För oss här i Sverige – i alla fall de under 25 och deras föräldrar – är Lunarstorm numera ett känt socialt fenomen av, för oss äldre, egendomlig karaktär. (Vi gubbar fattar inte riktigt vitsen, liksom.) Den kände teknikobservatören och -kommentatorn Howard Rheingold reflekterar i senaste The Feature över fenomenet. Efter att ha konstaterat att Lunarstorm är internationellt unikt i sin relativa spridning (1,3 miljoner aktiva medlemmar!) citerar han Johan Forsberg på Lunarstorm, som ger följande förklaring till mycket av dess popularitet bland mobila användare:
"there's been a lot of fuzz about one-to-one, one-to-many, many-to-many etc, but everyone's missed the core of mobile usage -- The Giggle Effect, the two-to-two implications. Picture a girl and her best friend giggling over their mobile while sending something stupid and hilarious to the nice-looking guy they met downtown yesterday night at the bar. Picture him picking up this stupid and hilarious message and showing it (of course giggling) to his best friend. That's what mobile Internet is about, relations in pairs, two-to-two relations, not positioning! So the services have to be a great joy for you and your best friend, both sending and receiving."
Fnittereffekten... Är det därför “åldersgränsen” uppåt tycks gå vid inträdet i vuxenvärlden (numera vid sena 25, tydligen)? Nja, Lunarstorm har också en potential som gemenskapsbildare – det är en “community” kommer Rheingold fram till. Alltså blir den intressanta frågan: Hur kommer samhällsgemenskapen att se ut egentligen, när alla fnittrande ungdomar, som växt upp med Lunarstorm, har blivit lite mera till åren komna och de facto är samhällets nya stöttepelare? Det undrar jag. (Alltså: jag bara undrar; detta är ingen kritik.)
/Per
Comments