Vid det här laget har vi skrivit åtskilliga gånger om hur olika implementeringar av registrerings- eller övervakningsteknologi motiveras antingen av begränsade rationella syften inom en viss organisation, eller av humanitära skäl (”räddar liv”), eller båda på en gång. I sammanhanget har vi också ofta använt Pär Ströms term ”ändamålsglidning” för att peka på den fara som ligger i, att det i praktiken är svårt att begränsa tekniska innovationer till deras ursprungliga ”begränsade” syfte.
Senaste exemplet gällde ambulanser och skolbussar. Ambulanserna är ett ”humanitärt” fall, medan skolbussövervakningen också delvis är ett sådant, men samtidigt finns där (som i fallet med övervakningskameror på allmän plats) problemet, att man tar till en teknisk lösning på vad som främst är ett socialt problem. Men när nu många samhällen ser ut som de gör, så kan det kanske accepteras under strikta förutsättningar.
Det grundläggande problemet har att göra med vad jag uppfattar som en kollektiv oförmåga att dra tydliga gränser: detta är acceptabel övervakning; detta är inte acceptabel övervakning. Att en viss teknologi är bra i en ambulansflotta betyder inte självklart att en variant av samma koncept alltid är bra i skolbussar och ännu mindre i alla bussar, alla lastbilar, alla bilar. Men det är dithän vi tycks vara på väg.
I mina ögon är vi alldeles för lättsålda på argumentet ”det räddar liv”. Det finns en rad åtgärder som skulle kunna rädda liv som inte kräver några tekniska nyheter, men dessa genererar ju inte heller inkomster och ”konkurrenskraft” på IT-området. De kräver bara mänskliga hänsyn och mänskligt engagemang. Vi borde också fundera mera och djupare över livets kvalitet i sammanhanget. Tror vi verkligen att ett samhälle där alla bilförares aktiviteter kontinuerligt övervakas är ett ”bra” samhälle? Om inte, så bör vi förhindra att det växer fram.
Argumentet ”det räddar liv” och liknande måste vägas mot andra argument, som tar hänsyn till det vidare sammanhanget och de mera långtgående möjliga konsekvenserna. En alltför långt gången registrerings- och övervakningsteknologi är bokstavligen demoraliserande. En sådan utveckling hotar det sociala samlivets oundgängliga grundval, som är tillit människor emellan. Om vi inte kan finna vägar att lita på varandra men samtidigt litar på tekniska ”lösningar”, då talar vi om ett samhälle som förlorat sin sociala bärkraft. Det kan omöjligen sluta väl.
De termer i vilka saken bör diskuteras är m a o inte i termer av livräddning o d, utan i termer av livskvalitet, vardagsmoral och villkoren för att dessa ska kunna upprätthållas eller förbättras. Jag kan tänka mig situationer där det hela ställs på sin spets och där man faktiskt måste välja mellan fysiskt liv och livskvalitet hos dem som inte dör p g a bristande registrering/övervakning – när det gäller RFID-implantat t ex. Från ett tekniskt och statistiskt perspektiv finns det ingen anledning att avstå från detta; det går säkert att räkna ut hur många liv som skulle kunna räddas årligen om hela Europas befolkning förseddes med RFID innanför huden vid födseln. Men är det klokt att jämställa människor med av Jordbruksverket registrerade hundar? Skulle sådana liv vara värda att leva? Absolut inte. (Eller mera precist: bara i hopp om att denna totala övervakning omintetgjordes.)
Men vad spelar sådana flumresonemang för roll när EU tänker spendera 36 miljarder kr på ”säkerhetsforskning” 2007-2013, enligt Ny Teknik? Eller när företrädare för Vinnova, Försvaret och Svenskt Näringsliv vill satsa 150-200 miljoner per år i fyra år på samma sak? Allt detta syftar ju till att ”återställa säkerheten i samhället efter terrordåd, extrema olyckor eller naturkatastrofer”. Så av dessa skäl ska vi alla potentiellt utsättas för ”övervakning av rörelser över gränserna via sensorer och satelliter samt utnyttjande av databaser med biometriska ansikts- och fingeravtryck och personinformation”. Alla företag inom involverade branscher anses dessutom ”ha stark tillväxtpotential”.
Det låter som om utvecklingen av ”säkerhets”-teknologi (övervakning och registrering) är något som ”alla” måste delta i och acceptera. Och med tanke på Stalin i själen är det fara värt, att ingen med makt att påverka säger ifrån tillräckligt skarpt. Då kan vi börja oroa oss för ”Stalin” på riktigt. Och med dagens teknik behövs knappt några läger för dem som inte finner sig. Det kan räcka med spärrade bankkonton.
/Per
Vill bara meddela att jag länkade till det här inlägget som jag tycker är intressant skrivet. Får inte track-backfunktioner att fungera.
Posted by: Åsa | 07 maj 2005 at 05:53
Jag skrev ett längre inlägg om detta här:
http://framtidstanken.com/index.php?p=301
Skulle tro att det här stycket summerar texten bäst:
"Big Brother-kritikernas motvilja mot myndigheter och statliga verk som mäter och övervakar medborgarna är sund och den ställer jag upp på till 100%. Men låt det stanna vid en skepsis mot statlig kontroll och mot myndighetsmissbruk utan att för den skull förhindra att verktyg som underlättar förtroendebyggande mellan människor utvecklas. Det är en enorm skillnad mellan statlig kontroll över våra liv och möjligheten att på egen hand finna den information du behöver, även om teknologierna som används är de samma."
Posted by: Erik Starck | 08 maj 2005 at 11:19
Håller med dig Erik. Det är just den distinktion som måste upprätthållas. Men den måste just upprätthållas, och för att det ska kunna ske måste negativa möjligheter med teknologin ständigt finnas i medvetandet och kritiseras. Detta kräver i sin tur en utvecklad normdiskussion om vad som är acceptabelt och vad som inte är det.
Posted by: Per | 11 maj 2005 at 07:34