Igår meddelades att KK-stiftelsen satsar 100 miljoner kr för att stärka IT i lärarutbildningen. Detta är en glädjande satsning. Jag tror att avgörande för dess framgång på sikt, blir hur man egentligen tänker sig det större sammanhanget för IKT-användning i skolan. I en kort artikel i Computer Sweden (kod krävs) för ett tag sedan berörde jag just detta, med anledning av en rapport från KKS om blivande lärares bristande IT-kunskaper. Christina Ehneström, programchef för IT i skola och utbildning på KKS, svarade i en replik den 7 februari, där hon höll med om att just den vidare innebörden av “IT-kompetens” är ett eftersatt studie- och diskussionsområde i Sverige.
På Infontology framhåller och diskuterar vi ständigt och jämt hur digitaliseringen av produkter, tjänster och en hel del av vårt sociala liv, innebär en radikal förändring av själva vår livsmiljö, en förändring som dessutom bara har börjat, alla sensationella produkter hittills till trots.
Det problem jag ser – och som är just pedagogiskt – är att ganska få människor verkar medvetna om den datorbaserade aktiviteten runt omkring oss i vardagen, vilken framöver kommer att öka kolossalt. I denna situation innebär m a o en ökad användning av IKT i skolorna, en förstärkning av en redan stark allmän trend. Detta är förståeligt och motiverat, men det skulle kunna bli ännu verkningsfullare, mänskligt sett, om det samtidigt skedde en allmän kompetenshöjning – förslagsvis från högstadiet och framåt – när det gäller förståelsen av IT-systemens samhälleliga roll i sig själva.
Första steget i denna riktning skulle lämpligen vara att ge blivande lärare o a pedagoger (föräldrar) en djupare insikt i digitaliseringens samhälleliga och sociala innebörd. På vilka sätt förändras människans villkor? Vi vill ju gärna att våra barn och ungdomar ska lära sig att behärska och utnyttja IKT på ett förnuftigt och medvetet sätt. Vi vill inte att de ska uppslukas av den virtuella världen och berövas möjligheten att utveckla tillräckligt mänskligt omdöme, för att kunna träffa goda val. Och detta förutsätter lärare (och föräldrar) som inte bara är inriktade på IKT som hjäpmedel, utan som också förmår se saken i ett vidare sammanhang.
I en artikel i Sydsvenskan (jfr inlägg) i somras pekade vi på hur olika digitala teknologier alltmer flyter samman och i texter här på Infontology har vi också tagit upp detta för framtiden avgörande fenomen, som är “rent tekniskt” bara i ytlig bemärkelse. En konsekvens av denna utveckling blir att parallellt med en ökad användning av IKT i skolan, så blir den hävdvunna lärandesituationen i klassrummet allt svårare att skilja ut från andra lärandesituationer, i andra sammanhang. Allting medieras mer eller mindre av digitala teknologier som inte är rumsbundna.
Därmed, menar jag, vidgas alltså det pedagogiska problemet till att omfatta vår gemensamma mänskliga situation i det digitaliserade samhället. Om utgångspunkten är att vi vill bibringa våra barn och ungdomar något mer än bara förmågan att fylla en funktion i arbetslivet – nämligen förmåga till resonemang och kritisk diskussion, förmåga att lyssna och värdera – ja då måste vi bli intensivt medvetna om digitaliseringens allmänna effekter, inte bara om dess användbarhet.
/Per
Comments