Infontology

Sorgligt om spelberoende.

Jag tycker inte att man ska förbjuda online-spel, men är väl medveten om att inte alla klarar av att sätta gränser för sig själva när speldjävulen tar tag i en. Men hur ska man resonera runt det här? Ska man säga att den som inte klarar av det får skylla sig själv? Eller att de personerna har nån sorts skada? Ska man försöka se om det är något som går att diagnosticera och sen göra en lista över de som har diagnosen så att man kan portförbjuda dem från spelsajterna? Jag vet inte -- det är allvarligt menade frågor.

/Simon

Skånska bussar kamerabevakas

Efter önskemål från Skånetrafiken kommer två skånska bussföretag att på ett flertal linjer förse sina bussar med övervakningskameror. Fem kameror kommer att finnas i varje buss. ”Om du blir fotad så syns du väldigt bra. Men för att bilderna ska plockas ut krävs misstanke om brott. Det finns inga tankar på att bara ta ut bilderna för att titta på dem” säger Daniel Stålhammar, trafikområdeschef på Connex i Malmö.

Busschaufförer och resenärer uppges vara positiva till åtgärden. ”Det enda negativa, som jag ser det, är att kamerorna över huvud taget ska behövas” säger Kenneth Hansson, chaufför på Connex. Han säger också: ”Det finns alltid nån förare som kommer att säga 'jäkla storebrorsfasoner'. Men det är ju sällan folk som själva utsatts för våld och hot.”

Så motiven är både glas- och självklara (?). Connex planerar kameror i femton bussar. Arriva, ett annat bussbolag i Skåne, planerar kameror i 45 bussar. Alla dessa kör på landsvägslinjer. Nästa steg, tror Kenneth Hansson, blir kameror i alla stadsbussar.

Sedan november 2003 finns redan kameraövervakning på linje 166 som går mellan Lund, Staffanstorp och Södra Sandby. ”Sedan dess har det blivit mycket lugnare” säger chauffören Gunnar Hagerblad. ”Det är stor skillnad. Det har en avskräckande effekt och det ger resultat.” Samtidigt vill bussföretaget Swebus satsa på andra, sociala åtgärder genom ”kamratstödjare” som kan rycka ut i personbil när det behövs.

Allt detta är ju symtom. Det grundläggande problemet är förstås varför ungdomar uppträder hotfullt och ägnar sig åt skadegörelse över huvud taget, inte bara på gator och torg utan också på allmänna kommunikationsmedel. Detta problem kommer man inte åt med övervakning; det liknar mera plåster på ett infekterat sår. Och frågan är om inte den liknelsen är tillämplig på de flesta situationer där övervakning anses ”bra” eller ”nödvändig”.

/Per

källa: Sydsvenskan (och papperstidningen 8.5.05)

Liv utan tillväxtpotential

Samtidigt som ledande företrädare för olika tekniskt inriktade samhällsintressen framhåller hur viktigt det är, för att skydda liv och egendom, att ”säkerhets-” (läs: övervaknings- och registrerings-)teknologi utvecklas ytterligare, inte minst för konkurrenskraftens skull, finns det andra samhällsintressen där liv och lem i praktiken väger lätt. Inom äldrevården t ex. Enligt TT, som refererar till en enkätundersökning utförd av Socialstyrelsens tillsynsenhet, är ”möjligheten att få en läkare till akuta hembesök i äldreboenden [...] alarmerande liten”. ”Endast en av tio medicinskt ansvariga sjuksköterskor uppgav i enkäten att det alltid var möjligt att få akut hembesök av läkare under dagtid.”

När ”bara liv” står på spel, när teknisk-ekonomisk utvecklingspotential saknas, då är livräddningsretoriken –- så framträdande i ”säkerhets”-sammanhang –- frånvarande. Men snart kommer förmodligen den bristande läkartillgången, eller något liknande, att bli ett argument för någon sorts elektronisk-digital ”lösning”. De äldre blir ju allt fler och ”rationella” åtgärder kommer att behövas.

/Per

Källa: Sydsvenskan

Epost från 1969...

I det här arkivet för en mailinglista från Apple finns det epost-inlägg från 1969. Förutom de mer normala mellan 1997 och 2005 finns det några från 1970 och ett par från 2033. Undrar om de har tagit tidsstämpeln från avsändarens dator, eller haft några seriösa strömavbrott i sin server...

/Simon

Övervakning och livets värde

Vid det här laget har vi skrivit åtskilliga gånger om hur olika implementeringar av registrerings- eller övervakningsteknologi motiveras antingen av begränsade rationella syften inom en viss organisation, eller av humanitära skäl (”räddar liv”), eller båda på en gång. I sammanhanget har vi också ofta använt Pär Ströms term ”ändamålsglidning” för att peka på den fara som ligger i, att det i praktiken är svårt att begränsa tekniska innovationer till deras ursprungliga ”begränsade” syfte.

Senaste exemplet gällde ambulanser och skolbussar. Ambulanserna är ett ”humanitärt” fall, medan skolbussövervakningen också delvis är ett sådant, men samtidigt finns där (som i fallet med övervakningskameror på allmän plats) problemet, att man tar till en teknisk lösning på vad som främst är ett socialt problem. Men när nu många samhällen ser ut som de gör, så kan det kanske accepteras under strikta förutsättningar.

Det grundläggande problemet har att göra med vad jag uppfattar som en kollektiv oförmåga att dra tydliga gränser: detta är acceptabel övervakning; detta är inte acceptabel övervakning. Att en viss teknologi är bra i en ambulansflotta betyder inte självklart att en variant av samma koncept alltid är bra i skolbussar och ännu mindre i alla bussar, alla lastbilar, alla bilar. Men det är dithän vi tycks vara på väg.

I mina ögon är vi alldeles för lättsålda på argumentet ”det räddar liv”. Det finns en rad åtgärder som skulle kunna rädda liv som inte kräver några tekniska nyheter, men dessa genererar ju inte heller inkomster och ”konkurrenskraft” på IT-området. De kräver bara mänskliga hänsyn och mänskligt engagemang. Vi borde också fundera mera och djupare över livets kvalitet i sammanhanget. Tror vi verkligen att ett samhälle där alla bilförares aktiviteter kontinuerligt övervakas är ett ”bra” samhälle? Om inte, så bör vi förhindra att det växer fram.

Argumentet ”det räddar liv” och liknande måste vägas mot andra argument, som tar hänsyn till det vidare sammanhanget och de mera långtgående möjliga konsekvenserna. En alltför långt gången registrerings- och övervakningsteknologi är bokstavligen demoraliserande. En sådan utveckling hotar det sociala samlivets oundgängliga grundval, som är tillit människor emellan. Om vi inte kan finna vägar att lita på varandra men samtidigt litar på tekniska ”lösningar”, då talar vi om ett samhälle som förlorat sin sociala bärkraft. Det kan omöjligen sluta väl.

De termer i vilka saken bör diskuteras är m a o inte i termer av livräddning o d, utan i termer av livskvalitet, vardagsmoral och villkoren för att dessa ska kunna upprätthållas eller förbättras. Jag kan tänka mig situationer där det hela ställs på sin spets och där man faktiskt måste välja mellan fysiskt liv och livskvalitet hos dem som inte dör p g a bristande registrering/övervakning – när det gäller RFID-implantat  t ex. Från ett tekniskt och statistiskt perspektiv finns det ingen anledning att avstå från detta; det går säkert att räkna ut hur många liv som skulle kunna räddas årligen om hela Europas befolkning förseddes med RFID innanför huden vid födseln. Men är det klokt att jämställa människor med av Jordbruksverket registrerade hundar? Skulle sådana liv vara värda att leva? Absolut inte. (Eller mera precist: bara i hopp om att denna totala övervakning omintetgjordes.)

Men vad spelar sådana flumresonemang för roll när EU tänker spendera 36 miljarder kr på ”säkerhetsforskning” 2007-2013, enligt Ny Teknik? Eller när företrädare för Vinnova, Försvaret och Svenskt Näringsliv vill satsa 150-200 miljoner per år i fyra år på samma sak? Allt detta syftar ju till att ”återställa säkerheten i samhället efter terrordåd, extrema olyckor eller naturkatastrofer”. Så av dessa skäl ska vi alla potentiellt utsättas för ”övervakning av rörelser över gränserna via sensorer och satelliter samt utnyttjande av databaser med biometriska ansikts- och fingeravtryck och personinformation”. Alla företag inom involverade branscher anses dessutom ”ha stark tillväxtpotential”.

Det låter som om utvecklingen av ”säkerhets”-teknologi (övervakning och registrering) är något som ”alla” måste delta i och acceptera. Och med tanke på Stalin i själen är det fara värt, att ingen med makt att påverka säger ifrån tillräckligt skarpt. Då kan vi börja oroa oss för ”Stalin” på riktigt. Och med dagens teknik behövs knappt några läger för dem som inte finner sig. Det kan räcka med spärrade bankkonton.

/Per

Rachmaninov spelar själv -- utan brus!

I det här arkivet av tusentals midi-filer gjorda efter rullar för självspelande pianon finns musik från en hel tidsepok i någon sorts underligt originalskick. Det är ju ingen tvekan om att det kan sägas vara Rachmaninov som spelar sin egen Elegie, och alldeles fritt från brus, men vad är det han spelar på? Det räcker att gå in i ett midi-redigeringsprogram och ändra instrumentet för att han ska spela stråkensemble eller låta som en hel kör. Och det är min egen dators kapacitet och mjukvarusynt som styr hur bra återgivningen kan bli. Det finns inget "originalljud" att eftersträva.

BoingBoing skriver om pianorullarna som den första digitala musikkällan, men jag tror nog inte det -- de kan väl inte sägas vara mer digitala än en LP-skiva? Om det inte är det faktum att det är just pianot som gör det digitalt, förstås. Annars är väl det typiska för digital musik att man har en bestämd "upplösning" -- en samplingsfrekvens som gör att informationen går att reproducera med ettor och nollor. Pianorullen har ingen bestämd upplösning, bara en (någorlunda) jämn hastighet som den går i.

Eftersom filerna bara är tillgänliga som zip-arkiv har jag tagit mig friheten att återpublicera Rachmaninovs Elegie som smakprov.

Jag tog och laddade över en glad ragtime från arkivet som ringsignal till min telefon, men det verkar som om det saknas någon volyminställning i filen, så den blev lite för svag. Tips om gratis midi-editeringsprogram (till OS X) mottages...

/Simon

Säkerhet för egen vinning eller säkerhet för ofog?

Cory Doctorow på BoingBoing berättar att nån ringde till Citibank och hävdade att de hade hittat hans kreditkort. Det gör att kortet omedelbart spärras, utan att nån ringde och kollade med Doctorow.

Visst är det bra att man kan ringa och spärra sitt kreditkort lätt, men det är också ett lätt sätt för folk att göra ofog. Hindra nåns lördagsshopping genom att ta reda på ett nummer och sen bara spärra kortet?

Man kan på ett sätt kalla detta ett säkerhetshål i vårt nuvarande förhållningssätt till samhället. Samtidigt bär det en emot att försöka skydda sig mot allting som folk kan göra bara för att ställa till det för andra.

Den sunda säkerhetsnivå som vi har vant oss vid är att hindra tjuvar från att stjäla vår egendom genom att sätta upp ett lås. Däremot är själva låset oftast inte skyddat. Det är lätt att göra så att du inte själv kan ta dig in genom din dörr.

Den säkerhetsnivå som har börjat byggas upp efter terroristattacker och -hot utgår från att det finns folk som vill göra ofog, inte att de direkt vill ha egen vinning av det som görs genom att de kommer över någon annans tillgångar etc. Att anpassa samhällsmedvetandet till denna nya förhöjda nivå kommer att vara ganska (kognitivt) smärtsamt för många, tror jag.

/Simon