(Något modifierad version, kl 1410)
I mitt senaste inlägg undrade jag ”Varför är människan, den påstådda produkten av en rent materiell utvecklingsprocess, aldrig nöjd?” En kommentar till detta lyder: ”Vår vilja till förbättring är en direkt fortsättning på den process som gjorde molekyler till celler och celler till däggdjur.” I detta framkommer en syn på evolutionen där man gör två grundantaganden:
- Det evolutionära förloppet från molekyler till celler till däggdjur är en fråga om ”förbättring”.
- Människans vilja till förbättring är i princip samma sorts process som ligger bakom det evolutionära förloppet; det är en ”fortsättning”.
Inget av dessa antaganden är hållbart.
Det första antagandet innebär att det finns Någon/Något (Moder Natur, Gud, Omega Point, vad du vill) som värderar och att denne Någons värderingar är det som styr(t) evolutionen. Det innebär också att flercelliga djur och växter är ”bättre” än encelliga organismer, liksom -- i allmänhet -- att det som kommer senare är bättre än det som fanns tidigare. Antagandet är m a o detsamma som det som idéhistoriskt är känt som ”framstegstanken” och som, från biologisk synpunkt, brukar förknippas med för- och icke-darwinistiska teorier, numera med rätta övergivna inom vetenskapen. (Att man kan urskilja en viss ”progressivitet” i form av ökad komplexitet under årmiljarderna är en annan sak; till denna diskussion se t ex Michael Ruse, Monad to man: The concept of progress in evolutionary biology.)
Det andra antagandet innebär att människans viljeuttryck identifieras med den evolutionära processen, i enlighet med ovanstående. Detta stämmer inte heller med darwinistisk teori, enligt vilken människans förmåga att vilja visserligen är en produkt av en evolutionär (icke-styrd) process, men den kan på intet viss sägas vara en del av denna process annat än indirekt i form av effekterna av dess uttryck. Det vill säga: det är inte människors önskningar och viljor som i sig styr eller påverkar det historiska/evolutionära förloppet, utan detta påverkas av de direkta och indirekta effekterna av vad vi konkret åstadkommer som ett resultat av våra viljor. Eftersom dessa effekter är endast rudimentärt överblickbara är framtiden per definition oförutsägbar, vilket i praktiken också innebär att det historiska/evolutionära förloppet i sig inte har någon riktning eller något mål. I den mån resultaten av det vi gör får någon önskad riktning, så grundar sig detta på realismen i våra intellektuella uppfattningar (antaganden) och på de värden vi bekänner oss till.
Det är mot denna bakgrund jag frågar mig varför vi aldrig är nöjda, samtidigt -- kan man tillägga -- som vi egentligen allra helst vill vara just nöjda (varför skulle vi annars vara missnöjda?). Detta problem får inte förväxlas med ”den fria viljans problem” (att detta är hanterligt inom ett darwinistiskt ramverk argumentrerar Daniel Dennett intressant för i Freedom evolves). Jag misstänker, men det finns inte plats att utveckla det närmare här, att det i många fall av missnöje rör sig om att man låter sitt tänkande styras av felaktiga -- förr skulle man ha sagt dåraktiga -- premisser. Ett exempel på en sådan dåraktig premiss är antagandet att ett långt liv automatiskt är eftersträvansvärt utan hänsyn till dess innehåll och viljeinriktning. När en del av oss därför ägnar sig åt tekniska innovationer som förlänger livet, utan att vi samtidigt är klara över, eller strävar efter att bli klara över, hur och varför livet bör levas i en anda snarare än i en annan, då har livsförlängningsambitionen ingen annan faktisk innebörd än att gynna vissa automatiska konsekvenser snarare än andra (eftersom den helhet i vilken detta äger rum är darwinistisk till sin karaktär).
Vad jag menar är alltså, att om vi inte tillsammans har adekvat kunskap och inte medvetet reflekterar över och väljer ett sätt att leva, en anda, framför andra möjliga -- och är klara över varför detta val är värt att göra -- ja, då blir vi kollektivt föremål för en automatisk process som garanterat inte leder oss dit vi kanske skulle vilja, därför att denna process i sig helt saknar vilja och riktning.
Mysteriet i sammanhanget har alltså att göra med vikten av och verkligheten hos värden snarare än frihet i sig (jag menar alltså också att ”frihet” inte är ett värde). Och värden ryms egentligen inte inom dagens vetenskap, men skulle kanske kunna göra det bara problemet uppmärksammades och studerades tillräckligt ingående.
I den förlegade syn på evolution som tänker i termer av ”framsteg” eller ”förbättring” ryms givetvis värden, fastän oklart vilka. Det verkligt destruktiva med denna syn är att den innebär att man tror att värdena realiseras automatiskt under processens gång. Bara framstegen (fler innovationer, bättre konkurrenskraft etc) ”får fortsätta” så kommer allt att bli bättre. Detta är ren och skär villfarelse.
/Per
PS. Synpunkten ovan, att vi bör vara klara över hur och varför livet bör levas i en anda snarare än i en annan, i relation till den tekniska strävan att förlänga livet, innebär inte att jag förordar, att någon eller några ska kunna bestämma huruvida ett enskilt mänskligt liv är värt att förlänga eller inte. Vad det handlar om är, att den kollektiva ambitionen att förlänga livet -- eller för den delen förbättra minnet hos friska personer -- är meningslös och oroande tom, frikopplad från den medvetenhet om värden som jag efterlyser. DS.
I tisdags hade 
Recent Comments