Infontology

Kan du förklara hur toaletten fungerar?

För ett tag sen skrev New York Times' restaurangskribent Frank Bruni om hur obegripliga en del hippa restaurang-toaletter hade blivit. Inte nog med att det fanns obegripliga symboler för herr-, dam- och "unisex"-toaletter, själva spolmekanismen gick inte att förstå sig på. Bruni gjorde en rolig jämförelse mellan tillit till elektroniska system och religiös tillit:

But I couldn't figure out how to trigger the electronic-eye sensors above the commodes, motion-detecting flushing mechanisms with enough of a delay that you were sometimes asked simply to trust in a cleansing aftermath to your departure. I've encountered religions with less daunting leaps of faith.

/Simon

Teknikens möjligheter styr vården.

Ulla Waldenström, professor i omvårdnad på Karolinska institutet, skriver i veckans nummer av Läkartidningen om teknologiseringen av vården av blivande mödrar. Hon ifrågasätter den ökade teknikanvändningen, eftersom den inte kontinuerligt utvärderas med kontrollerade studier:

Under 1980-talet diskuterades i Sverige och i länder med likartad vård om medikaliseringen av barnafödandet enbart var av godo. Debatten påverkade vården i riktning mot mer hemlika miljöer, ökat föräldrainflytande och alternativa vårdformer såsom ABC-vård, vars syfte var att främja naturlig förlossning i en hemlik och småskalig miljö. Idag har den debatten tystnat, trots att mödra- och förlossningsvården blivit än mer teknologisk. Man kan fråga sig varför. Har vi med dagens nivå av medicinskt tekniska interventioner kommit närmare målen? Eller finns andra drivkrafter bakom den ökade användningen av medicinsk teknik?

Som exempel på drivkrafter bakom teknikanvändningen nämner hon "rädsla för felbehandling, tidsbrist, bristande kunskap om alternativen, ovilja att framstå som bakåtsträvande, dåligt informerade patienter och att det medicinskt möjliga styr." Hon nämner också förhållningssättet till psykologiska och etiska argument:

Invändningar av psykologisk eller etisk karaktär anses ofta intressanta, men de har ofta liten effekt på praxis. Om inga påtagliga vinster omedelbart kan påvisas kan en viss metod motiveras av dess framtida potential. Regelbunden användning kan då underlätta vidare forskning.

Det är också spännande att se hur relationen mellan tillit till sig själv (från patientens perspektiv alltså) och tillit till tekniken har förändrats de senaste åren. En engelsk studie jämförde 1987 och 2000 attityder hos barnafödande och fann (föga förvånande kanske) att "dagens barnaföderskor har mindre tillit till sin egen förmåga att föda och är mer positiva till medicinsk teknik och hjälp från expertis."

En intressant artikel. Den kopplar ihop flera av våra mest centrala teman. Både hur teknik används "för att man kan" (här också) och hur tillit till teknologi gränsar till religiös tillit, och hur människans värdering av sig själv i relation till tekniken minskar.

/Simon

Kreativitet och "avsikten att lyckas".

Ibland tror jag att "avsikten att lyckas" hämmar kreativiteten. I en TT-artikel härom dagen skildras tillkomsten av Crazy Frog -- Axel F, som nu toppar englandslistan. En 17-åring härmar en moped, lägger ut det på nätet, en 3D-snubbe hittar ljudet och skapar en grod-figur på en osynlig moped, därefter skapas en ringsignal, och slutligen blir det en toppliste-hit. Vi får vänja oss vid att skapandet tar nya vägar.

Men artikeln innehåller också funderingar över vad som gjorde grodan så populär. 3D-grafikern Wernquist säger själv att han tror att det beror på att figuren gjordes helt utan kommersiella baktankar. Han verkar helt enkelt ha gjort den för att han tyckte det var kul.

Och ungefär samtidigt intervjuas Maurice Sendak, barnbokstecknaren som härom året blev den förste att få Astrid Lindgren-priset, och han säger samma sak: skriv inte för barn, skriv om vad som gläder dig själv.

Så kanske är det rätt väg att gå att frigöra så mycket tid för oss själva att vi får möjlighet att göra vad vi har lust med, utan pressen att sälja det. Jag tror att det kommer att passa vissa väldigt bra, medan andra säkert kommer att ha svårare att göra något kreativt av sin fria tid.

Samtidigt börjar man fundera över möjligheten att göra riktigt bra saker "för någon annan". Som användarcentrerad designer tvingar man sig varje dag att inte designa för sig själv som målgrupp, utan just tänka bort sina egna behov. Betyder detta att man kommer att misslyckas, och att enda sättet att göra något riktigt bra är att göra det med sig själv som brukare i åtanke?

/Simon

Kontraintuitiv teknostress

I en artikel i Apotekets tidning (nr 2, 2005) behandlas på tre sidor ämnet ”teknostress”. Många kan säkert känna igen sig i det som beskrivs där –- vådan av att vara alltför ”tillgänglig”, stressen i att alltför ofta tvingas fatta sociala beslut inom några minuter, beslut som inte har något annat inbördes  sammanhang än att de fattas i samma hjärna, vilken följaktligen i vår nuvarande informationsmiljö alltför lätt blir överbelastad.

I en intervju med Bengt Arnetz, Uppsalaprofessor i socialmedicin, framhävs hur hjärnan (närmare bestämt thalamus) automatiskt prioriterar signaler med social innebörd, dvs också sådant som telefonsignaler och e-postmeddelanden. Samtidigt har vi en lika fast rotad tendens att ”låta oss belönas” av sociala signaler, något som säkert förklarar mycket av mobilernas epidemiska popularitet. I den informationsmiljö i vilken många av oss nu lever, aktiveras dessa fysiologiska reaktioner med en ”onormal” frekvens, kan man säga.

Detta tycks mig vara ett fall där den evolutionspsykologiska föreställningen om The Environment of Evolutionary Adaptation (EEA) har visst fog för sig. Den evolutionärt relevanta omgivningen i detta fall utgörs av andra människor, deras krav och förväntningar på oss och våra krav och förväntningar på dem. Om man anammar den evolutionsbiologiska synen på människan, så innebär det att vi är utvecklingsbiologiskt anpassade till en viss densistet och frekvens när det gäller mänskliga kontakter och –- framför allt –- att vi främst är anpassade till att bemöta fysiskt närvarande personer. Därav risken för ”teknostress” i dagens situation, med andra ord.

Jag har tidigare tagit upp problemet med det kontraintuitiva i hur digital information beter sig. Här har vi ett annat exempel på kontraintuition, dvs mer eller mindre automatiska förväntningar om hur saker och ting förhåller sig som inte stämmer längre. Vårt nervsystem är helt enkelt inte anpassat till digital, ofta trådlös kommunikation med extrem densitet.

En samhällelig effekt av detta är redan tydlig. Det är ett ökat tryck mot att automatisera merparten av den kommunikation som bara fordrar enklare besked eller beslut, så att vi människor ska slippa bry oss om den. Vi lämnar helt enkelt över mer och mer av samhällets ”funktionalitet” till maskinerna. Kvar blir ett visst ännu personkrävande residuum och när det gäller detta har Apoteket råd att ge: ”Ta kontrollen över ditt liv!”

När omgivningen blir övermäktig är det individen som avkrävs ansvar. Logiskt?

/Per

Sommarutgivning

Från och med nästa vecka och fram till början av augusti publicerar vi bara ett inlägg per vecka, på onsdagar. (Kanske något extra om skrivklådan blir övermäktig.)
En riktigt skön sommar utan alltför mycket infontologiska bryderier önskar

/Per och Simon

Två hedersinfontologer utsedda.

Vi har äran att presentera två hedersinfontologer: Woody Allen och Mulla Nasruddin. Motiveringen är att de båda på ett vardagligt sätt satt i fokus förhållandet mellan "verkligheten" och "informationen" om densamma verklighet -- det som är grunden till infontologin. Ordet infontologi är ju sammansatt av "information" och "ontologi", läran om det som "existerar".

Woody Allen får utmärkelsen för uttalandet "Jag hatar verkligheten, men det är fortfarande det enda stället där man man kan få en ordentlig biff."

Mulla Nasruddins hederstitel motiveras av den indignation han uttrycker i följande historia:

 

Köttet och receptet
    Nasruddin bar hem ett stycke lever som han just hade köpt. I andra handen hade han ett recept på leverpastej som en vän  hade gett honom.
  Plötsligt dök en vråk ner och högg levern.
  "Idiot!" skrek Nasruddin. "Köttet har du kanske -- men jag har fortfarande receptet!"

Nasruddin-historien från Claes Hylingers översättning på Bonniers och Ordfront. /Simon och Per

"Till allmän beskådan i eget krypin."

En passande rubrik på en intressant artikel i lördagens DN (inte på nätet?) om hur (främst) flickor sitter hemma och visar upp sig för främlingar i webb-kamera mot den nya tidens betalningsmedel: "Pro"-nivå på Lunarstorm, eller påfyllning på mobilen.

(Det är lustigt att se hur nya betalningsmedel uppstår, fast de nya valutorna är ju konvertibla mot kronan. Inte som när Radford 1945 skrev om hur cigarretter etablerades som valuta i ett krigsfångeläger.)

Jag trodde inte att det var så vanligt att ungdomar lämnade ut sig på det här sättet mot betalning. Ser fram emot första målet där någon i Sverige döms för sexuellt utnyttjande i ett sådant fall, i likhet med vad som har förevarit utomlands. Det kan förhoppningsvis dra igång en välbehövlig debatt om det nya livet på nätet...

/Simon

Podscope -- en sorts ljudkonkordans...

Så här långt trodde jag inte tekniken hade kommit än, och inte att det skulle hända de närmaste åren heller. Podscope är en sökmotor för podcasts, alltså bilagor till RSS-flöden som folk lägger ut som en sorts ljudbloggar. Podscope söker igenom ljudfilen, och sökresultaten presenteras som små ljudsnuttar: några sekunder före söksträngen, så kommer det man sökte på, och sen får man några sekunder till. Om man inte vill fascineras av tekniken kan man använda det som ett sätt att få uttalsprover på hur ord uttalas på engelska. Först tog jag ett enkelt exempel och sökte på ordet "cool". Det gick bra, och jag fick många träffar. Sen tänkte jag sätta systemet på lite svårare prov, och sökte på ordet "serendipity". Det gick lika bra, och om allt funkar som det ska ska det också kunna avlyssnas i den lilla Flash-appleten här bredvid. /Simon

Inloggningen lyckades!

Med tanke på storleken på texten undrar jag om jag var den första som har lyckats...

/Simon

Varför vara "negativ"?

I ett teknofilt samhälle som fortfarande genomsyras av fantasigrundad framstegstro, är det inte svårt att bli anklagad för att vara "negativ". Nej, "positiv" ska man vara! Särskilt till uppfinningar, nyheter och förändringar. Och helst inte till det som kanske hotas av allt nytt. För många blir det därför lite vagt upprörande om man, som jag ofta gör, hävdar att en sådan trosviss inställning långsiktigt är direkt destruktiv. Få har formulerat vikten av att vara negaiv, mitt bland alla positiva, bättre än Hans Jonas i boken The Imperative of Responsibility från 1984 (den engelska utgåvan):

The 'technological imperative' [...] is indeed unquestionable in its anthropological primacy and integral to the human condition. But it needs no advocates in the Western world [...]: intoxication has taken its place. As things are with us, the technological drive takes care of itself -- no less through the pressures of its self-created necessities than through the lure of its promises, the short-term rewards of each step, and not least through its feedback-coupling with the progress of science. [...] In the headlong rush, the perils of excess become uppermost. This necessitates an ethical emphasis which, we hope, is as temporary as the condition it has to countreract. But there is also a timeless precedence of 'thou shalt not' over 'thou shalt' in ethics. Warning off from evil has always [...] been more urgent and peremptory than the positive 'thou shalt´with its disputable concepts of moral perfection. To keep free of guilt comes first in moral duties, the more so when the temptations to guilt become more powerful."

/Per