrik som den ovanstående borde inte kunna förekomma i en svensk tidning idag. I princip alla människor i samhället vet att datorer idag används i princip i alla arbetsuppgifter, framför allt sådana som är lika komplicerade som en polisutredning.

Men det är där jag tror att det kanske håller på att hända något, som löst kan relateras till det som Kurzweil, Vinge och andra brukar kalla "singulariteten" -- det som händer när datorernas intelligens överstiger den mänskliga intelligensen.

Jag tror att datoriseringens utvecklingstakt växer snabbare än vår ökade förståelse av hur datorer fungerar. Så kanske är vi nu på väg att tappa vårt grepp om hur datorer fungerar igen, och "datorteknik" kommer åter igen att hamna i samma hylla som trollkonst på biblioteken. ;-)

/Simon

Plums i minnesgölen

I mitt enligt dagens mått mycket gamla skrivbord – jag har haft det sen jag var tolv – finns ett förvånansvärt rymligt skåp, som jag egentligen inte tittat i sedan 1997. Men igår gjorde jag det och fann naturligtvis mängder av papper som jag hade glömt att de fanns, eller att jag hade skrivit dem. Den mest slående upplevelsen var hur många minnen som plötsligt väcktes till liv, vilka inte bara hade med innehållet i de olika fragmenten och utkasten att göra. En sida ganska kryptisk skrivstil, med grönt kulspetsbläck, fick mig att minnas en sån där tjock blåvit penna med fyra alternativa stift som jag använde runt 1985, när jag studerade Newton och hans tid. Och plötsligt såg jag framför mig samma skrivbord som nu, fastän i en helt annan omgivning. Och därmed mindes jag också en massa annat från den tiden. Eller ta de där gamla maskinskrivna sidorna, vilka först väckte minnen av fysiskt krävande tangenter och muntra plinganden vid varje radslut, och som sedan ohjälpligt alstrade andra livaktiga vågor på just denna minnesgöls sen länge orörda yta -- alla på något sätt förknippade med den vördnadsbjudande gamla maskinens (nåja, en Facit Privat var det) fysiska kvalitéer.

Men jag hittade också utskrifter från min första skrivare, en sån där nålmatrishistoria. Och det väckte andra minnen, av hur det var att arbeta i enbart DOS till exempel. Inget GUI mer än gula tecken på svart skärmbotten. Detta kändes plötsligt som ett halvfysiskt mellanting mellan skrivmaskinen och min nu flitigt nyttjade laptop, med någorlunda kraftfull men  ontologiskt liksom svävande multimediaförmåga. Kommer denna om femton år också att kännas som ett mellanting? Mellan vad då, kan man undra.

Mest av allt tänker jag dock på, att de ”dokument” som jag nu producerar (såsom detta) inte har något minne -- av samma oroande densitet som de vilka den gröna kulspetsen och min dåvarande handstil förmår väcka, med betryggande själslig påtaglighet.

/Per

Fritt vald fetma?

Hur är det med vår förmåga att fritt välja? Kan vi välja att sluta röka, kan vi välja fritt vad vi äter (och hur mycket), kan vi till och med fatta rationella beslut om att vara friska? Paul Krugman, kolumnist på New York Times skriver om hur man använder begreppet "rationell" på väldigt intressanta sätt i debatten om den ökande fetman i USA.

Krugman skriver om ståndpunkten hos USAs jordbruksdepartement som antyder att "because people freely choose obesity in a free market, it must be a good thing". Han citerar en av departementets artiklar som ställer frågan om det finns evidens för att fetma är ett resultat av ett misslyckande hos marknadsekonomin! (Vi har inte riktigt den sortens politiska retorik i Sverige, vilket kanske både är tur och synd...)

So, if consumers willingly trade off increased adiposity for working indoors and spending less time in the kitchen as well as for manageable weight-related health problems, then markets are not failing.

Det är spännande att se vilken spännvidd det är i de förmågor som tillskrivs människan -- från ett djur som bara är underkastat impulser och ärftliga faktorer till den rationella varelse, skapelsens krona, som handlar efter sin fria vilja. Och de områden som styrs av än den ena än den andra av dessa ytterligheter skiftar ganska kraftigt i dagens debatt.

Är verkligen den ökande fetman en följd av ett rationellt val? Kan man se på människors situation så? Krugman citerar också en artikel av tre Harvard-forskare (pdf) som bland annat skriver:

The standard model of consumption involves rational individuals who decide how much to consume on the basis of price and income, fully accounting for the future health consequences of their actions. But at least some food consumption is almost certainly not fully rational. People overeat, despite substantial evidence that they want to lose weight. There is diet industry with $40 billion to $100 billion in annual revenues (Cummings, 2003). Food brings immediate gratification, while health costs of overconsumption occur only in the future.

Och samtidigt som det ju är "rationellt" att äta -- åtminstone från ett utifrånperspektiv -- så blir det konstigt att säga att det därmed är frukten av ett "rationellt beslut".

Ett Kropp och själ-program i P1 nyligen diskuterade det faktum att bara 30 % av befolkningen på ett "rationellt" sätt kan ta åt sig hälsoråd och verkligen göra något i praktiken av dem...

/Simon

Kör jag för fort om hastighetsmätaren plötsligt visar fel?

När jag var inne hos den lokala Citroën-handlaren hörde jag ett samtal mellan en arbetsledare och en säljare. Det gick ut på att (ännu) en kund hade råkat ställa om hastighetsmätaren på bilen från kilometer i timmen till miles per hour, och sen inte kunde ställa tillbaka den.

När det hade hänt vid ett tidigare tillfälle hade arbetsledaren delat ut ett papper till alla säljarna med hur man ställde tillbaka den, men hade nu inte själv pappret kvar. Och ett samtal till Citroën visade att inte heller de visste hur man gjorde...

I en del tester som man kan läsa på nätet hamnar den digitala instrumentbrädan på C3 på minussidan, och man kan anta att det är mest ekonomiska skäl som motiverat den. Att ha en mjukvarustyrd instrumentbräda minskar förstås kostnader för kundanpassningar för olika marknader, jämfört med att ha skyltar och märken som måste tryckas och sättas fast.

Men samtidigt är det ju extremt viktigt att jag kan lita på att mina instrument visar rätt -- vem bär ansvaret om jag pillar på nånting i min bil av misstag och den plötsligt börjar visa helt tokiga värden?

En annan bil med extremt mycket elektronik är Toyota Prius, och för ett tag sen berättades om återkallanden av 23 900 bilar eftersom 13 bilar hade stannat oväntat på grund av en bugg i bilens mjukvara...

/Simon

Men vänta nu -- finns inte ordet som jag sökte på sidan??

Jag skulle skriva ett inlägg om den digitala hastighetsmätaren på Citroën C3 när jag upptäckte att det jag sökte efter inte fanns på sidorna som jag fick som resultat i Google. I stället fick jag (i Googles cachade sidor) reda på att vissa ord bara fanns i länkarna till sidan.

Men som vanligt var det andra som redan hade börjat diskutera fenomenet. (Lustigt, om man inte går via exempelvis den här sidan måste man logga in på sidan. Suck.)

Jag har ett tag funderat en del på hur viktigt det är att användaren förstår vad det är som händer när man "trycker på knappen". Sökning är ett bra exempel, eftersom de flesta användare (tror jag...) har en ganska enkel men ändå funktionell modell av vad de förväntar sig av en sökning: orden de söker ska finnas på sidan de får som resultat.

Sen har en del användare förstått att det finns någon sorts ordning på sidorna, så att de "bästa" kommer längst upp. Dock stötte jag för ett tag sen på en annars förståndig bekant som drog alltför långtgående slutsatser av detta: "Är det inte så att de 'vettigaste' sidorna är de som kommer överst, och sen längre ner kommer de som inte är så tillräkneliga?"

Ja, vad ska man säga om det? Att det på sin höjd fungerar så i ett samhälle där majoriteten av diskussionen på nätet är vettig -- och är den det idag?

Det är i alla fall så att i princip alla användare skapar sig någon sorts modell av den bakomliggande logiken i sökmotorn -- någon sorts källkritik.

Men vad händer då när även den här enkla modellen -- att alla ord man söker efter ska finnas på sidan -- vad händer när den modellen inte håller, som i det här fallet? Skapar man en mer komplex modell, eller vid vilken punkt ger vi upp kontrollbehovet och övergår till att tänka: så länge den ger mig "bra" resultat använder jag den?

/Simon

"Inbildningskraft"

En av Colin Wilsons bättre böcker heter The Strength to Dream (den bästa är och förblir hans första, The Outsider från 1956). I den förstnämnda, från 1962, diskuterar han ”fantasins” makt –- ett huvudtema i hela hans författarskap för övrigt. Det engelska ”imagination” är ett bättre ord för vad det rör sig om; en bokstavlig försvenskning skulle kunna vara ”inbildningskraft”, förmågan att för sin inre syn måla upp en föreställning som upplevs som tillräckligt verklig och bjudande för att den ska fungera motiverande. Ett vardagligt exempel på denna makt är följande:

You may be tired in the evening; you try to grapple with a volume of philosophy, or even a crossword puzzle, and your eyes refuse to stay open; no matter how hard you try to bully your body into staying awake, you drift towards sleep. On the other hand, you pick up a book that touches the imagination, and six hours later you realise that it is after midnight and you are willing to read on for another hour. The body may be difficult to bully into submission, but it is easily charmed by the imagination. And when 'charmed', its efficiency is increased in every way. [s 177-78 i Abacusupplagan från 1976]

Romanförfattare är den tidiga modernitetens proffs på att åstadkomma detta. (Under medeltiden behövdes inga romaner; då var hela kulturens habitus ”inbildad” i den kristna symboliken, som täckte allt från vardagssysslor till död och korståg – jfr Peter Bergers The Sacred Canopy.) Wilsons The Strength to Dream driver bl a, i min tolkning, tesen att romanförfattarna lärde sig att använda massproducerad text som ett medium för att väcka inbildningskraften till liv hos den individuelle läsaren i sin kammare, på gott och ont. Han relaterar detta explicit till hur ”evolutionen” utvecklar genvägar:

The imagination [...] is merely another tool of the human mind, like reason, its purpose being to work with reason in the task of correlating the 'facts' of experience. It can never, of course, be a genuine substitute for experience. No amount of imagination –- even aided by reading –- could give a young man the same experience as his first love affair. But life evolves by means of developing 'short cuts'. Man has achieved civilisation by replacing real experiences by symbols, by words, and then by learning to replace whole groups of symbols and the relations between them by formulae. The 'modern neurosis' would seem to be due to a tendency to lose contact with the reality underlying the formula. Nevertheless, the 'formularising' is indispensable. [s 186]

Inbildningskraften är m a o såväl oumbärlig som riskabel. Den kan leda till en djupare verklighetsuppfattning och den kan leda till den mest ”frikopplade” illusion. Hur skiljer man mellan dem? Det är frågan.

/Per

Det i egentlig mening verkliga

Vid ett besök i Pompejis ruiner häromveckan kunde jag inte låta bli att inhandla en bok med en virtuell rekonstruktion av staden (finns även som video/DVD). Boken, som finns på flera språk, heter på engelska Journey to Pompeii: Virtual tours around the lost cities, författaren Gaetano Capasso och förlaget CAPWARE – Culture Technologies. Efter att ha fängslats av de färgrika, hyperverkliga rekonstruktionerna –- särskilt suggestiva med de delvis välbevarade ruinerna i färskt minne –- fångas min uppmärksamhet av författarens kommentarer till det virtuella i sammanhanget. Han skriver t ex:

The images in the book show Pompeii, Herculaneum and the nearby smaller cities before their destruction, in a manner that is even more realistic than can be imagined, and even more so than one of their citizens, if they could return to life, would be able to describe.

Det är ett tänkvärt påstående som jag inte är benägen att avfärda. Det ställer frågan ”Vad är verkligt?” på sin spets. Osökt kommer jag att tänka på en reflektion som jag ofta gjort i förhållande till vissa romanfigurer och romanintriger, ofta ytligt sett orealistiska sådana. Dessa står så levande för mig att de faktiskt i vissa avseenden förefaller mig mera verkliga, i någon endast skenbart dunkel existentiell mening, än mina grannar. Detta får inte förstås som en nedvärdering av mina grannar, som jag uppskattar å det varmaste, utan som en indikation på vad det är som får oss att uppleva det i egentlig mening verkliga. Och detta i egentlig mening verkliga (ja det är en sorts platonism vi talar om här) förutsätter att en inre erfarenhet sammansmälter med den yttre perceptionen och på så sätt (åter)ger världen dess existentiella djupdimension. För en stund är vi inte längre fångna i ”vardagen”. Metaforerna ”yta” och ”djup” får en reell innebörd. De romaner och andra konstnärliga verk som lyckas frammana denna djupverkan är, liksom de virtuella Pompejirekonstruktionerna, öververkliga, extra verkliga, i kraft just av att aktivera en annan form av varseblivning än den vardagliga slöhet vi alltför ofta vistas i.

Jag tror dock också att det är olämpligt och rentav ”farligt” att stanna vid bara känslan av verklighet. Utan en kompletterande och ytterligare fördjupande intellektuell insikt och förståelse av den dynamik jag antytt, kombinerad med vitt skilda erfarenheter, urartar det hela lätt i känslomässigt driven jakt på "upplevelser" –- själva motsatsen till verklighetskontakt. Jag tror faktiskt, men det går inte att utveckla här, att en platonistisk ontologi och metafysik vore ett utmärkt botemedel både mot ytlighet och upplevelsejakt.

I nämnda Pompejibok jämför författaren Pompejis virtuella rekonstruktion med restaureringen av Sixtinska kapellet, som han menar har gjort målningarna där till ”a sort of virtual hyper-reality and paradoxically more real and powerful than a reality which had never existed”. Med andra ord: Michelangelo själv kunde aldrig uppleva ”sina” målningar så intensivt som vi nu kan uppleva dem.

A reconstruction by computer graphics is a little like the restoration of the Sistine Chapel. Every element in it is represented as a metaphor of the thing it identifies. This is because in every element what is represented is its prototype, its original form, its Platonic idea. [ibid.]

Jag är alltså den förste att sympatisera med denna oförblommerade platonism. Den har vittgående implikationer för hur man tänker på information och verklighet – infontologi.

/Per

PS. Sedan länge anses platonistisk ontologi och metafysik vara oförenlig med, rentav antitesen till, darwinistisk evolutionsteori. Jag tror att detta, djupast sett, är oriktigt. Men det är ämne för en bok, inget mindre. DS.