(Något modifierad version, kl 1410)
I mitt senaste inlägg undrade jag ”Varför är människan, den påstådda produkten av en rent materiell utvecklingsprocess, aldrig nöjd?” En kommentar till detta lyder: ”Vår vilja till förbättring är en direkt fortsättning på den process som gjorde molekyler till celler och celler till däggdjur.” I detta framkommer en syn på evolutionen där man gör två grundantaganden:
- Det evolutionära förloppet från molekyler till celler till däggdjur är en fråga om ”förbättring”.
- Människans vilja till förbättring är i princip samma sorts process som ligger bakom det evolutionära förloppet; det är en ”fortsättning”. Inget av dessa antaganden är hållbart.
Det första antagandet innebär att det finns Någon/Något (Moder Natur, Gud, Omega Point, vad du vill) som värderar och att denne Någons värderingar är det som styr(t) evolutionen. Det innebär också att flercelliga djur och växter är ”bättre” än encelliga organismer, liksom -- i allmänhet -- att det som kommer senare är bättre än det som fanns tidigare. Antagandet är m a o detsamma som det som idéhistoriskt är känt som ”framstegstanken” och som, från biologisk synpunkt, brukar förknippas med för- och icke-darwinistiska teorier, numera med rätta övergivna inom vetenskapen. (Att man kan urskilja en viss ”progressivitet” i form av ökad komplexitet under årmiljarderna är en annan sak; till denna diskussion se t ex Michael Ruse, Monad to man: The concept of progress in evolutionary biology.)
Det andra antagandet innebär att människans viljeuttryck identifieras med den evolutionära processen, i enlighet med ovanstående. Detta stämmer inte heller med darwinistisk teori, enligt vilken människans förmåga att vilja visserligen är en produkt av en evolutionär (icke-styrd) process, men den kan på intet viss sägas vara en del av denna process annat än indirekt i form av effekterna av dess uttryck. Det vill säga: det är inte människors önskningar och viljor som i sig styr eller påverkar det historiska/evolutionära förloppet, utan detta påverkas av de direkta och indirekta effekterna av vad vi konkret åstadkommer som ett resultat av våra viljor. Eftersom dessa effekter är endast rudimentärt överblickbara är framtiden per definition oförutsägbar, vilket i praktiken också innebär att det historiska/evolutionära förloppet i sig inte har någon riktning eller något mål. I den mån resultaten av det vi gör får någon önskad riktning, så grundar sig detta på realismen i våra intellektuella uppfattningar (antaganden) och på de värden vi bekänner oss till.
Det är mot denna bakgrund jag frågar mig varför vi aldrig är nöjda, samtidigt -- kan man tillägga -- som vi egentligen allra helst vill vara just nöjda (varför skulle vi annars vara missnöjda?). Detta problem får inte förväxlas med ”den fria viljans problem” (att detta är hanterligt inom ett darwinistiskt ramverk argumentrerar Daniel Dennett intressant för i Freedom evolves). Jag misstänker, men det finns inte plats att utveckla det närmare här, att det i många fall av missnöje rör sig om att man låter sitt tänkande styras av felaktiga -- förr skulle man ha sagt dåraktiga -- premisser. Ett exempel på en sådan dåraktig premiss är antagandet att ett långt liv automatiskt är eftersträvansvärt utan hänsyn till dess innehåll och viljeinriktning. När en del av oss därför ägnar sig åt tekniska innovationer som förlänger livet, utan att vi samtidigt är klara över, eller strävar efter att bli klara över, hur och varför livet bör levas i en anda snarare än i en annan, då har livsförlängningsambitionen ingen annan faktisk innebörd än att gynna vissa automatiska konsekvenser snarare än andra (eftersom den helhet i vilken detta äger rum är darwinistisk till sin karaktär).
Vad jag menar är alltså, att om vi inte tillsammans har adekvat kunskap och inte medvetet reflekterar över och väljer ett sätt att leva, en anda, framför andra möjliga -- och är klara över varför detta val är värt att göra -- ja, då blir vi kollektivt föremål för en automatisk process som garanterat inte leder oss dit vi kanske skulle vilja, därför att denna process i sig helt saknar vilja och riktning.
Mysteriet i sammanhanget har alltså att göra med vikten av och verkligheten hos värden snarare än frihet i sig (jag menar alltså också att ”frihet” inte är ett värde). Och värden ryms egentligen inte inom dagens vetenskap, men skulle kanske kunna göra det bara problemet uppmärksammades och studerades tillräckligt ingående.
I den förlegade syn på evolution som tänker i termer av ”framsteg” eller ”förbättring” ryms givetvis värden, fastän oklart vilka. Det verkligt destruktiva med denna syn är att den innebär att man tror att värdena realiseras automatiskt under processens gång. Bara framstegen (fler innovationer, bättre konkurrenskraft etc) ”får fortsätta” så kommer allt att bli bättre. Detta är ren och skär villfarelse.
/Per
PS. Synpunkten ovan, att vi bör vara klara över hur och varför livet bör levas i en anda snarare än i en annan, i relation till den tekniska strävan att förlänga livet, innebär inte att jag förordar, att någon eller några ska kunna bestämma huruvida ett enskilt mänskligt liv är värt att förlänga eller inte. Vad det handlar om är, att den kollektiva ambitionen att förlänga livet -- eller för den delen förbättra minnet hos friska personer -- är meningslös och oroande tom, frikopplad från den medvetenhet om värden som jag efterlyser. DS.
Hej Per,
jag tycker att dina argument mot Eriks kommentar är lite missriktade. "Vår vilja till förbättring" är subjektivt utifrån nutidsmänniskans ståndpunkt, och har ingen koppling till vad som är en förbättring objektivt sett. Liksom när molekyler gick till att bilda celler, är det fråga om positiv återkoppling. Nyupphämtad information leder till möjligheten att inhämta mer information, och den möjligheten utnyttjas.
Jag kan inte heller riktigt hålla med om att evolutionen inte är styrd. Evolutionen må vara en stokastisk process på mikronivå, men det är en deterministisk process på makronivå, i både tid och rum. Ögat, till exempel, har utvecklats många gånger i oberoende evolutionsprocesser under jordens historia. Det är den omgivande miljön som styr evolutionen. Likaså ter sig de val som vi människor nu gör slumpartade, men de har en riktning som beror av vår miljö och evolutionsprocessen.
Poängen är alltså att evolutionen är mekanistisk, men ingenting säger att
det är bra eller dåligt. Hur kan man
definiera en objektiv, absolut värdegrund som styr oss i en annan riktning?
Dina frågeställningar är dock synnerligen relevanta och intressanta. Vår vision av en bättre framtid (och med "vår" menar jag värderingar som delas av de flesta nutidsmänniskor) kommer verkligen inte att realiseras av utvecklingen i sig, liksom vårt samhälle inte är en realisering av tidigare människors visioner. Framtida generationer drabbas dock ej, eftersom deras värderingar, etik och beteende kommer att anpassa sig efter rådande förhållanden.
Själv känner jag mig dock väldigt kluven till hur man ska förhålla sig till den utvecklingen. Om man okritiskt anammar den teknologiska utveckling som nu sker, så tror jag att vi snart kommer att leva i ett samhälle som väldigt få av oss som lever idag önskar att leva i. Men spelar det nån roll? Jag vill tro det.
Och det är just denna fråga som gör er blogg till Sveriges bästa och viktigaste. Tackar för det!
Posted by: Fredrik | 30 maj 2005 at 09:15
Tack, Fredrik för intressant kommentar! Och beröm. Jag håller med om att evolutionen har (har haft) vissa riktningar, eller konvergens som man brukar säga, beroende på icke-darwinistiska fysiska faktorer. Men jag tror inte att detta konvergensresonemang är tillämpligt på mänsklig historia, annat än när det gäller vissa tekniska innovationers funktion (båtar, hjul etc). Möjligen kan man säga att i den mån samhällen har fortlevt någorlunda länge så har de lyckats realisera likartade värden. Din kommentar verkar också lite ambivalent på den punkten...
Medvetna värdens relation till evolutionära processer förblir problematisk och måste hanteras just medvetet, eller inte alls. Här finns inget annat alternativ.
Vilka värden som är mest centrala är väl en fråga vi får återkomma till.
Posted by: Per | 30 maj 2005 at 17:45
Du har rätt i att det är skillnad på biologisk evolution och mänsklig historia, i den meningen att historien är ofta kaotisk och oförutsägbar. Ett fåtal människors handlingar kan ibland påverka historien märkbart med genomslag över lång tid. Men är det inte just tidsskalan som är skillnaden? Om man ser människohistoria över tiotusentals år är utvecklingen kanske mindre kaotisk. Men utifrån din ursprungliga frågeställning, om varför människan aldrig är nöjd, är det kanske det korta perspektivet som är det intressanta, det man kan påverka. Denna diskussion fick mina tankar att klarna lite.
Hur man då ska påverka riktningen är den återstående intressanta frågan. Men det kan bli en väldigt lång och svår diskussion känner jag. Får be att återkomma under ett annat inlägg.
Posted by: Fredrik | 31 maj 2005 at 16:56
Du är mycket välkommen tillbaka, Fredrik, med synpunkter och kritik!
Posted by: Per | 31 maj 2005 at 19:12
"Du har rätt i att det är skillnad på biologisk evolution och mänsklig historia, i den meningen att historien är ofta kaotisk och oförutsägbar."
Så du menar att den biologiska evolutionen inte är kaotisk och oförutsägbar?
Posted by: Erik Starck | 01 juni 2005 at 10:53